Anton Bruckner – Guds musiker
Arledler, Giovanni

Organisten och kompositören Anton Bruckner (1824–1896) intar en särställning i 1800-talets musikliv. Hans särpräglade musikaliska stil bidrog till att hans egna verk av samtiden uppfattades som svårtillgängliga och utmanande. Spänningen mellan självtvivel på gränsen till självutplåning och övertygelsen om att vara kallad att komponera musik till Guds ära var ett genomgående drag i hans liv. Ödmjuk, obeslutsam, djupt förankrad i sin katolska tro och med högt ställda konstnärliga ambitioner påbörjade han sitt yrkesliv som småskollärare och kyrkomusiker på den österrikiska landsbygden. På fritiden spelade han orgel och komponerade enkel mässmusik för den lokala församlingen. Först 20 år senare, när han redan fyllt 40, påbörjade han på allvar den karriär som skulle göra honom inte bara till professor i kompositionslära utan också till en av 1800-talets stora symfoniker.
Ulf Jonsson


Anton Bruckner föddes i den lilla byn Ansfelden ett par mil utanför Linz den 4 september 1824. Hans far, Josef Bruckner, var småskollärare och organist i församlingskyrkan. Tidigt upptäckte Josef sonens ovanliga musikaliska begåvning och lille Anton började spela violin som fyraåring. Redan vid tio års ålder var han kapabel att fungera som organist under gudstjänsterna i kyrkan, och från den tiden fick han regelbunden undervisning i harmonilära och kontrapunkt av sin släkting Johann Weiss, som var en duktig organist och amatörkompositör.

Uppväxtförhållandena i Ansfelden var fattiga och sex av Antons tio syskon dog redan i småbarnsåldern. Josef Bruckner, som var sjuklig och hade alkoholproblem, dog när Anton bara var tolv år gammal. Faderns tidiga död bidrog säkert till den känsla av otrygghet och utsatthet som följde Anton livet igenom, och som ännu i hans ålderdom fick honom att ständigt söka erkännande och bekräftelse från sin omgivning.

Efter faderns bortgång klarade modern, Theresia Bruckner, inte av att på egen hand försörja alla barnen. Hon vände sig därför till augustinmunkarnas kloster Sankt Florian, beläget inte långt från Ansfelden, och frågade om Anton möjligtvis kunde få plats på deras internatskola. Klostrets abbot, Michael Arneth, förklarade att det gick för sig och Anton började som elev i klostrets skola. Det beslutet visade sig vara ett av de stora lyckokasten i Antons liv, och han förblev under hela sitt liv innerligt förbunden med klostret och med dess monastiska livsform. Flera av hans symfonier skulle så småningom växa fram under långa sommarvistelser på klostret. Ända fram till sin död betraktade Anton Bruckner klostret Sankt Florian som sitt andra hem.

I klosterskolan fick Anton sin ordinarie skolutbildning. Men också munkarna lade märke till hans musikaliska läggning och lät honom inte bara som de andra eleverna sjunga i kyrkokören. Anton fick som enda elev tillåtelse att öva på klosterkyrkans stora orgel, den näst största orgeln i Österrike. Och han fick dessutom särskild undervisning av klosterkyrkans organist, Anton Kattinger, som kallades ”organisternas Beethoven” och hade rykte om sig att vara en av Österrikes främsta organister.

Vid 17 års ålder hade Anton fått all den utbildning som klostret kunde ge honom, och han fick lov att ta ställning till hur hans liv skulle gå vidare. Valet stod mellan att bli präst eller lärare. Han meddelade klostrets abbot att han valde ”samma yrke som min far” och han påbörjade en tvåårig utbildning på lärarseminariet i Linz. Vid sidan om studierna på lärarseminariet fortsatte han på egen hand att förkovra sig på musikens område.

Från småskollärare till domkyrkoorganist

Hösten 1841 tillträdde den unge småskolläraren sin första tjänst i Windhaag, ”en liten vindpinad byhåla i nordöstra delen av Öster­rike”, som han senare själv beskrev orten. Där trivdes han inte alls och relationen till hans överordnade lärare var mycket ansträngd. Det som höll uppe livsmodet på honom var hans privata studier av de partitur av verk av J.S. Bach, W.A. Mozart och Joseph och Michael Haydn som han lyckats komma över. Efter en andra lärartjänst under litet mer gynnsamma omständigheter var dock landsförvisningen äntligen över 1845. I klosterskolan i Sankt Florian behövde man anställa en ny lärare. Anton sökte tjänsten och fick den.

Under de tio år då han var anställd vid klosterskolan började Bruckner steg för steg att komponera kyrkomusik av mer avancerat slag. Dittills hade han komponerat ett antal hymner och motetter, liksom en enkel mässa för blandad kör, men inget av dessa verk hade vunnit någon uppmärksamhet. 1849 kan betraktas som det år då Bruckner för första gången visar sig som kompositör i egen rätt. Då tillkom hans Requiem i d-moll, som visar att han hade så pass gott självförtroende att han vågade uttrycka sig med ett eget personligt tonspråk. Ännu på ålderns höst tyckte Bruckner: ”den musiken är inte så dålig”. Och 1892 gav han ut en bearbetad version av sitt Requiem.

1851 utnämndes Bruckner till huvudorganist i klosterkyrkan och fick samtidigt ett reducerat arbetspensum som lärare. Därmed kunde han ägna mera tid åt musiken och han tog nu för första gången kontakt med några av de ledande musikpersonligheterna i Wien, däribland Ignaz Assmayr, kapellmästare vid hovmusikkapellet i Wien. Assmayr fann Bruckners Requiem och flera andra av hans kompositioner intressanta och uppmuntrade honom att fortsätta på den inslagna vägen. Denna uppmuntran var mycket välkommen för Bruckner, som plågades av dåligt självförtroende och kände sig osäker på sina musikaliska förmågor. En person som kom att betyda ännu mer i sammanhanget var Simon Sechter, hovorganist och professor i komposition vid musikkonservatoriet i Wien. Sechter antog 1855 Bruckner som privatelev på distans, men han uppmuntrade honom samtidigt att flytta till Wien, med tanke på det rika musikliv som fanns där.

Det skulle dröja åtta år innan Bruckner vågade följa Sechters råd att flytta till Wien. Men hans tid på Sankt Florian var nu förbi. I januari 1856 lämnade han småskolläraryrket definitivt bakom sig, efter att ha blivit övertalad att söka den åtråvärda tjänsten som domkyrkoorganist i Linz. Själv kände han sig alltför osäker för att söka tjänsten. Men sedan man lyckats få honom att genomföra en provspelning på domkyrkoorgeln tilldelades han tjänsten på stående fot, efter det att ordföranden i tjänstetillsättningskommittén förklarat att Bruckner måste anses vara mer kompetent än medlemmarna i tjänstetillsättningskommittén.

Åren i Linz blev mycket givande för Bruckners fortsatta musikaliska utveckling, i synnerhet som organist och kördirigent. Och genom kontakter med lokala musikpersonligheter lärde han känna den samtida symfoniska musiken och fick dessutom möjlighet att träffa ledande kompositörer som Franz Liszt och Richard Wagner. Bruckners chef, den musikälskande biskopen Franz Joseph Rudigier, understödde honom kraftfullt och lät honom inom ramen för tjänsten som domkyrkoorganist tillbringa upp till två månader om året för sina musikstudier hos professor Sechter i Wien. Detta gav honom också möjligheten att visa upp sig som organist i Wien. Den 28 juli 1858 kunde man efter en orgelkonsert läsa i Wiener Zeitung: ”Det torde vara få domkyrkor i världen förunnat att ha en så skicklig organist som Bruckner.”

Att Bruckner var en mycket skicklig organist var det ingen tvekan om, men den självtvivlande Bruckner kände att han behövde ännu en skriftlig bekräftelse på saken. I november 1861 genomför Bruckner ytterligare en provspelning på orgeln i Piaristenkirche i Wien inför en kommission av fem musikprofessorer, däribland Johann Herbeck, direktor för Wiener Hofoper. Det var det sista betyg i orgelspel som Bruckner ansökte om, och det slutar med orden ”Han borde ha exa­minerat oss.”

I fru Musicas tjänst på vägen till Wien

1863 blev ytterligare ett viktigt år i Bruckners musikaliska karriär. Han var 39 år gammal och för första gången komponerade han nu en symfoni – den musikgenre som skulle bli hans egen par excellence. Sechter hade förbjudit Bruckner att komponera till dess han avslutat sin utbildning, men som examensprov gav han honom i uppdrag att komponera en symfoni. Resultatet blev den så kallade ”studiesymfonin” i f-moll, som Sechter betraktade som ett fullgott mästarprov, men som Bruckner själv inte ansåg vara värd att uppföra. Partituret har dock överlevt till eftervärlden, och den onumrerade symfonin finns numera tillgänglig i nästan tio olika cd-inspelningar. (Bruckner komponerade för övrigt ett par år senare ytterligare en symfoni som han ogiltigförklarade och inte gav något nummer.)

Efter en serie konsertresor som orgelspelare i Schweiz, Frankrike och Storbritannien, som alla blev stora framgångar, var Bruckner etablerad som en av Europas ledande organister. Men själv eftersträvade han ett annat mål, nämligen att få verka som kompositör av symfonisk musik. 1868 fann han tiden mogen att som kompositör möta den stora musikaliska världen på allvar och att flytta till dess centrum, Wien. Det skedde dock först efter det att biskop Rudigier lovat honom att hålla domkyrkoorganisttjänsten i Linz vakant två år framåt, så att Bruckner kunde återta den om han skulle misslyc­kas med att etablera sig i huvudstaden. Denna känsla av otrygghet och behovet av att ständigt försäkra sig mot alla eventualiteter följde Bruckner livet igenom. Tidvis fick den rent tragiska proportioner. Månaderna före flytten till Wien får Bruckner ett allvarligt nervsammanbrott och ledsagad av biskop Rudigiers huskaplan måste han tillbringa två månader i kurorten Bad Kreuzen för att återfå sin psykiska hälsa.

Åren före flytten till Wien hann Bruckner dock med att komponera tre stora orkestermässor för solister, kör och orkester, liksom även sin första numrerade symfoni. Den första orkestermässan i d-moll (1864) och den tredje i f-moll (1868) påminner båda om Haydns och Beethovens mässmusik och uppvisar symfoniska drag som pekar framåt mot symfonin i c-moll. Orkestermässan i e-moll (1866) för åttastämmig kör har en mer arkaisk karaktär och är tydligt inspirerad av Palestrinas polyfona musik. Texterna till dessa mässor är som brukligt på latin, medan flera andra av Bruckners sakrala verk har texter på tyska, exempelvis tonsättningarna av psaltarpsalmerna 22, 113, 116, 147 och 150.

Bruckners första numrerade symfoni i c-moll förelåg i en första version redan 1866, men den uruppfördes först i maj 1868 i Linz med Bruckner själv som dirigent. Symfonin fick ett rätt positivt mottagande men verkar snart ha fallit i glömska. Det rör sig om ett personligt bekännelseverk av Sturm und Drang-typ, fyllt av dissonanser och dramatik. Ännu på sin ålders höst beskrev Bruckner sin c-moll symfoni som ”en sopkvast, det fräckaste som jag någonsin har skrivit”. Med tiden genomgick symfonin ett antal revideringar, och i sin slutgiltiga version från 1894 låter den mera domesticerad. (Ända till slutet av sitt liv omarbetade Bruckner sina symfonier och andra större verk, så att de flesta av dem föreligger i ett antal olika versioner. Skillnaderna mellan versionerna kan vara mycket omfattande – i vissa fall är hela satser utbytta. Detta fenomen, som också är ett utslag av Bruckners personliga osäkerhet och som komplicerar beskrivningen av hans kompositioner, lämnas dock i övrigt därhän i denna artikel.)

Experiment i symfoniverkstaden

Bruckner slog sig alltså ner i Wien på hösten 1868 som professor i harmonilära, kontrapunkt och orgelspel vid stadens konservatorium. Vid sidan om den dåligt avlönade professorstjänsten gav han privatlektioner åt studenter. Av dessa blev några med tiden välkända musiker. All fritid som han kunde skrapa ihop ägnade han åt att komponera egna verk. Hushållet sköttes av hans syster, Maria Anna Bruckner. De stod varandra nära och hon förblev, liksom Anton, ogift livet ut. Maria Anna delade dock inte sin brors musikaliska intressen. När Anton var upptagen med att komponera, lär hon ha avvisat oanmälda besökare med formuleringen: ”Herrn professor vill inte bli störd. Han håller på att kombinera.”

Fyra nya symfonier såg nu dagens ljus inom loppet av fyra år, vilket är beaktansvärt med tanke på att de flesta av Bruckners symfonier är väldiga verk som tar över en timme att framföra. Symfoni nr 2 (också den i c-moll, 1872) är helt annorlunda än sin föregångare. Tempot är långsamt och melodierna leder tankarna till lantliga idyller, snarare än till existentiella konflikter. För att tydliggöra strukturen i det stora verket lade Bruckner här och där in långa generalpauser, vilket gjorde att den i folkmun kom att kallas paussymfonin.

Med den tredje symfonin i d-moll (1873) var dramatiken tillbaka, både i själva musiken och i omständigheterna för dess mottagande. Symfonin börjar visserligen mycket försiktigt med ett svagt tremolo i stråkarna åtföljt av tillbakahållet bleckblås, efter förebild av Beethovens nionde symfoni. Men sedan växer ett majestätiskt drama fram, delvis inspirerat av Richard Wagners Tannhäuser som gjort starkt intryck på Bruckner när den framfördes i Linz 1863. Kort före uruppförandet med Wienerfilharmonikerna dog den tilltänkte dirigenten och Bruckner fick själv snabbt rycka in. Men musikerna i orkestern ansåg att symfonin var ospelbar och Bruckner överskattade sin förmåga att dirigera ett så komplicerat verk. Konserten blev en skandal, publiken protesterade ljudligt och bara ett tiotal personer stannade till slutet. Musikerna i orkestern flydde panikartat när sista tonen klingat ut och Bruckner stod ensam kvar på podiet och grät. Bland de kvarvarande fanns några av hans ele­ver, däribland Gustav Mahler och Ferdinand Löwe, som försökte trösta honom så gott det gick. Till Bruckners stora förvåning kom också en välbekant musikförläggare, Theodor Rättig, upp på podiet och bad om rättigheterna att få trycka symfonin. Men domen från stadens ledande musikkritiker var entydigt negativ. Först efter flera omarbetningar och ett nytt uppförande i Wien 1890 började hans bitvis mycket vackra men samtidigt väldigt egensinniga d-mollsymfoni att vinna acceptans bland publiken.

I de katedralliknande symfoniernas värld

Trots skandalen med den tredje symfonin lyckades Bruckner snart samla ihop sig till ett nytt symfoniskt projekt, den fjärde symfonin i Ess-dur (1874). Mottagandet av denna blev betydligt varmare, och den fjärde symfonin har alltsedan premiären förblivit ett av Bruckners mest omtyckta verk. Liksom i de flesta av Bruckners symfonier spelar bleckblåset en central roll, men jämfört med den tredje symfonin integreras det här bättre i orkesterns gemensamma klangkropp. I den fjärde symfonin är den lantliga idyllen tillbaka, men denna gång med snabbare tempon och med en kombination av dramatiska och underskönt vackra teman som vävs samman till en storartad vision av naturen som Guds skapelse. Denna symfoni, som Bruckner gav namnet ”den romantiska”, förmedlar genom sin värme och intensitet känslan av att vara ett närmast sakralt verk.

Bruckners nästa symfoni, den femte i B-dur (1875), väcker intrycket av att kompositören efter framgången med den fjärde symfonin inte längre behövde försöka behaga konsertpubliken. Den tycks närmast vara skriven utan tanke på någon mänsklig åhörare, som en hyllning blott till Gud. Symfonin har en magistral och stram prägel. Den börjar med ett kort, avskalat tema som successivt kompletteras med andra teman och sedan återkommer i ständigt nya varianter tills det i finalsatsen utarbetas till en grandios dubbelfuga i Johann Sebastian Bachs anda. Bruckner fick själv aldrig höra detta mästerverk framföras. Partituret hamnade i skrivbordslådan och första gången verket spelades i sin helhet var vid en konsert med Münchens filharmoniker 1935, 60 år efter dess tillblivelse. Symfonin har genom åren behållit sitt rykte att vara ett slags delikatess för Brucknerkonnässörer; ett verk som delar med sig av sina rika kvaliteter endast åt den träget uppmärksamme lyssnaren. Den store tyske dirigenten Wilhelm Furtwängler, som ofta framförde verket, betraktade den sista satsen i Bruckners femte symfoni som den mest grandiosa och fulländade finalsatsen i hela den västerländska musikhistorien.

Under de följande sju åren skapade Bruckner, bortsett från den jämförelsevis sparsmakade sjätte symfonin, inga nya större verk. Energin lades i stället på att revidera de tidigare kompositionerna. Å ena sidan var detta ett uttryck för att Bruckners gamla självtvivel åter blommade upp. Å andra sidan hade han tillägnat sig nya musikaliska ideal som han ville inarbeta i sina verk. Dessutom hyste han föreställningen att en riktig symfoniker, liksom Schubert och Beethoven, skulle skriva nio symfonier. De tre symfonier som ännu återstod för honom själv att komponera borde växa fram organiskt ur hans samlade musikaliska erfarenhet, som en kröning av de föregående. 1883 hade han kommit så långt i sitt kompositoriska arbete och i arbetet med att bekämpa de egna självtvivlen att han vågade betrakta sin sjunde symfoni som färdig.

Non confundar in aeternum

Bruckners sjunde symfoni i E-dur är hans mest kända och mest älskade verk. Ingen annan av hans symfonier bygger på så vackra melodier och ingen annan är så väldisponerad och lättillgänglig som denna. Ingen annan av hans symfonier utstrålar heller så mycket glädje. Ändå inrymmer den en av Bruckners stora sorger i livet. När han höll på att komponera slutet av Adagio-satsen fick han nämligen höra nyheten om Richard Wagners död. Wagners influenser på Bruckners egna kompositioner var de facto aldrig stora, och genom de många revideringarna under årens lopp försvann de i stort sett helt. Men Bruckner hyste en närmast obegränsad beundran för Wagner och hans musik, och nyheten om ”Mästarens död” skakade honom. Men Bruckner lyckades att transformera den egna sorgen till musikaliska uttryck och de sista minuterna i sjunde symfonins Adagio-sats är hans vördnadsfulla hyllning till Wagners minne. Dessutom lyckades han synnerligen väl med att integrera denna sällsynt gripande sorgemusik i symfonins helhet. Tretton år senare skulle denna sats komma att spelas på Bruckners egen begravning.

Uruppförandet av den sjunde symfonin blev Bruckners största framgångsupplevelse. Han hade satsat allt på att denna symfoni skulle göra honom erkänd som kompositör av symfonier, så att han inte längre bara betraktades som en framstående organist. Eftersom musikkritikerna i Wien i stor utsträckning ännu var skeptiskt inställda till Bruckners symfonier ville han att den skulle uruppföras på annan ort. Gustav Mahler och några andra av Bruckners elever lyckades få Tysklands då kanske främste dirigent, Arthur Nikisch, att framföra verket med den renommerade Gewandthausorkestern i Leipzig. Nikisch var begeistrad över Bruckners symfoni och framförandet blev en braksuccé. Publiken ropade fram Bruckner till podiet för ovationer efter varje sats, och redan efter några dagar spelades symfonin igen på allmän begäran. Några veckor senare framfördes symfonin i München och även där var succén fullständig, hos både publik och kritiker. Münchenfilharmonikerna gav till och med Bruckner en favör av ovanligt slag; efter det första offentliga framförandet spelade orkestern Adagiot igen – för Bruckner som ensam åhörare i salen.

I och med framgången med den sjunde symfonin var Bruckner etablerad som symfoniker i Tyskland, och även hans övriga symfonier började nu spelas i olika tyska städer, delvis med hans egna elever på dirigentpulten. Men Wienerfilharmonikerna, som nu även de ville spela hans nya bejublade symfoni, fick vänta. Bruckner förbjöd dem helt enkelt att spela symfonin, för att förhindra eventuella negativa recensioner.

Bruckners två sista symfonier, nr 8 i c-moll och nr 9 i d-moll, är monumentala verk, där han spränger gränserna för sina tidigare kompositioner. Bägge kan ses som existentiellt laddade brottningar med livet, döden och med hoppet om ett liv bortom döden. Båda, men i synnerhet den sista, bär också tydliga spår av Bruckners tilltagande fysiska bräcklighet. De sista åren lever han i en särskilt anpassad bostad på det kejserliga slottet Belvedere i Wien. Han får uppleva glädjen att hans symfonier framförs allt oftare, till och med i Amerika. En särskild glädje bereder honom universitetet i Wien genom att göra honom till den förste doctor honoris causa i ämnet musik i universitets historia.

Sin sista musikaliska önskan får Bruckner inte uppfylld. Hans nionde symfoni är dedicerad till Gud och han hade hoppats att ”Gud i sin nåd ger mig tillräcklig tid för att göra symfonin färdig”. Men om det inte skulle bli så, förklarade Bruckner, skulle man som ersättning för finalsatsen kunna framföra hans Te Deum, den stora lovsång till Gud som han komponerat i mitten av 1880-talet och som slutar med orden ”Non confundar in aeternum” (jag ska inte gå under i evighet). Tiden gavs honom inte, och Bruckner dog på eftermiddagen den 11 oktober 1896, sedan han lagt sig att vila en stund från arbetet på finalsatsen.

Bruckners allra sista önskan gick dock i uppfyllelse. Wien var staden där han undervisat och komponerat. Men han kände sig aldrig hemma i det som han upplevde som den okristliga världsstaden, där han dessutom lidit så mycket av sina belackares kritik. Hans kista står i stället, precis så som han önskade sig det, rakt under den stora orgeln i hans älskade kloster Sankt Florian, där han som barn lärde sig att spela till Guds ära.

Översatt och Bearbetad av Ulf Jonsson

Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica den 7 juni 2014.

Giovanni Arledler är jesuitpater, författare och musikkritiker, bosatt i jesuiternas kommunitet vid det påvliga sommarresidenset Castel Gandolfo söder om Rom.


Publicerad 2015 i nummer 3