Kvinnan som ammade Gud
Yngvesson, Susanne Wigorts

Jonna Bornemark: Kroppslighetens mystik. En filosofisk läsning av Mechthild von Magdeburg. Volante 2014, 268 s.

Jag dör gärna av kärlek, om det ändå kunde ske,
för den som jag älskar har jag sett med mina klara ögon,
där inne i min själ.


Det råder ingen tvekan om att Mechthild von Magdeburg, som har skrivit de inledande raderna, var en hängiven och sinnlig männi­ska. Hon omsluter Gud och blir själv omsluten. Deras förhållande är ett ömsesidigt begär. Hon längtar efter Gud lika mycket som Gud längtar efter henne. Det finns starka likheter med Höga Visans både upphöjda och sinnliga kärleksbilder som påverkade fler mystiker än Mechthild. Bernhard av Clairvaux är ett sådant exempel. Men Mechthild har ett speciellt erotiskt och sensuellt sätt att uttrycka sig på som kan ha berott på att hon var kvinna.

Det är drygt 800 år sedan Mechthild von Magdeburg föddes. Det råder osäkerhet om det exakta födelseåret, men någon gång mellan 1207 och 1210. Hon var en hängiven kvinna och ledare för ett beginhus i Magdeburg. De sista åren av sitt liv levde hon i ett cistercienskloster i Helfta tills hon dog någon gång mellan 1282 och 1294. Mechthild gav alltså upp livet som begin när hon var runt 60. Skälen är ovissa.

Hennes texter har inte blivit så kända eller spridda som Thomas à Kempis’, som hämtade sina influenser från Mechthilds förmåga att beskriva den nära relationen till Gud. Att hennes texter inte nådde ut kan bero på att beginerna ansågs vara ett hot mot kyrkoorganisationen. Ordet begin betyder kättare och var en lekmanna- och klosterrörelse som många drogs till, men som växte över förväntan. Kyrkoinstitutionen och påven Innocentius IV var rädda att förlora kontrollen över beginerna och flera andra kvinnokloster. Detta utvecklades till en schism som pågick under resten av 1200-talet. Det är ett ämne för sig men ger ändå en antydan om i vilken miljö Mechthild levde och verkade.

I hennes bok Gudomens strömmande ljus, avlöser den ena passionerade bilden den andra. Gud och Mechthild dricker varand­ras vätskor. Blodet och mjölken flödar som ett omlopp mellan dem. Hon tycks gå in i bilderna febrilt pockande och ibland provocerande erotiskt även för en senmodern människa på 2000-talet:

”Den högsta ängeln Jesus Kristus,
som svävar högt över seraferna,
och är en odelad gud med sin fader,
tar jag i armarna, så liten jag är,
och äter och dricker honom och gör med honom vad
jag vill.
Det kan inte änglarna göra.”


Jonna Bornemarks insats med att översätta texterna till svenska (tidigare översatta av Alf Härdelin, 1980) och tolka Mechthild ur ett filosofiskt perspektiv kan knappast överskattas. Hon inleder boken Kroppslighetens mystik. En filosofisk läsning av Mechthild von Magdeburg med att likna sitt förhållande till Mechthild vid en kärleksrelation. Och det är just så hon ger oss Mechthild i sin text, som en ömsint konstnär som snidar fram ett långvarigt förhållande till en älskad person – död sedan nästan 800 år men åter levande genom speglingar av hennes egna texter och Bornemarks penna.

Beginen från Magdeburg och filosofen vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola började umgås redan i Bornemarks avhandling Kunskapens gräns (2010). Sedan dess verkar Mechthild inte ha släppt taget. Frågan om hur Bornemark hade varit om hon hade levt på 1200-talet har triggat nyfikenheten. Detta experiment genomför hon med ödmjukhet inför det material hon bearbetar. Då och då lite för älskvärt för att bjuda Mechthild motstånd, såsom när Bornemark i slutet av boken placerar henne i vår samtid och jämför likheter och olikheter. Denna del hade gärna fått utvecklas mer, såsom iakttagelsen att ”[p]rovokation, men inte sentimentalitet, kan tillåtas idag”. En spännande tanke som jag inte är säker på att Bornemark har rätt i. Sentimentalitet betraktades förmodligen även under 1200-talet som en belastning, förknippad med högmod. Den sentimentala tonen i Mecht­hilds texter återkommer som spår i historien, exempelvis i pietismen. Sentimentalitet kan nog tillåtas men kanske inte uppskattas i dag.

Blicken som filosofen betraktar Mechthild med är inte den troendes. Det som förenar dem och som har lockat Bornemark är snarare förmågan att beskriva dels erfarenheter som ligger bortom sinnena, dels en ”mellanmänsklig läsning”. ”Mellan” blir något flerdimensionellt: mellan tidsepoker, mellan personer, mellan raderna i texterna, mellan Mechthild och Gud. ”Detta ’mellan’ inte bara förbinder två redan existerande väsen utan det är deras gemensamma ursprung”, skriver Bornemark om Mechthilds gudsrelation.

Det är värdefullt att Bornemark är så kunnig i den fenomenologiska filosofin. Utan att överlasta boken med referenser, finns ändå undertexter som Bornemark hämtar ur den kontinentala filosofin och som öppnar Mechthilds gudsrelation på ett ”mellanmänskligt” sätt. Bornemark öppnar stilistiskt för sin egen närvaro i analysen och genomför på så vis en metodologisk fenomenologi även i texten som sådan. Särskilt konstruktivt görs detta i kapitlet ”Sinnlighetens gud”, som tolkar Mechthilds ömsesidiga dialog med Gud och Gud med henne: ”Du är solen i alla ögon” och Gud svarar ”Du är ett ljus för mina ögon.” Bornemark öppnar tolkningen av dessa ord med att konstatera att de ”innehåller en hel filosofi och en hel värld”.

För mig som teolog har Mechthild tidigare varit ett namn som endast fladdrat förbi i kyrkohistorien. Bornemarks tolkningar av hennes texter ger mig inte bara en levande gestaltning av en kvinna på 1200-talet utan också av en epok sedd ur en kvinnas perspektiv. På flera sätt är Mechthilds ord om Gud radikala även i dag. Det kan vara värdefullt att fundera över detta, eftersom den senmoderna människans självbild är att hon är frigjord även i förhållande till Gud. Men medan den moderna människans Gud har långtidsparkerat i hjärnan är Guds gudomlighet hos Mechthild flytande och har ett intimt förhållande till sin älskade Mechthild:

Du är min huvudkudde,
min mest älskade bädd,
min mest förborgade vila,
mitt djupaste begär,
min högsta ära!
Du är en lust för min gudomlighet,
en tröst för min människonatur,
en bäck för min hetta!


Susanne Wigorts Yngvesson är docent i etik, verksam vid Teologiska högskolan i Stockholm.


Publicerad 2015 i nummer 5