Kvasikapitalism tränger undan vetenskapens kärnvärden
Hallonsten, Olof

Den så kallade Macchiarini-affären, som briserade med full kraft förra året, var ett häpnadsväckande exempel på vetenskaplig oredlighet och hänsynslös yrkesutövning. Den avslöjade stora brister i Karolinska Institutets rutiner och hur universitetet implementerade och efterlevde regler, både sina egna och de som stipuleras i lag. Men affären blottlade också en universitetskultur fjärran från klassiska akademiska ideal och en långtgående korruption av de vetenskapliga kärnvärdena saklighet, opartiskhet, meritokrati, och kritisk granskning.

Kirurgen och professorn Macchiarini duperade en hel forskarvärld och genomförde livsfarliga operationer som ledde till flera patienters död. Naturligtvis är detta främst missdåd begångna av en samvetslös och narcissistisk individ som bär ett tungt eget ansvar för det inträffade. Illgärningsmän kan dyka upp nästan var som helst, men det som kännetecknar ett välfungerande samhälle är att de institutioner som omger professionella verksamheter förmår att upptäcka och korrigera avarter innan de antagit för stora och allvarliga proportioner. Det är faktiskt här de viktigaste sociologiska lärdomarna av Macchiarini-affären finns. Skandalen avslöjade inte bara Paolo Macchiarini själv utan också Karolinska Institutet som lärosäte och vetenskaplig institution. Dess ledning och organisationskultur hade helt tydligt förgiftats av vad som har kallats ”akademisk kapitalism” – att styrformer och organisationskultur importeras till universiteten från näringslivet och politiken och tränger undan funktionella akademiska normsystem.

Fyra principer för den akademiska världen

Sociologin utvecklade under 1900-talet avancerade teoretiska modeller för att förstå samhällets uppbyggnad och utveckling, och för att analytiskt kunna bringa klarhet i modernitetens komplexitet. Inom funktionalismen besvarades Georg Simmels klassiska sociologiska kärnfråga ”Hur är samhället möjligt?” med hjälp av en klassificering av olika samhällsinstitutioner, med avseende på organisatoriska särdrag och funktionella bidrag till samhällets helhet och gemensamma utvecklingssträvan.

Den klassiska vetenskapssociologin – det vill säga den som föregick den postmoderna/poststrukturalistiska kunskapssociologin – grundades i funktionalismen, och sökte visa vilka organisatoriska särdrag den vetenskapliga kunskapsproduktionen har, och hur dessa bidrar till vetenskapens funktion i samhället. Detta arbete lyfte särskilt fram den akademiska världen, där forskning och högre utbildning förenas i en och samma organisation, och i ett och samma övergripande normsystem. Universitet, akademier, och deras professionella logik pekades ut som ett socialt system med viss autonomi, med centralt värde för bildningens, teknologins och kulturens fortlevnad, och med en vital funktion i det hållbara demokratiska samhället.

Columbiaprofessorn Robert Merton anses vara vetenskapssociologins grundare och en av den moderna sociologins fadersgestalter. I sina tidiga arbeten fångade Merton in vad som professionellt och organisatoriskt (nota bene inte epistemologiskt, som hos Popper) särskiljer vetenskapen från exempelvis politiken, religionen, (marknads)ekonomin och konsten. De fyra principer (med akronymen CUDOS) som han ansåg bör råda inom den akademiska världen var idealistiska men inte utan realistisk grund: Communism – att vetenskapens resultat bör delas fritt; Universalism – att vetenskapliga postulat är oberoende av sociala randvillkor såsom upphovsmannens nationalitet, etnicitet, genus, osv.; Disinterestedness – att forskaren skall förhålla sig neutral till sin verksamhet; och Organized Scepticism – att varje vetenskapligt postulat skall granskas kritiskt, inte spontant och impulsivt, utan organiserat och strukturerat. Det sistnämnda är bärande i Mertons identifikation av (den akademiska) vetenskapens särart som samhällsfenomen. Denna utvecklade han och hans studenter och efterföljare i en rad teoretiska arbeten och inte minst i empiriska studier som bekräftade att just den organiserade formen av kritisk granskning (Organized Scepticism) utgör den absolut viktigaste mekanismen för vetenskapens professionella självorganisering, eftersom den reglerar alla anspråk på riktighet och tillförlitlighet, och allokeringen av meriter, anseende och andra resurser.

Sakkunniggranskning och fri konkurrens

Sakkunniggranskning – eller peer review, som den engelskspråkiga termen lyder – är med rätta utpekad som en vetenskapens grundpelare. Den utövas dagligen, i seminarier och mellan kollegor som läser utkast till varandras arbeten. Den introduceras på avancerad nivå i de flesta universitetsutbildningar. Den har överlevt i sakkunnigförfaranden vid tjänstetillsättningar (även om universitet i Sverige i dag inte är skyldiga att följa sakkunnigutlåtanden), den har en central roll i fördelningen av konkurrensutsatta forskningsmedel vid forskningsråd och de flesta privata stiftelser, och den syns kanske framför allt i den dominerande samtida vetenskapliga publiceringsmodellen, som också gjort sakkunniggranskning till en mera spridd term: I dag är det framför allt artiklar i ”peer review-tidskrifter” (alltså tidskrifter som låter anonyma experter inom samma eller närliggande områden granska alla bidrag före publicering) som är meriterande för en forskare.

Kritisk granskning i organiserad form är alltså den centrala mekanismen för värdering och validering av vetenskapliga upptäckter och argument, och kärnan i vetenskapens sociala organisering. Den råder kollegialt, men utgör också ett fundament i den högre utbildningen. Som organisatorisk princip säkerställer den att meritokratin fungerar, det vill säga att individuella forskare får tävla i öppen och fri konkurrens om erkännande för sina upptäckter och resultat. Hos Robert Merton och hans studenter – främst Joseph Ben-David, Jonathan Cole och Harriet Zuckerman – var sakkunniggranskningen en naturlig social mekanism för att bädda in vetenskapens subjekt – den lätt äregirige men framför allt hängivne och fokuserade individuelle forskaren – i fungerande, rättssäkra, effektiva och produktiva strukturer. Individens jakt på erkännande är vad som driver vetenskapen framåt; den organiserade kritiska granskningen är det som skapar trovärdighet för vetenskapen som helhet. Detta fann Talcott Parsons, struktur-funktionalismens grundare, då han studerade amerikanska universitet på 1960-talet, och detta fann Pierre Bourdieu då han gjorde liknande studier i Frankrike något decennium senare.

Alla visade de att dessa båda principer – fri och öppen konkurrens mellan individer, och organiserad kritisk granskning som korrektionsmekanism – är vad som skiljer ut vetenskapen från andra samhällssystem, som till exempel politiken, vars motsvarande principer är maktambitioner och majoritetsbeslut, eller (marknads)ekonomin, där det är ekonomisk tillväxt som är målet och där resultaten av entreprenörens snillrikhet och kapitalistens effektiviseringsiver modereras av konsumenternas dagliga val, representerade av prismekanismen.

På basis av detta, och egna djupgående empiriska och teoretiska arbeten, identifierade systemteoretikern Niklas Luhmann vetenskapen som ett av samhällets autonoma subsystem, vid sidan av bland andra politiken, ekonomin, rättsväsendet, religionen, och konsten. Tankegångarna är bekanta från flera klassiska sociologiska och ekonomiska arbeten (Adam Smith, Émile Durkheim, med flera, diskuterar betydelsen av funktionell differentiering eller arbetsfördelning för samhällets organisering, och något liknande återfinns redan hos Platon) och sentida analyser, som till exempel hos den svenske sociologen Hans L. Zetterberg.

Att olika autonoma samhällssystem bör fungera enligt sina egna principer är inte bara en fråga om rättsäkerhet och effektivitet, utan ytterst att de är nödvändiga delar av samhället och kräver sina egna funktionssätt för att kunna harmoniera med, och bidra till, helheten. Vetenskapen har en funktion lika viktig som politiken och (marknads)ekonomin, och den funktionen kan vetenskapen bara fylla om den organiseras i enlighet med sin egen fundamentala logik. Vetenskapen kan, med andra ord, inte styras och organiseras på basis av den logik som råder inom något annat system, till exempel politiken eller (marknads)ekonomin. Ur sociologiskt/funktionalistiskt hänseende är detta lika självklart som att massmedierna bör stå fria från politisk styrning, eller att domstolsväsendet inte skall underkastas exempelvis marknadens principer.

Vad gick snett i Macchiarini-affären?

Här är naturligt att återvända till Paolo Macchiarini. När han anställdes som professor vid Karolinska Institutet 2010 fanns det goda vitsord som stärkte förhoppningarna att hans arbete skulle revolutionera regenerativ medicin och ge en sällan skådad glans åt Sveriges redan främsta forskningsinstitution. Ännu hade inga konstgjorda luftstrupar opererats in i patienter, och de forskningsarbeten som beskrev framstegen var publicerade i högt ansedda tidskrifter. Visserligen kortslöts en del gängse beslutsprocedurer vid Karolinska Institutet både då Macchiarini först anställdes som gästprofessor 2010 och då hans förordnande förnyades 2013 och 2015, men det är bara vid det sistnämnda tillfället som grava anklagelser om forskningsfusk förelåg. Där och då frikändes Paolo Macchiarini från forskningsfusk av Karolinska Institutets rektor Anders Hamsten, och hans anställning vid universitetet förnyades. Det är inte det enda tvivelaktiga förfarandet i Macchiarini-historien, men det är det mest tydliga brottet mot sund akademisk praxis och vetenskapens kärnvärden och principen för dess självorganisering. Och det är just därför agerandet är graverande bortom regelbrotten och oroande i en djupare bemärkelse: En rektor som egenhändigt frikänner en professor från anklagelser för forskningsfusk rubbar egenmäktigt vetenskapens fundament.

Den utredning av Karolinska Institutets hantering av Paolo Macchiarini som lades fram av förra kammarrättspresidenten Sten Heckscher i september förra året och som ledde till att hela universitetsstyrelsen (konsistoriet) tvingades avgå, behandlar främst de brott mot svensk lagstiftning och Karolinska Institutets interna regelverk som bidrog till skandalen. Men utredningen pekar också, mot slutet och under rubriken ”Några strukturella frågor”, på ett samband mellan skandalen och den nya inriktning som svensk forskningspolitik fått under de senaste decennierna. Den förda politiken, som i stort sett haft samma karaktär oavsett regering, medför enligt Heckscherutredningen en ökad risk att fusk inte upptäcks och att ett slags fartblindhet i jakten på ”excellens” förvrider omdömet hos akademiska ledare då de står inför löften om spektakulära forskningsgenombrott. Heckscherutredningen visar att Karolinska Institutets ledning satte lärosätets prestige före krav på redlighet och saklighet i samband med anställningen av Macchiarini, och vid förlängningen av densamma.

Excellensjakten och dess följder

Sedan 1970-talet har de svenska universiteten gradvis om- och avreglerats i grunden. Centrala akademiska styrformer, med den kollegiala styrprincipen i centrum, har ersatts av en mera näringslivsinspirerad linjeorganisation. Parallellt har finansieringssystemet omstrukturerats och resultatstyrningen ökat, liksom beroendet av externa medel. Den ytliga eller ihåliga jakten på vetenskaplig ”excellens”, med rankinglistor som det ultimata måttet på anseende på den globala kunskapsmarknaden, har underblåsts av nya finansieringsformer som betonar strategisk prioritering, kritisk massa inom särskilt viktiga områden, och rekrytering av toppforskare. Bakgrunden till de många reformerna är sammansatt: En politisk otålighet inför forskningens förmåga att leverera resultat och motivera sina kostnader spred sig i västvärlden efter 1970-talets ekonomiska kris och övergick snart i den reformagenda som brukar kallas nyliberal och som producerade det utskällda men alltjämt utbredda New Public Management (NPM). Universiteten drabbades hårt av denna reformiver, och med globaliseringen kom särskilt de kunskapsintensiva arbetsmarknaderna att konkurrensutsättas, och vikten av att strategiskt styra nationell forskningskapacitet blev allt större. I Sverige hade universiteten redan på 1970-talet givits ett slags monopolställning av statsmakterna, som den enda egentliga forskningsutföraren i offentlig sektor (andra länder, inklusive inte minst Tyskland och USA, har väl utbyggda fristående statliga forskningsinstitut) och när den internationella konkurrensen hårdnade ansågs de för viktiga för att låta styras av sig själva, det vill säga av en självständig professorskår som valde sina egna ledare internt. I stället skulle universiteten (eller dess ledargestalter) lära sig att agera entreprenöriellt, bidra aktivt till innovation, och framför allt ha siktet inställt på att klättra i internationella rankinglistor genom att attrahera de främsta forskarna och de största forskningsanslagen.

Analyser av dessa fenomen saknas inte. Många arbeten har belyst New Public Management i Sverige och i utlandet. Kollegialiteten som styrform, och dess avskaffande vid universiteten, behandlades i Signum nr 6/2016, s. 29. Till de mer noggrant genomförda och teoretiskt välgrundade analyserna hör den tyske sociologen Richard Münchs beskrivning av Akademischer Kapitalismus, med vilken han inte avser att universiteten numera drivs som företag (det gör de verkligen inte), och absolut inte att kapitalism skulle vara något ont. Enligt Münch är det i stället fråga om ett slags kvasikapitalistiskt system där prestige och kapital ackumuleras på lärosätesnivå och i en artificiell global konkurrens, utan vare sig prismekanism eller någon egentlig orsak till att lärosäten skall tävla sinsemellan. Att individer konkurrerar tillhör vetenskapens kärna, men lärosäten saknar rationella skäl att göra det. Men i akademisk kapitalism är det universitetens prestige och anseende som räknas, och forskarna, lärarna och studenterna reduceras till lydiga soldater i universitetens tjänst. Med andra ord: vetenskapens sociala system invaderas av organisatoriska mekanismer och principer från andra samhällssystem, främst ekonomin, men också massmedia och politik.

I Macchiarinifallet syns särskilt en princip importerad från politikens område, nämligen ”ändamålen helgar medlen”. Om Macchiarini haft rätt, om han revolutionerat regenerativ medicin, med stor berömmelse och kanske till och med ett Nobelpris som följd, hade få brytt sig om att Karolinska Institutets ledning negligerat fuskanklagelserna och kortslutit regelverk och normsystem. Tvärtom hade Anders Hamsten säkert hyllats som en stark akademisk ledare som med mod och beslutskraft bröt föråldrade mönster och medverkade till genombrott i den kliniska forskningen, till mänsklighetens gagn.

När prestigejakten tar över

Den akademiska kapitalismen, skriver Richard Münch, innebär att individuella vetenskapliga prestationer underordnas universitetens jakt på prestige och en bättre placering i rankingtabeller. De senare baseras på ytliga och gravt förenklade prestationsmått som aggregeras till en alltför generell nivå, och jämförelserna de används till blir allt annat än rimliga, än mindre relevanta. Tilltron till akademisk (själv)organisering och professionell autonomi eroderas raskt, och kollegialiteten och den organiserade kritiska granskningen ersätts av linjestyrning och prestationsutvärdering efter standardiserad modell. Akademiska ledare börjar agera som politiker och företagsledare, och låter makt och vinst gå före redlighet och akribi. I jakten på excellensmedel är det bara pengasummornas storlek och prestigen som räknas, och ändamålet att skaffa dem helgar medlen som används i jakten. Vetenskapens centrala organisatoriska princip kastas snabbt överbord: Akademiska ledare koloniserar enskilda forskares prestationer och använder dem för att ackumulera prestige åt universitetet, i en allt snabbare karusell av rankingpoäng, excellensmedel, internationella topprekryteringar, och strategiska satsningar. Fartblindheten förvrider den akademiske ledarens omdöme.

Men intressant nog behöver inte sådant omdöme vara vare sig medfött eller personligen inlärt, utan en följd av nogsamt iakttagande av gängse normer och beslutsgångar inom akademin. Den bärande principen om sakkunniggranskning kunde ha åberopats i Macchiarini-ärendet, om inte Karolinska Institutets rektor hade satt lärosätets prestige framför vetenskaplig redlighet och noggrannhet. En ansvarsfull akademisk ledare skulle, då anklagelserna om fusk kring Macchiarini började hopa sig kring 2014–2015, ha tillsatt en gedigen extern utredning ledd av experter på området, helst internationellt rekryterade. Experterna skulle givetvis instruerats att göra en kvalitativ bedömning (en klassisk sakkunniggranskning) bortom citeringsmått och listade externa forskningsanslag.

Förfarandet skulle ha varit riskfritt. Om utredningen frikänt Macchiarini, skulle alla vara vinnare: Karolinska Institutet, Paolo Macchiarini, forskningsämnet regenerativ medicin, och i viss mån också den svenska forskningspolitiken, som bevisligen medfört att en internationellt erkänd toppforskare rekryterats som visat sig alltigenom hederlig och klarade att stå pall för fuskanklagelser. Om utredningen däremot påvisat forskningsfusk, och KI på dess basis skyndsamt avslutat Macchiarinis anställning vid universitetet, skulle också alla vunnit, utom den i det scenariot ende skyldige, alltså Macchiarini själv.

Så fungerar vetenskapen, eller är tänkt att fungera, eftersom den vilar på tydliga organisatoriska principer som säkerställer dess funktion och effektivitet, och som identifierats och begreppsfästs av vetenskapssociologins förgrundsgestalter. Tragiskt nog kan inte sakkunniggranskning förhindra att patienter dör på operationsbordet, åtminstone inte med den noggrannhet man kanske skulle önska. Men adekvat meritokrati och noggrant organiserad kritisk granskning av resultat och postulat kunde ha förhindrat Paolo Macchiarini från att nå en inflytelserik och prestigefull position som professor vid Karolinska Institutet. I det större perspektivet hade också vetenskapens anseende behållits intakt om dess kärnvärden bevarats och tillåtits styra i fallet Paolo Macchiarini, i stället för att ta den katastrofala skada som nu hanteringen vid KI orsakat.

Olof Hallonsten är fil.dr i forskningspolitik och docent i sociologi, verksam vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.


Publicerad 2017 i nummer 3