Vadstena kloster – ett vinstdrivande välfärdsföretag?
Forsberg, Per



I debatten om ’vinst i välfärden’ argumenterar de som önskar se fler vinstdrivande organisationer för marknadens välsignande krafter. Om möjligheten till finansiell avkastning var beskuren skulle det inte finnas investerare som bidrar med kapital och inte mycket skulle hända – inga innovationer eller förbättringar i servicen skulle ske. Möjligheten till vinster anses även vara motiverande för att starta nya verksamheter. Motståndarna till vinster i välfärden pekar däremot på att vinstmåttet sätter fokus på fel saker. Att öka vinstsiffran i en resultaträkning är möjligt genom att sänka kostnader, vilket ofta hänger ihop med sänkt kvalitet eller försämringar av arbetsvillkor, eller att ta ut överdrivet höga priser. De anser att vinstmål är särskilt opassande när det gäller verksamheter som har som uppdrag att hjälpa människor, att nå ut med ett budskap, att bygga nätverk eller att etablera nya relationer mellan människor.

Dagens debatt om vinst i välfärden har blivit alldeles för polariserad, och det finns en tendens till att, på ett alldeles för grovhugget sätt, kategorisera samtliga ekonomiska företeelser, som vinst, pengar, krediter och balansering, som något som alltid står i konflikt med icke-ekonomiska mål.

När ekonomi kommer på tal handlar det enbart om en typ av ekonomi, där vinstdrivande aktiebolag dominerar. Denna typ av ekonomi framställs som det enda logiska alternativet och har kommit att bli utgångspunkten för alla andra mål. Med en sådan kategorisering är det inte förvånande att ekonomi bedöms som förkastligt. Debatten bör nyanseras, och en bättre utgångspunkt är att det finns olika variationer av det ”ekonomiska”, och att olika variationer innebär olika förutsättningar för att uppnå olika mål.

Att fundera över konflikten mellan vinst och välfärdsorganisationers mål är inget nytt. När det gäller organiseringen av Vadstena kloster, som på 1300- och 1400-talet alltmer började likna ett storföretag kom sådana konflikter till uttryck i såväl Birgittas uppenbarelser som i regler från påven i Rom. Om detta kan man läsa i Storföretaget Vadstena kloster av Lars-Arne Norborg. Det som gör Vadstena klosters organisering värd att uppmärksamma är att samtidigt som det fanns konflikter mellan det andliga och profana ansågs pengar, räntor och vinst under vissa förutsättningar vara förenliga med klostrets mission.

Men kan Vadstena kloster jämföras med dagens välfärdsorganisationer och till och med ses som ett exempel på ett vinstdrivande välfärdsföretag? Det finns naturligtvis väsentliga skillnader mellan ett medeltida nunnekloster och dagens välfärdsorganisationer. Det gäller särskilt klostrets organisering som gick ut på att hålla ”världsliga” krav och skulder på avstånd och därigenom göra det möjligt att känna att Gud är nära. Men när det gällde klostrets välfärdsgärningar som att dela med sig till fattiga, kunna erbjuda en andlig fristad, vård och ålderdomshemsliknande verksamhet så finns det kopplingar. Det medeltida nunneklostret brottades med likartade problem som dagens välfärdsorganisationer. Klostret hade i och för sig inga externa aktieägare som krävde avkastning men var förbundet att ta hand om gäster, betala skatter och avgifter, bland annat till Rom. Det gjorde att klostret hade press på sig att ha en så pass god ekonomi att de klarade av sådana utgiftsposter. Därtill fanns risken för att en krets av individer såg till att organisationen gynnade dem. Ett exempel på detta är när bröderna (Vadstena kloster bestod av en nunnedel och en brödra­del) ville ha mer makt och ställde krav på förbättrade ekonomiska villkor. Detta satte press på klostret att öka vinsten (det disponibla överskottet), vilket kunde ske genom expandering av godsverksamheten, ökning av avrad och avgifter men även genom att erbjuda vård till dem som kunde betala, och att hålla minnesgudstjänster för dem som gav mest gåvor. För det medeltida klostret fanns risken som alla organisationer har, nämligen att börja existera enbart för sin egen skull. Man kan även tänka sig att välfärdsorganisationer, som kloster, skulle kunna sträva efter att göra så stor vinst som möjligt och använda överskottet för att dela ut till de fattiga. På det sättet kan vinst ses som ett medel för att nå andra mål, men som vi kommer att se så är det inte alltid så enkelt.

Det finns alltid en risk med att använda moderna begrepp för att beskriva historiska fenomen. Det gäller inte minst begreppet ekonomi som i dag tenderar att syfta på något som existerar vid sidan av samhället, och inte minst för tendensen att likställa ordet ekonomi med aktiebolagsekonomi. När det gäller Vadstena kloster under medel­tiden användes inte begreppet ekonomi med en sådan betydelse. Däremot förekom det pengar, krediter, skulder, överskott och balansering av utgifter och inkomster. Men, även när det gäller ”pengar” finns det skillnader mellan dagens samhälle och det medel­tida. Vad pengar är för något och vilken roll de har i samhället varierar. Det samma gäller principerna för hur balanseringen av skulder gick till och regler för hur överskottet fick användas och hur det skulle räknas fram. Uttrycket ’det ekonomiska’ används därför i denna artikel helt enkelt som ett samlingsbegrepp för pengar, krediter, skulder, överskott och balansering.

Att det finns olika varianter av det ekonomiska är något som har lyfts fram i litteratur om gåvoekonomier, till exempel hos Marcel Mauss och David Graeber. Enligt denna litteratur kan olika variationer av ekonomi belysas utifrån vilken typ av reciprocitet som det är frågan om. Beroende på vilken typ av reciprocitet det handlar om så fungerar och definieras balansering, pengar, räntor och överskott på olika sätt. Den första typen av reciprocitet handlar om gåvor utan krav på direkta gentjänster, exempelvis i relationer där alla hjälper alla vid behov. För sådana utbyten har varken pengar eller bokföring av pengar någon större betydelse. Den andra typen handlar om balanserande utbyten där saker eller tjänster byts till lika värde. Vid sådana utbyten spelar pengar som värdemätare en central roll för att möjliggöra balanseringen av det som ges och det som tas emot. Redovisning är särskilt viktig i de fall där utbyten inte avslutas direkt, för att minnas vem som gett vad, till vem och för att slutligen kunna balansera gåvor och gengåvor. Den tredje formen av reciprocitet handlar om utbyten där deltagarna försöker ta så mycket som möjligt och samtidigt bidra med så lite som möjligt. Egenvinning och vinstmaximering är kännetecken för denna form av reciprocitet, där pengar spelar en nyckel­roll som värdemätare men även anses ha ett värde i sig. I en ekonomi som baseras på denna form av reciprocitet används räkenskaper som ett verktyg för att räkna fram vinst och möjliggöra jämförelser av olika investeringsalternativ.

Sättet som det medeltida Vadstena kloster var organiserat, dess redovisning, påvens bullor och Birgittas uppenbarelser illustrerar att det absolut inte rörde sig om någon ”aktiebolagsekonomi” utan att det i stället förekom flera olika variationer av ”det ekonomiska”. Argumentet i denna artikel är att sådana variationer av ”det ekonomiska” kan förklaras av att de är kopplade till olika reciprocitetsprinciper och att sådana principer innebär olika förutsättningar för att nå olika mål. Till exempel: vinst, tillgångsexpansion, rättvisa och mål som hör det kyrkliga till. Därigenom utmanar artikeln föreställningen att ekonomi enbart handlar om ”aktiebolagsekonomi”, vilket flertalet ekonomer bidragit till att konstruera. Men artikeln utmanar även tendensen att bortse från att ekonomi är en avgörande komponent i organiseringen av välfärdsföretag som Vadstena kloster. En djupare och mer nyanserad bild av pengars funktion, hur skulder definieras och balanseras kan kasta nytt ljus över vilken roll olika ekonomiska varianter tog sig uttryck i klostrets historia och den centrala roll de spelade i Birgittas uppenbarelser.

Heliga Birgittas motstånd mot monetariseringen

När Vadstena kloster grundandes, i slutet av 1300-talet, pågick en omvälvande förändring i attityder och användningen av pengar, vinster och krediter. Dessa förändringar skedde i hela samhället, även i kloster och kyrkor. Kloster hade ursprungligen organiserats utifrån idén att desto mer munkarna/nunnorna var befriade från världsliga problem desto bättre kunde de koncentrera sig på den andliga verksamheten. Därför fanns det behov av en ordnad ekonomi, och redovisning blev ett viktigt verktyg för att säkerställa att alla resurser fanns på plats. Men runt om i Europa, under 1100-talet, blev kyrkor och kloster alltmer involverade i kreditverksamhet för att möta finansieringsbehovet av katedraler och korståg. I takt med denna monetarisering (som i det här sammanhanget betyder att penningekonomin ökade i relation till naturaekonomin) förändrades attityder till vinst och pengar. Framför allt blev lån mot ränta alltmer acceptabelt. Denna situation innebar bättre möjligheter för kloster att öka sina inkomster, bland annat i form av olika avgifter. Problemet var att klostren vande sig vid att ta ut höga avgifter och i tider när denna möjlighet blev sämre, som när antalet som betalade avgifter blev färre, började klostren utveckla en affärsmässighet och en förvaltning som alltmer kom att likna företag. (Duby och Le Goff har skildrat kyrkans attityder till pengar under denna tid.)

I Sverige tog monetariseringen fart något senare än på flera andra platser i Europa. Henrik Klackenberg, som i Moneta nostra. Monetariseringen i medeltidens Sverige avhandlat monetariseringen ur ett svenskt perspektiv, har beskrivit hur användningen av mynt, som trängde in i böndernas värld runt sekelskiftet 1300, medförde stora förändringar. Plötsligt kunde det mesta värderas i pengar, pantsättas och säljas för penningar. Utbyten blev alltmer opersonliga och monetariseringen förde med sig en kommersialisering och en ”ny” typ av ekonomisk rationalitet som gick ut på att maximera avkastningen.

Samtidigt som penningekonomin i allt högre grad kom att genomsyra hela samhället, inklusive kyrklig verksamhet, fördömde kyrkan vinstbegär och strävan att öka tillgångar. Det var särskilt det nya sättet att se på pengar, som spred sig från Italien under 1100-talet och framåt, och som gick ut på att pengar inte endast hade funktionen som värdemätare utan hade ett ’fruktbärande värde i sig’, som kyrkan vände sig emot. I stället förordades hushållning som byggde på kontroll av utgifter och tak som begränsade tillgångar och produktion.

Det var alltså under en tidsperiod som präglades av monetarisering, som Birgitta förmedlade klosterreglerna och sina uppenbarelser, vilket förklarar att de kretsar kring ekonomiska begrepp, inte minst skulder och pengar men även vinningslystnad. Framför allt handlar uppenbarelserna om vikten av att skydda sig mot det ekonomiska tänkande som förekommer hos individer och organisationer som drivs av egenvinning. Vinster anses nämligen hämma själen, leda till fattigdom i himlen och har inget bestående värde. Citaten ur Birgittas Himmelska uppenbarelser är hämtade ur Tryggve Lundéns tolkning.

”Den är halt på ena foten, som ångrar begångna synder men strävar efter att vinna världsliga fördelar och vinster. Denne bör skjutas på det sättet, att man säger honom: ’Du arbetar till gagn för din kropp, som dock snart skall förtäras av maskarna. Arbeta hellre flitigt för din själ, som skall leva i evighet.’”

På flera ställen i Birgittas uppenbarelser ställs det världsliga livet mot det himmelska livet. Själviskhet och vinningslystnad anses leda till evig hunger. Vinningslystnaden tar sig uttryck i en strävan efter världsliga saker, som pengar och ståtliga tillgångar, och underminerar förutsättningarna för glädjen över det himmelska. Denna vinningslystnad sprider sig lätt.

”Genom synen brukar ovännen komma liksom på en annan väg för att gräva sig igenom nämnda väggar, och han för då med sig åtskilliga föremål, nämligen alla slags metaller, smidda till olika ting och former, dyrbara stenar, präktiga kläder, ståtliga palats, fästen, jordegendomar, fiskevatten, skogar, vingårdar, stora penningvinster och annat sådant. Ty om allt detta varmt åstundas, då skall det visa sig nedbryta nämnda väggar, det vill säga glädjen åt det himmelska.”

Kyrkan själv fördöms för att ha blivit alldeles för lik ett vinstdrivande företag: ”Sannerligen, jag kan djärvt säga, att min och min Kyrkas fruktans svärd är bortkastat i världen och penningpungen satt i dess ställe.”

De som arbetar för egen vinning liknas vid onyttiga bin som ställs mot de nyttiga bina som arbetar för något gemensamt och det himmelska goda.

Även om pengar och räntor ofta kan förknippas med vinningslystnad så framgår det i Birgittas uppenbarelser att det kyrkliga inte alls behöver vara frikopplat från vare sig pengar eller räntor. Pengar och räntor fördöms enbart om de används i fel syfte. Det är till och med möjligt att skapa andlig vinst med hjälp av världsliga pengar. Det är inte heller nödvändigt att ge bort pengar – himmelsk glädje kan även uppstå genom utlåning. För varje penning som lånas ut ger nämligen Gud belöning i form av andlig vinst. Det rör sig alltså om gåvor med förväntan om återbetalning till likartat värde, men dessutom ges belöning i form av andlig vinst. Ekonomisk förvaltning tillsammans med ränta, pengar och krediter behandlas särskilt i Bok 9, kapitel 88:

”Om någon i Guds namn beder dig att låna honom penningar och du vet, att han icke vill använda dem emot Guds vilja, fråga honom då, vilken dag han vill lämna dem tillbaka. Och sedan du behållit det, som du beräknat vara nödvändigt för dina och ditt husfolks dagliga utgifter, må du låna honom så mycket du kan och han är i behov av. Även om han lämnar det tillbaka på fastställd dag, skall du dock för varje penning få belöning av Gud. Men om han icke skulle lämna det tillbaka inom föreskriven tid, så kan du enligt landets lagar utkräva det som är ditt, och du skall icke desto mindre få lön av Herren för ditt besvär och din utlåning. Så kan du med dina penningar förvärva dig andlig vinst, och detta mera än om du skulle ha dem gömda i en kista. Men akta dig noga för att taga emot en enda slant i ränta, såframt du vill undfå någon belöning av Gud för din tjänstvillighet.”

Ekonomiska frågor tas även upp i Frälsarens ordensregel (kap 20) som är en instruktion för klosterverksamheten. Genom denna specificeras hur pengagåvor fick ges, tas emot och användas. Men även hur ett eventuellt överskott (i dagligt tal vinst) skulle användas. Var och en som antogs som syster eller broder skulle, tills antalet nådde ett bestämt antal, ta med sig tillräcklig penningavkastning för att trygga årlig försörjning av bröd och dryck för en person. Denna årliga penningavkastning skulle sedan ”ärvas” av de nya systrarna eller bröderna som övertog de avlidnas platser. För dem som övertog de ursprungligas platser var det inte tillåtet att ta med sig gåvor i form av vare sig gods eller inkomster. Däremot skulle de ta med sig en allmosa som offer. Men detta offer fick inte användas till klostrets nytta utan skulle ges till fattiga. Klostrets eventuella överskott skulle beräknas vid allhelgonadagen och delas ut till behövande. Däremot var det tillåtet att lägga undan penningar och matvaror för det kommande året, om det ansågs nödvändigt.

På detta vis kan Birgittas uppenbarelser, instruktionerna för klosterverksamheten inkluderat, ses som ett institutionellt ramverk som verkar för en ekonomi som bygger på rättvis förvaltning och i viss mån gåvor utan krav på direkt återbetalning. En sådan ekonomi ansågs stödja den välgörande verksamheten och förhindra att ekonomin blev ett ändamål i sig. Men denna ekonomiska variant kom snart att utmanas och bli till föremål för debatt.

Ekonomiseringen av klostret – vinst eller rättvis förvaltning?

De ursprungliga ordensreglerna (Frälsarens ordensregler) förändrades och uppluckrades under de följande århundradena. Nya regler som stärkte redovisningens roll och gav uttryck för en annan syn på pengar och krediter kom allteftersom att ligga till grund för en mer företagsliknande organisering som byggde på expandering av godsverksamheten och lönsam placering av överskottet.

Redan vid klostrets invigning tog påven Urban V, i en bulla från 1370, bort de ursprungliga reglerna om förbud mot att ta emot vissa typer av gåvor. Enligt samma bulla fick klostret rätt att använda avraden (en avgift som kan liknas vid en årlig ränta för lånad mark) från gods för både underhåll och nya byggnader på klostret, men även kläder. Men kort därefter, i en bulla från 1378, återinfördes begränsningar av gåvor som var tillåtna att ta emot och gränser för godsexpansion, tillsammans med rätten att använda räntan, som därefter enbart fick användas till öl och bröd. Nästa stora förändringar av de ekonomiska reglerna inträffade efter en visitation av biskopen i Linköping, år 1419. Mot bakgrund av visitationen och brödernas missnöje med hur ekonomin sköttes infördes regeln att onyttiga personer inte fick underhållas, och under de kommande åren infördes tydligare regler över hur abbedissan skulle sköta penningar och världsliga ärenden. Särskilt kraven på redovisningen ökade och en gång varje månad skulle abbedissan göra räkenskap inför de äldre systrarna, konfessorn och några bröder.

Brödernas makt i klostret ökade ytterligare, efter det att de klagat över en allt sämre ekonomi, i samband med förändringar i stadgarna under åren 1443, 1451, 1452. Abbedissans ekonomiska rörelsefrihet begränsades och hon ställdes under skärpt kontroll. Det bestämdes samtidigt att avraden i första hand skulle gå till bröderna och systrarna, sedan till andra, och byten av gårdar skulle ske till förmånligt värde. Något som liknar rationaliseringsåtgärder i ett nutida företag sattes igång. Listor gjordes över vilka personer som klostret behövde och vilka som verkligen hade rätt att äta bröd till döddagar – onödigt arbetsfolk rationaliseras bort. Reglerna blev även hårdare för lekmän som ville bli antagna av klostret och det krävdes ett godkännande från konventet. Det bestämdes även att systrarna skulle ta hand om brödernas klädtvätt.

Klostrets betydande intäktsposter, som visar inflödet av resurser tillsammans med kostnadsposter (förbrukning av resurser) visas nedan tillsammans med hur överskottet användes. Uppställningen ska ses som en överblick.

Intäktsposterna visar att klostret försörjde sig genom olika skatter, avgifter, böter, gåvor och i viss mån räntor (till exempel avgäld). Inflödet av resurser förbrukades genom försörjning av personer på klostret, gästningar, utrustning och gåvor bland annat till Rom. Redovisningen användes för att hålla ordning på vilka resurser som kom in och vilka som förbrukades. Därtill beräknades överskottet, men det var inte frågan om ett förfinat vinstmått. En sådan beräkning hade krävt att dagsverken togs upp som intäkter och förbrukning av tillgångar togs upp som kostnader. Däremot skulle överskottet kunna liknas vid ”kassaflödet”, förutsatt att alla transaktioner hade skett med pengar. Men, även om avrad och gåvor kunde ges i form av pengar var natura det vanliga. Avrad erhölls bland annat i form av smör, fisk och bröd. Därför bör måttet ses som ett mått på resursflödet.

Men det räkenskaperna gjorde var att göra det möjligt att balansera inflödet av resurser och förbrukningen av dem. I vissa fall handlade det om att se till att de olika intäkterna användes till vissa typer av kostnader.

Att redovisningen var ett verktyg för att säkerställa att resurser användes i rätt syfte, snarare än att räkna fram vinster var en trend i det dåvarande katolska Europa. Särskilt intressant för att belysa redovisningen som ett sådant verktyg var påven Eugenius IV:s reform där redovisningen var ett viktigt motdrag mot korruption och kyrkans allt sämre rykte. Redovisningens roll hos Eugenius IV har beskrivits i Rethinking the sacred and secular divide av Michele Bigoni med flera. Följande punkter sammanfattar redovisningens viktigaste funktioner i denna reform som gick ut på att säkerställa att resurser användes på ”rätt” sätt:

Redovisningen skulle komplettera det andliga; säkerställa att inkomster och utgifter hade ett kyrkligt syfte.

Varje inköp skulle motiveras och syftet med saken anges.

Visitationer skulle utgå från 58 principer och en inventering ske för att säkerställa att resurser användes på rätt sätt.

Inventarielistor skulle upprättas för att kunna kontrollera att inget försvann och att ingen onödig lyx förekom.

Intervjuer utifrån specifika frågor skulle avgöra om prästen hade rätt värderingar.

Redovisningen var alltså inget verktyg för att räkna fram vinsten, öka resurserna eller ackumulera rikedomar, utan ett verktyg som användes i syftet att kunna försäkra sig om att resurser användes i ett religiöst syfte och gynnade spridningen av den katolska tron. Framför allt handlade det om att se till att inte pengar användes för något som inte hade med kyrkans uppgift att göra. På detta sätt skilde sig utformningen av redovisningen mot dagens standardiserade redovisning, som i huvudsak har utformats för aktiebolag och som går ut på att räkna fram ett förfinat vinstmått.

INTÄKTSPOSTER
Avrad
som brukare av jord betalar som hyra/avgift/ränta till klostret som ägde jorden.
Från köpstäder
Tomtören, avgälder från gårdar, gatubodar, badstugor, skatt, avgifter m.m.
Vårfrupenning
Skatt i form av en penning per vuxen i riket.
Sakören
Böter.
Tiondet
till klostret.
Frivilliga gåvor
Donationer, avlatsprivilegier, inträdandes provent, pilgrimers offergåvor.

KOSTNADSPOSTER
Livsmedel
till klosterfolk köps in.
Tjänstepersonal
ska täckas av personer med ”bröd till döddagar”
gåvor, offer, testamente.
Papper och vin från Tyskland
Visitationer och gästningar.

ÖVERSKOTTET PLACERADES I:
Skattsamling
Placering i jord, fast egendom
Mellangift vid byten av gods
Utlåning mot ränta

Därtill delades en viss del ut till fattiga.

Ekonomi som något formbart

Att det ekonomiska inte ansågs som något som nödvändigtvis var kopplat till det profana utan något som kunde formas och fungera som ett verktyg för ädlare mål är något som kommer till uttryck i Birgittas uppenbarelser, påvens olika regler och redovisningens utveckling i klostret. Det ekonomiska var inbäddat i redovisningens utformning och funktion, tillsammans med regler och värderingsarbete och involverade olika typer av reciprocitet, vilket innebar olika förutsättningar för olika mål.

I den typ av reciprocitet som kan kopplas till egenvinning, och som står i konflikt med den kyrkliga tanken om reciprocitet, strävar deltagarna efter att dra till sig pengar och resurser från andra och att släppa ifrån sig så lite som möjligt. Egenvinning hör ihop med en viss ekonomisk rationalitet som går ut på att maximera avkastningen och där pengar har en central funktion både som värdemått men även som ett värde i sig. I Vadstena klosters fall yttrar sig denna reciprocitetsprincip i strävan efter att dela ut mindre mat eller att minska antalet personer som fick sin försörjning från klostret, eller höja räntor som ersättning för jord eller för utlåning. Exempel på regler som beslutades för att förhindra denna reciprocitetsprincip var begränsningar av vilka som fick handskas med pengar, förbud mot ”orättvis” ränta och tak för tillgångar. Det hindrade dock inte klostret från att låna ut silver till tyska städer mot ränta eller stiftandet av regler som gick ut på att byten av gods skulle vara till ”gagn” för klostret.

Däremot kan den typ av reciprocitet som bygger på balanserat utbyte ligga till grund för en ekonomi som stöder den kyrkliga missionen. I sådana fall fungerar redovisningen som ett verktyg för en god förvaltning som skulle säkerställa att resurser användes i kyrkliga syften och kombinerades med regler om tak för hur mycket tillgångar klostret fick äga och för att räkna fram överskottet som skulle delas ut till de fattiga. När det är fråga om balanserade utbyten fungerar pengar som värdemått. Även räntor kan förekomma i denna form av reciprocitet, men då är det fråga om rättvisa räntor – inte ocker.

När det gäller den reciprocitetsprincip som ligger bakom gåvor, utan förväntningar om återbetalning vid en viss tidpunkt eller till ett specifikt värde, kommer den till uttryck i den andliga verksamheten. Kärlekens icke-kalkylerande givande kan sprida sig i kloster där deltagarna arbetar flitigt och bidrar efter bästa förmåga, som flitiga bin. Där det finns sådana bin blir det mycket honung som kan ses som något kollektivt gott som kommer alla till del och ger energi till fortsatt givande. När en gåva ges uppstår något som kan liknas vid andlig vinst, glädje åt det andliga. Vid denna typ av utbyten ersätts inte en gåva med lika värde utan i stället delaktighet – den gemensamma honungen. Organisering enligt denna form av reciprocitet fungerar därför utan redovisning och pengar. I Vadstena klosters fall kombinerades denna reciprocitet med en förvaltning som byggde på principen balanserat utbyte. I viss mån förekom även effektiva placeringar vilket står i konflikt med gåvor utan förväntningar om balansering – bröderna motarbetade faktiskt den reciprocitetsprincip som bygger på gåvor utan direkta krav på återbetalning, när de försökte att införa begränsningar för vilka som skulle få mat av klostret.

När det gäller instruktionerna för Vadstena kloster och synen på ekonomi, som de beskrevs i Birgittas uppenbarelser, så handlade det alltså om det oegennyttiga givandet men även om rättvis och god förvaltning. Ekonomi som balanserade utbyten sågs aldrig som något problem. Mer problematisk var den typ av ekonomi som kännetecknades av egennyttighet, vilket inte minst kom till uttryck i Birgittas uppenbarelser och som reglerna sattes för att motverka. Exempel på sådana regler var begränsningar av vilka gåvor som fick tas emot eller att överskottet skulle delas ut till fattiga. Påven Eu­genius IV:s initiativ som nämndes ovan är ett exempel på hur redovisningen kunde fungera som ett verktyg för att motverka egenvinningens ekonomi till förmån för en ekonomi som grundats i principen för balanserat utbyte.

Frågan om Vadstena kloster var en vinstdrivande välfärdsorganisation kräver därför ett komplext svar. En historisk tillbakablick över organiseringen av Vadstena kloster visar att det fanns såväl reciprocitet som gick ut på att ta mer än vad som gavs, balanserade utbyten och oegennyttigt givande. Men egenvinning ansågs, i varje fall i Birgittas uppenbarelser, inte kunna vara ett medel för att nå ädlare syften. Det är när det ekonomiska blir ett mål i sig som det hamnar i konflikt med icke-ekonomiska mål. Däremot ansågs rättvisa utbyten och icke-kalkylerade gåvor ge upphov till andlig vinst och utgöra förutsättningar för klostrets välfärdsgärningar.

Per Forsberg är universitetslektor vid Handelshögskolan vid Örebro universitet.


Publicerad 2018 i nummer 3