Höst och vår i ekumeniken
Hallonsten, Gösta



Kylan i Sabinerbergen i kontrast med den påfallande varma senhösten i Rom kunde vara en illustration till det som skulle diskuteras. Den ekumeniska eufori som rådde under de första decennierna efter Andra vatikankonciliet tycks ha efterträtts av en mödosam bergsklättring i kyligare och tunnare luft. Ekumeniken verkar inte längre vara ett framtidsprojekt.

Den lilla skara teologer som samlats till en konsultation vid Birgittasystrarnas ekumeniska centrum i Farfa nordöst om Rom 8–12 november var dock relativt optimistisk. Till detta bidrog inte bara systrarnas oöverträffade gästfrihet – ett uttryck för deras ekumeniska spiritualitet. Även utgångspunkten för samtalet var ett hoppingivande faktum: Den gemensamma deklaration om rättfärdiggörelseläran mellan lutheraner och katoliker vilken undertecknades i Augsburg den 31 oktober 1999.1

Denna deklaration (härefter förkortad GD) är till sitt innehåll inte särskilt uppseendeväckande. Det som där sägs har sagts i de många dialogdokument som publicerats under de senaste tre decennierna. Det viktiga är i stället själva faktum att GD är en av båda parter officiellt recipierad och högtidligen undertecknad text. Dessutom är själva metoden, sättet att lösa problemen i GD, ganska ny och av stor betydelse för fortsättningen.

En unik deklaration

Att den katolska kyrkan officiellt, genom den för ekumeniska relationer ansvarige kardinalen Edward I. Cassidy och på påvens direkta uppdrag, undertecknat GD är en unik händelse, åtminstone i relation till reformationskyrkorna. I förhållande till flera av de orientaliska kyrkor som inte accepterade det kristologiska beslutet i Chalcedon 451 har dock lik-nande deklarationer undertecknats. På samma sätt har den ortodoxa kyrkan undertecknat en deklaration om kristologin med de orientaliska. På västligt område kan deklarationer och/eller avtal mellan olika protestantiska kyrkor om nattvardsgemenskap i vissa fall sägas utgöra föregångare. Så t.ex. den s.k. Leuenbergkonkordin mellan lutheraner och reformerta i Europa (1971), Borgåöverenskommelsen mellan de lutherska folkkyrkorna i Norden/Baltikum och den anglikanska kyrkan på de brittiska öarna (1993) och en lång rad överenskommelser mellan anglikaner och evangeliska kyrkor på den europeiska kontinenten. I USA är en concorde mellan den anglikanska episkopalkyrkan och den största av de lutherska kyrkorna (LCA) under fullbordande. Alla dessa deklarationer har det gemensamt att man kunnat formulera en samstämmighet i centrala ting, och att de återstående differenserna setts i ljuset av denna.

Metoden: ”differentierad konsensus”

Samma metod används nu av GD, om än på ett begränsat område och utan att det leder till full kyrkogemenskap. Metoden kallas ”differentierad konsensus” och har tre steg. Först formuleras vad man gemensamt bekänner (GD 8–12, 14–18). Detta är själva utgångspunkten och basen för att man kan tala om en gemensam deklaration. Ett andra viktigt steg är emellertid att ta upp de kyrkoskiljande frågor som under reformationen ledde till ömsesidigt avståndstagande. Dessa frågor kan nu som resultat av den uppnådda konsensus fråntas sin splittrande karaktär. Inte så att man funnit ett helt gemensamt språk och upphävt olikheterna. Snarare har de modifierats och blivit möjliga att bära i ljuset av den gemensamma bekännelsen. I varje sådan viktig fråga ges i GD återigen en gemensam bekännelse, vilken följs av den katolska respektive lutherska ståndpunkten, så utlagd att den svarar på de traditionella invändningarna från respektive håll (GD 19–39). Så formulerar man t.ex. i GD 19 gemensamt människans beroende av Guds räddande nåd. I 20 följer så en utläggning av den katolska uppfattningen att människan ”medverkar” i förberedelsen för mottagandet av denna nåd, med en påpekan om att detta i sig själv är ”en verkan av nåden och inte något som människan gör av egen kraft”. GD 21 framhåller så den lutherska läran om människans oförmåga och passivitet i mottagandet av nåden, dock utan att förneka ”att människan fullt ut är personligen involverad i sin tro, en tro som verkas av Guds ord själv”. Som avslutning på genomgången av de olika differenserna kan man därför konstatera:

Den i denna deklaration redovisade förståelsen av rättfärdiggörelseläran visar att det mellan lutheraner och katoliker finns en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar. I ljuset av detta framstår de … förblivande olikheterna i fråga om språkform, teologisk utgestaltning och accentsättning, när det gäller förståelsen av rättfärdiggörelsen, som något man kan ha fördrag med. Därför är den lutherska och den romersk-katolska utformningen av rättfärdiggörelsetron öppna för varandra och de upphäver inte på nytt samstämmigheten i fråga om grundsanningarna (GD40).

Det tredje steget – gemensamma formuleringar

Därmed framstår även lärofördömandena från 1500-talet, så vitt de berör läran om rättfärdiggörelsen, i ett nytt ljus. De lutherska kyrkornas lära, sådan den framlagts i denna deklaration, träffas inte av lärofördömandena från konciliet i Trient. Fördömandena i de lutherska bekännelseskrifterna träffar inte den romersk-katolska kyrkans lära, sådan den framlagts i denna deklaration (GD 41).

Bakom denna ”differentierade konsensus” ligger ett ingående teologihistoriskt studium och en uttalad vilja att inte sopa gamla lärodifferenser under mattan, hur inaktuella de än kan synas vara i det praktiska kyrkolivet. För att det skall kunna kallas just differentierad konsensus är alla tre stegen viktiga. Lärofördömandena är inte heller upphävda till sin sakliga innebörd, men träffar inte längre den andra partens lära ”sådan den framlagts i denna deklaration”.

Återverkningarna på parterna

Den gemensamma deklarationen har redan haft positiv effekt på relationerna mellan lutheraner och katoliker, det omvittnades vid konsultationen i Farfa. Förmodligen är dock effekten på den egna kyrkogemenskapen och dess självförståelse lika viktig. Lutheranen André Birmelé från Strasbourg hävdade rentav att GD är det första exemplet på att lutherska kyrkor tillsammans nyformulerar sin centrala lära. Man har visserligen alltid kunnat hänvisa till 1500-talets bekännelsetexter. Det misslyckade försöket vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Helsingfors 1963 visar dock att det hittills inte gått att skapa konsensus kring en aktuell formulering av rättfärdiggörelseläran bland lutheraner. Birmelé uttalade rentav ett tack till Katolska kyrkan för att den ”hjälpt” lutheranerna med detta! Men också på katolsk sida måste man konstatera att det i nådesteologin funnits olika skolor. GD torde dock genom sin officiella ställning fortsättningsvis bli vägledande för tolkningen av Trient-konciliets dekret om rättfärdiggörelsen.

Det är dock framförallt metoden, ”differentierad konsensus” som har återverkningar på de båda parternas självförståelse. I två inledningsföredrag vid konsultationen av nämnde Birmelé respektive dominkanteologen Hervé Legrand visades detta tydligt. Kyrkosplittringen vid reformationen förutsatte att olika formuleringar av rättfärdiggörelsetron utesluter varandra medan GD, på vissa villkor, förutsätter att de är förenliga. Eftersom lutheranerna av tradition dragit en snävare gräns kring vad som är nödvändigt för kyrkans enhet kan metoden vid första påseende tyckas ha större affinitet till en luthersk ståndpunkt. Augsburgska bekännelsens art. 7 talar ju om vad som ”är nog” (satis est) för kyrkans enhet. Dessutom har den lutherska traditionen brukat skilja mellan trons ”fundamentalartiklar” och det som man kan lämna åt den enskilde. Den katolska traditionen har mera insisterat på trons odelbarhet. Man har så att säga förordat en paketlösning.

Men även om de båda paketen inte är helt kommensurabla har dock den lutherska sidan så starkt betonat själva rättfärdiggörelselärans centrala roll att fixeringen vid formuleringar blivit nog så stor. Detta visade sig i den debatt som föregick undertecknandet av GD. 160 tyska evangeliska teologiprofessorer protesterade i ett upprop i en av Tysklands mest ansedda dagstidningar. De ansåg att de lutherska kyrkorna inte borde skriva under GD. Även om denna protest också kan tolkas som en (uttalad) rädsla för att inordnas och uppslukas i den romersk-katolska kyrkostrukturen – något som givetvis aldrig varit syftet med GD – och en (underförstådd) rädsla att mista det professorliga tolkningsprivilegiet, spelade dock även kritik mot formuleringen av rättfärdiggörelseläran i förslaget till GD en viktig roll. Ännu i den slutliga deklarationen kan man se spår av den lutherska svårigheten att lämna tanken på att en viss formulering av det mest centrala i den kristna tron är bindande. I den viktiga GD 18, som behandlar rättfärdiggörelsen som kriterium för kyrkans lära och praxis, finns en intressant glidning i formuleringarna. När det gemensamma formuleras talas om ”läran om rättfärdiggörelsen”. Samma sak när lutheranernas insisterande på detta ”unika kriterium” förs på tal. När katolikerna däremot ”ser sig förpliktade av flera kriterier” tilläggs att de ”inte förnekar rättfärdiggörelsebudskapets speciella funktion”. Som Birmelé självkritiskt påpekade är skillnaden mellan lära och budskap på denna punkt ännu svår för lutheraner att acceptera.

Uppenbarelsen: formuleringar eller händelse?

På katolsk sida har under de senaste 500 åren lärors exakta formulering och grad av förpliktelse starkt betonats. Fackteologin har arbetat med ett system av s.k. kvalifikationer eller notationer enligt vilket en läroformulerings karaktär kunnat exakt avgöras. Synen på uppenbarelsen har följt den s.k. informationsteoretiska modellen, enligt vilken tron består av satser (propositioner) som uppenbarats av Gud och/eller formulerats av kyrkan. Andra vatikankonciliet innebar här en nyansats. I läran om ”sanningarnas hierarki” upphävs visserligen ingen trossanning, men de inordnas med hänsyn till sitt objekt. Kyrkans och påvens ofelbarhet har naturligtvis en helt annan funktion än treenighetsdogmat. Uppenbarelsen ses som Guds självuppenbarelse i Jesus Kristus. Gud handlar i historien och träder i förbindelse med människorna för att leda dem in i sin eviga gemenskap (den ”kommunikationsteoretiska uppenbarelsemodellen”). I ljuset av detta blir det lättare att skilja mellan lärans form och dess innehåll, som påven Johannes XXIII krävde i sitt öppningstal vid konciliet. Detta innehöll de berömda orden: ”Den traderade trosskattens (depositum fidei) substans är en sak, en annan är sättet på vilken den presenteras.” Detta uttalande banade vägen både för konciliets lösgörande från den nyskolastiska begreppsexercisen och för ekumeniken. Dekret om ekumeniken § 4 och 17 bygger på detta, och påven Johannes Paulus II har i encyklikan Ut unum sint bekräftat distinktionens giltighet (19 och 37–38).

Även om tillämpningen av denna distinktion inte alltid varit så lätt, i synnerhet inte i bedömningen av hållbarheten i ekumenisk konsensusbildning, är det dock klart att inställningen berett vägen för den ”differentierade konsensus” som finns i GD.

Frågan om form och innehåll

Här inställer sig dock ett problem, som är ett problem för båda sidor. Kan man verkligen så enkelt skilja på form och innehåll? Är inte detta rentav en typiskt modern inställning, alltså en som grundar sig på den Nya tidens ”vändning till subjektet”. Den strikta cartesianska distinktionen mellan det tänkande subjektet (res cogitans) och det i tid och rum utsträckta objektet (res extensa), upplysningens förnuftstro och Kants kritik av metafysiken har tillsammans berett vägen för en hållning till tro och moral där subjektet är primärt och formuleringen/uttrycket sekundärt. Religiös erfarenhet är en sak. Läroformuleringar en annan. På dessa premisser är det näst intill omöjligt att insistera på en viss läroformulerings generella sanningsanspråk. Olika konfessioner tycks vara likvärdiga uttryck för religiös erfarenhet. Vad är poängen med att försöka jämka samman dem?

Här kan tilläggas att denna uppfattning visserligen tycks ha blivit populär i ordets egentliga mening först i vår tid. Samtidigt har filosofin ifrågasatt moderniteten och subjektsfilosofin, dock bara för att hamna i en mångfald av ”diskurser” eller språkspel. Sanningsanspråk kan inte generaliseras. De är knutna till en viss kultur, kontext eller grupp. Inom gruppen kan nästan vad som helst anses giltigt, men utanför kan vi endast röra oss med ett minimum av, huvudsakligen empiriskt verifierbara, sanningsanspråk. Resultatet för ekumenikens del tycks återigen bli ett frågetecken inför viljan att jämka samman och förena olika sanningsanspråk. Kan inte konfessionerna betraktas som likvärdiga diskurser, som inte behöver vara förenliga i yttre mening? Frestelsen till en ny form av relativism är stark. Lika stark torde dock den postmoderna frestelsen vara för varje religiös grupp som vill slå vakt om traditionen. När sanningsanspråket inte kan göra sig gällande i offentligheten blir det ofta desto starkare inom gruppen.

Bekännelsen som förmedling av innehållet

Den kristna traditionen innehåller inga färdiga svar på den besvärliga frågan om hur en ”differentierad konsensus” är möjlig eller vad som är kriteriet och gränsen för vad som är kristet. Den relativa pluralitet som fanns i fornkyrkan gäller i första hand seder och bruk, t.ex. frågan om påskdatum, inte läror. ”Om tron är en, så skadas inte den heliga kyrkan av olika bruk” fastslog påven Gregorius den store. Schismen mellan öst och väst visade dock att detta inte var helt genomförbart i praktiken. Striden om påvens skägg skymde ofta den grundläggande gemenskapen. Ändå betraktade öst- och västkyrkan varandra hela medeltiden igenom som delar av en enda kyrka. Försöket att lösa den s.k. filioque-frågan t.ex. vid konciliet i Florens 1438–45 byggde på att de två traditionerna i någon mening var kompatibla. Hos flera skolastiska teologer kan man finna en medvetenhet om att latinsk och grekisk teologi vill uttrycka samma sak med olika formuleringar. Nya tidens konfessionalisering tenderade dock att låta sådana insikter komma i bakgrunden.

Viktigare är att kyrkan alltid vetat att trons innehåll i princip alltid överträffar dess formulering. Actus credentis non terminatur ad enuntiabile sed ad rem, säger Thomas av Aquino: tron når inte sitt mål genom att omfatta orden, utan saken! Fornkyrkans häftiga strider om treenighetslära och kristologi avgjordes alltid med hänvisning till dopbekännelsen och gudstjänstspråket överhuvudtaget. Därför har också den s.k. nicenska trosbekännelsen än i dag en stor ekumenisk potential.

Det dialektiska förhållande som råder mellan trons innehåll och dess formulering enligt fornkyrklig-medeltida tradition kan dock aldrig medge en separering av de två. Endast i och genom bekännelsen och bönespråket har man tillgång och tillträde till trons mysterier. Med andra ord medger en klassisk syn i grunden ingen separering av läroformuleringarna från saken, och inte heller att man i praktiken uppger sanningsanspråket genom en postmodern diskurs-interpretation. En ”differentierade konsensus” är alltså bara möjlig att upprätthålla i en mödosam process av sökande efter en gemensam bekännelse, och i praktiserandet av densamma.

Differentierad konsensus i kyrkosynen?

Vid Farfakonsultationen var deltagarna eniga om att det inte går att helt skilja form och innehåll. Det konstaterades också att ”en differentierade konsensus” inte vilar på någon särskild filosofisk eller metodisk reflexion, fastän den i efterhand närmast kräver en sådan reflexion. Den är ett instrument som vuxit fram i dialogen. Den är heller inget mål i sig, utan ett medel på vägen mot kyrkogemenskap. Så fort man börjar diskutera vad ”differentierad konsensus” principiellt betyder eller närmare granskar enigheten om att form och innehåll inte helt kan skiljas hamnar man åter i de konkreta kontroversfrågorna.

Så är lutheranernas fråga till den katolska kyrkan om inte en ”differentierad konsensus” är möjlig på ecklesiologins område. Mellan reformationskyrkorna är detta ju vad som nu realiseras i de ovannämnda överenskommelserna. Anglikanerna ser visserligen biskopssuccessionen som ett viktigt uttryck, men ställer den inte (längre) som villkor för kyrkogemenskap. Varje kyrka behåller sin självförståelse. Kan den katolska kyrkan acceptera kyrkogemenskap mellan kyrkor med olika kyrkosyn?

Hervé Legrand tog upp utmaningen och menade att det är möjligt, dock på vissa villkor. Kyrkogemenskap kan ur katolsk synpunkt inte bygga på tanken om den sanna kyrkans osynlighet. Den kyrka vi bekänner existerar konkret. Inom denna konkretion finns dock variationer. Även om de unierade östkyrkorna inte är ett ideal visar de dock att det inom den Romersk-katolska kyrkan finns gemenskaper med olika gudstjänsttraditioner, kyrkorätt, etc. Det katolska insisterandet på apostolisk biskopssuccession är vidare inget som kan reduceras till en rent teknisk fråga. S.k. vagantbiskopar, med tekniskt oklanderlig handpåläggningssuccession, erkänns inte av den katolska kyrkan. Biskopens ämbete är tecken och garanti på att den apostoliska tron är bevarad. En heretisk biskop har förverkat sitt ämbete. Därför är också bedömningen från katolsk sida av biskopssuccessionen i England och Sverige inte enbart avhängig av att man kan påvisa en yttre kontinuitet i vigningarna.

För att pröva om en differentierad konsensus kan uppnås i dessa frågor kan man från katolsk sida ställa frågor av följande typ: Finns det i en annan kyrkomodell en verklig episkopé, alltså en ”tillsyn”, som utövas av en person som inte är delegerad av församlingen utan står ”gentemot” församlingen, som i någon mening representerar Kristus? Är beslutsordningen rent administrativ eller förkroppsligar den förkunnel-sen av evangeliet, det personliga apostoliska vittnesbördet? Är den andra kyrkan i alla sina livsuttryck rent faktiskt en sann, apostolisk kyrka, även om en yttre brist i kontinuiteten konstaterats?

På detta sätt kan man försöka återföra olikheterna på något mera grundläggande, och eventuellt uppnå en ”differentierad konsensus” i kyrkosynen.

Nådens mysterium och kyrkans mysterium

Man måste dock tillägga ännu en sak. När lutheraner frågar vad som är nödvändigt för frälsningen och därmed underförstår att endast detta är nödvändigt för kyrkogemenskap, missar man något väsentligt. Nådens mysterium och kyrkans mysterium är enligt katolsk uppfattning inte helt identiska. Kyrkans mission går långt utöver den enskildes frälsning eller möjlighet att nå den eviga saligheten. Det är också därför som möjligheten för alla människor att bli frälsta, även om de inte konkret tillhör kyrkan, idag uttryckligen erkänns av katolska kyrkan. Nåden är genom Kristus närvarande på ett osynligt sätt där människor följer sitt samvete och uppriktigt söker Gud. Likaså bygger det katolska ekumeniska arbetet på ett erkännande av andra kyrkor som frälsningsmedel, och i många fall mycket mer. Full kristen enhet och gemenskap mellan kyrkorna måste dock uttrycka kyrkans fulla mysterium. ”I Kristus är kyrkan ett slags sakrament, ett tecken och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet.” (Andra vatikankonciliet, Konstitutionen om kyrkan 1.) I firandet av eukaristin framställer och förverkligar kyrkan sin sändning och sitt mysterium. Medan dopet, som ömsesidigt erkänns mellan kristna, ger den enskilde del av frälsningen och för henne in i kyrkan, är eukaristin förverkligandet av enheten mellan de döpta och ett tecken på mänsklighetens och skapelsens enhet med Gud.

En sådan enhet måste vara hållbar för att kunna vara det tecken och redskap den är kallad till. Den förpliktande gemenskapen mellan alla eukaristifirande församlingar är enligt klassisk kristen tradition den nödvändiga betingelsen för kristen enhet. Förpliktelsen till en gemenskap som håller för nya påfrestningar och tidens utmaningar är en prövosten för fortsatt förverkligande av en differentierad konsensus. Borgådeklarationen innehåller ett sådant moment av mutual commitment, och inom de lutherska kyrkorna pågår en utveckling mot klarare strukturer för beslut och ansvarstagande i lärofrågor. De tyska lutherska kyrkornas synoder visade genom att med stor majoritet anta GD att de inte längre vill vara en Professorenkirche. Genom att respektera den lutherska partens beslutsordning i en dialog på likställd basis (par cum pari) har katolska kyrkan, trots inledande skepsis, accepterat den lutherska konsensusbildningens förpliktande karaktär. Undertecknandet av GD var inte en diplomatisk akt. Det var en trosbekännelse.

”The medium is the message!”

Tron bekänns dock inte bara med ord. Den förpliktande gemenskapen mellan döpta syftar fram mot och uttrycks i ”ett enda bröd, en enda kropp”. Om en eukaristisk kyrkosyn får vara grunden är det möjligt att uppnå en differentierad konsensus även i ecklesiologin. ”Enhet i försonad olikhet”, en term som används gemensamt i GD, är varken att låta olikheterna förbli som de är eller att sträva efter uniformitet. Det är inte en specifik enhetsmodell som skall eftersträvas. Det är konsensus i den grundläggande förståelsen av kyrkosynen, vilken medger en olikhet i konkreta utformningar.

Här kanske nyckeln finns till förståelsen av form och innehåll. Spänningen mellan mångfalden och enheten motsvarar dialektiken mellan form och innehåll. Mångfalden måste vara sådan att den bejakar och uttrycker enheten – ”differentierad konsensus”, ”enhet i försonad olikhet”. Samtidigt är enheten konkret manifesterad och förverkligad i en akt, eukaristin, som pekar utöver sig själv mot mysteriet. Ja, mysteriet är konkret närvarande i den akt som är dess tecken. ”The medium is the message!”

Enhet i mångfald – ”för att världen skall tro…”

Vid Farfamötet hävdade Hervé Legrand att det kristna sökandet efter enhet i differens är en tjänst åt samhället, ett samhälle där individualism och pluralism dominerar och där behovet av konsensus blir alltmer akut. Postmoderna filosofer som F. Lyotard menar att konflikten mellan olika ståndpunkter är det enda vi kan arbeta med. Vi kan aldrig komma tillbaka till en samhällelig konsensus utan att bruka våld, menar han. Andra tänkare hävdar att samhället inte längre hålls samman av konsensus utan av anonyma mekanismer och en teknisk rationalitet. Demokratin är mer en procedurfråga än ett medel att uppnå konsensus. Paul Ricoeur talar mera positivt om ”interpretationernas konflikt” och hävdar att i detta samtal når vi en mening som når utöver den enskildes förståelse.

Den differentierade konsensus bygger på ett kristet sanningsbegrepp. Å ena sidan kan vi inte ge upp tanken på att det finns en sanning, att verkligheten har en mening som låter sig finnas. Å andra sidan handlar det om ”att göra sanningen” (Joh 3:21, Ef 4:15). Även om ekumeniken går långsamt är den inte betydelselös. Kanske är tiden kommen att stiga ned från höjderna. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran är åtminstone ett steg på vägen mot att visa hur enhet inkluderar skillnader och mångfalden förverkligas i enheten. ”För att världen skall tro…”

Artikelförfattaren är professor i systematisk teologi vid Lunds universitet.

Not

1. Se: … att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdig-görelsen. Tillkomst. Texter, Kommentarer. Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000. – Citaten från GD är hämtade ur denna bok.


Publicerad 2001 i nummer 1