Dagbok från kätterskt land
Lindqvist, Barbro



I november 1634 drog en karavan av ett femtiotal hästar med ryttare och vagnar fram genom Småland med Stockholm som mål. I en av vagnarna satt den franske diplomaten Claude de Mesmes, greve d’Avaux. Han var av kardinal Richelieu utsedd att leda en ambassad till Sverige. Med sig hade han en stor tjänstestab, vari ingick flera sekreterare och en katolsk präst, samt ett omfattande bagage.

Ambassadörens uppdrag var att verka för att Sverige inte på nytt började krig mot Polen när det 1629 ingångna stilleståndsavtalet mellan de två länderna påföljande år löpte ut. Det låg nämligen i Frankrikes intresse att svenskarna skulle kunna sätta in alla sina stridskrafter mot kejsaren i Wien, Frankrikes och Sveriges gemensamme fiende. Ambassadören skulle i Stockholm skaffa sig kontakter och informationer av nytta för honom vid kommande medlingsförhandlingar i Polen om ett nytt stilleståndsavtal.

En av de medföljande sekreterarna var Charles Ogier, en 40﷓årig jurist från Paris med gedigen humanistisk bildning. Han tog med vaket sinne del av allt som det främmande landet i norr hade att bjuda och nedtecknade sina iakttagelser i en – på latin – förd dagbok. I dagboken, som sedermera utkom i bokform, berättar han livfullt och roande om sina upplevelser och svenskarnas ibland märkliga vanor. Hans skildring är av stort kulturhistoriskt värde.

Delar av dagboken publicerades i svensk översättning i en stockholmstidning 1780 och utkom kom som bok 1828. I båda fallen utelämnades partier som menades ”för svenska läsare kunna vara mindre intressanta”. En nyöversättning 1914 medtog emellertid åtskilliga av de först uteslutna partierna, till glädje för alla kyrkohistoriskt intresserade. Det visar sig nämligen att Ogier, som var en övertygad och from katolik, intresserade sig för yttringarna av den lutherska religionen i Sverige och han låter oss i dagboken också få insyn i ambassadens eget gudstjänstfirande.

Första mässan efter reformationen

Redan på de första sidorna i dagboken blir religionen en realitet. Ambassadens medlemmar skulle från Köpenhamn, där de först uppehållit sig, färdas med båt till Stockholm. I höjd med sörmlandskusten utbröt en häftig storm, båten kastades av och an på vågorna. De uppskrämda fransmännen åkallade Gud och helgonen och klagade över det olycksöde som fört dem till Norden. Ogier berättar i dagboken:

”Vår präst kom ut ur sin koj och begav sig till ambassadören som han gav absolution. Därefter ägnade han sig tåligt åt oss andra. Alla biktade sig och vi omfamnade varandra och bad varandra om förlåtelse för möjliga oförrätter.” Ogier avlade ett löfte för sig själv att han, om han återkom till Paris, genast skulle låta läsa en mässa till ära för S:ta Geneviève, stadens skyddshelgon.

Stormen tvingade båten tillbaka till Kalmar och resenärerna gick iland. Så snart ambassadören fått någonstans att bo firade man där, den 24 november 1634, en katolsk mässa ”vilket kanske inte förekommit i Sverige sedan Sigismund lämnat landet”, påpekar Ogier.

Han har så till vida rätt att detta sannolikt var den första katolska mässa efter 1595 som inte behövde läsas i smyg. På 1630-talet hade en oskriven regel börjat tillämpas att ett utländskt sändebud i främmande land fick ha med sig en präst tillhörande hans egen religion som höll gudstjänst för sändebudet och hans husfolk. Under den franska ambassadens uppehåll i Sverige tycks det inte någon gång ha gjorts invändningar mot att det förrättades katolsk gudstjänst hos d’Avaux, en lika hängiven katolik som Ogier.

Ambassadören och hans följe valde nu att ta landvägen till Stockholm och det blev fler mässor under den 18 dagar långa färden dit. Först i Vimmerby på aposteln Andreas dag. Därefter i Tunaberg i Södermanland på Marie avlelses fest. Där hade ambassadören fått logi hos ortens kyrkoherde. ”Det var säkerligen en styggelse för den lutherske kyrkoherden att vår katolske präst höll katolsk mässa i hans hus”, kommenterar Ogier. Till Nyköping anlände man på en söndag och eftersom det i den gård där d’Avaux övernattade fanns en tillräckligt stor sal befallde han att mässa skulle firas där.

I mässan i Tunaberg deltog med mycken andakt två kvinnor, sannolikt utlänningar knutna till det närbelägna Nävekvarns styckebruk. Den ena av dem hade här i Sverige på tre år inte kunnat bevista någon katolsk gudstjänst. Det föranledde Ogier till följande reflektion i dagboken:

”Det skulle vara till stor nytta och tröst för hemliga katoliker om man sände hit fromma präster. Kostnaden skulle vara liten i förhållande till de stora medel som vår kyrka förfogar över, men frukterna därav skulle inte vara ringa.”

Gudstjänst i sängkammaren

Den franske ambassadören kom objuden och oönskad till Stockholm. Den åttaåriga drottning Kristinas förmyndarregering var inte förtjust över inblandning i sin utlandspolitik. Men eftersom det gällde att hålla sig väl med det subsidiegivande Frankrike mottogs ambassaden med all tänkbar artighet och generositet. Betjänter ställdes till dess förfogande och det fattiga Sverige bekostade ambassadens vistelse i landet – som blev hela fem månader lång. D’Avaux anvisades ”ett föga bekvämt logi, men det fanns inget bättre i hela staden”, skriver Ogier ursäktande. Ambassadörens sängkammare användes också som matsal och fick dessutom funktion som kyrksal. Här samlades ambassadpersonalen ofta till gudstjänst.

Ogier ger glimtar därav i dagboken. På julaftonen läste ambassadens medlemmar vesperpsalmerna högt och deras präst – han hette François Fleuri – höll en kort betraktelse. På juldagen mottog alla kommunionen och på kvällen hade de åter vesper, berättar Ogier som menar att man inte ens i de mest katolska städer skulle kunnat högtidlighålla juldagen med större andakt och ödmjukhet än de gjorde i Stockholm.

De katolska sederna iakttogs. På kyndelsmässodagen välsignade Fleuri vaxljus som delades ut till mässdeltagarna. I palmsöndagens procession var det grankvistar de höll i händerna. Under fastetiden avhöll sig ambassadmedlemmarna från kött. Men inte från vin som väl är, inskjuter Ogier, som redan i vanliga fall gjorde fruktlösa försök att undkomma sina svenska värdars ständiga trugande att skåla med starka drycker. Under stilla veckan var det mässa varje dag, lamentationerna och homilierna sjöngs under Fleuris ledning med en av diplomaterna som ackompanjatör. Påskdagen firades med så mycket högtidlighet man kunde. Vid mässan i ambassadörens kammare höll Fleuri en from och lärd predikan vari han inpräntade dagens vikt och betydelse. Hela ambassadpersonalen gick till kommunionen. Det hade några franska lakejer, som var i tjänst hos svenska adelsmän, gjort tidigare under veckan.

En del andra fransmän hade underrättat Fleuri om att de ville delta i ambassadens påskgudstjänst. Men när påskhelgen var inne vågade de fransmän som vunnit burskap i Stockholm inte komma. Myndigheterna hade nämligen utfärdat ett särskilt påbud som förbjöd dem att delta i den katolska gudstjänsten, uppger Ogier. Han tillägger att svenskarna fruktar katoliker och det främst av den orsaken att de tror att katolikerna stöder, eller i vart fall vill stödja, den polske kungen.

På påskdagens kväll inträffade ett intermezzo. En gammal polack, som var betjänt vid svenska hovet och beordrats att hjälpa till hos ambassadören, smög sig in i förstugan och stod och lyssnade när ambassadpersonalen sjöng påskhymner i kyrksalen. Han brast i så häftig gråt att hans snyftningar hördes in till de sjungande. De frågade honom varför han inte återvände till Polen när han bevarat så stor kärlek till den katolska religionen. Han berättade att han för 40 år sedan hamnat i Sverige och nu hade hustru och barn som han inte såg någon möjlighet att få föra ut ur landet och därefter försörja. Sin trohet mot sin religion hade han för övrigt visat genom att under stilla veckan inte dricka en enda droppe vin ... Polackens öde upprörde Ogier och hans kollegor.

I lutherska kyrkor

Till skillnad mot sin ambassadör drog sig Ogier inte för att besöka lutherska kyrkor. På uppresan tittade han in i Linköpings domkyrka och fann bland annat att man i sidokoren rivit ner altarna och ersatt dem med minnesvårdar över stormän.

I Stockholm besökte han och ambassadprästen strax efter sin ankomst en av stadens kyrkor. Där såg de ett tjugotal män och kvinnor ligga på knä i en ring runt en präst som ställde några frågor till dem. Därefter förklarade prästen att deras synder var dem förlåtna och präst och församlingsbor omfamnade varandra.

Ogier och Fleuri vandrade vidare till Tyska kyrkan. Här mötte dem en annan syn: En efter en biktade sig församlingsbor viskande för en präst. ”Vilka skriftställen denna olikhet grundar sig på må de själva avgöra”, avslutar Ogier sin redogörelse för vad han sett.

På svenskarnas juldag – som enligt den dåtida kalendern i Sverige inföll tio dagar efter fransmännens – var Ogier tillsammans med några kollegor i Storkyrkan för att uppleva hur gudstjänsten gick till. De fick plats i stolar omedelbart bakom rikets förnämsta herrar. Två präster officierade vid altaret. Båda bar mässhake och dessutom ringkrage. Det tyckte Ogier såg löjligt ut.

Han konstaterade att mässordningen var tämligen lik den katolska. Församlingen sjöng med i sångerna i deras helhet och inte bara, som han var van vid, alternerande med kören. Andra olikheter var att prästen vid nattvardsfirandet inte lyfte upp hostian och kalken och att han till lekmännen delade ut både hostia och vin. Ogier fann det underligt att ljusen på altaret inte var tända under nattvarden. ”Man tycks här ha ljus i kyrkorna bara för att skingra mörkret, inte för att ge gudstjänsten en festligare prägel”, kommenterar han.

På eftermiddagen var Ogier med om aftonsången i Tyska kyrkan. Ett krucifix av silver stod på altaret och Ogier fann kyrkans utseende helt katolskt. Vid sin hemkomst blev han inbjuden att inta kvällsmåltiden tillsammans med ambassadören. D’Avaux – som enligt Ogier ”själv försmådde att besöka kättarnas tempel” – var nämligen angelägen att få höra vad Ogier hade att berätta efter sina kyrkobesök.

Både på nyårsdagen och trettondagen bevistade Ogier gudstjänsten i Tyska kyrkan. Där sjöngs Gloria på latin, gudstjänsten i övrigt försiggick på tyska. Också där tog lekmännen vid nattvarden knäböjande emot både brödet och vinet. De torkade sig sedan om munnen med sina näsdukar, något som föreföll Ogier ganska opassande.

Under den av fransmännen så väl iakttagna stilla veckan och påskhögtiden ville de ”inte besmitta sig med att gå in i lutheranernas kyrkor”. Ogier gick annars gärna till Tyska kyrkan och lyssnade på orgelspel av dess organist Andreas Düben.

Den språkkunnige Ogier och pater Fleuri avlade besök hos kyrkoherden i Tyska kyrkan och sökte en dag upp prästen hos ett nyanlänt ryskt sändebud i hopp om att prästen möjligen kunde latin, grekiska eller italienska. Den ryske prästen talade emellertid endast ryska, var olärd och höll styvt på sin bekännelse. När Fleuri vidrörde ett kors av trä i hans kammare skrek den ryske prästen till och förklarade att det var en dödssynd att göra så.

Den lutherska galenskapen

Ogier hade många intressen och var bland annat med om att besöka gruvorna i Falun och Sala. Han yttrar sig i dagboken vanligen positivt om det han upplever i Sverige. Ett undantag är hans uttalanden om den lutherska läran. Han är kritisk mot reformationen och dess följder. Lutheranismen låter sina bekännare insupa en förvrängd skrifttolkning, undslipper han sig i dagboken och han anser att de fromma katolikerna fördrevs ”av den lutherska galenskapen”. Spydigt förklarar han att det nya evangeliets förtänksamma förvaltare delade vinsten av reformationen så, att furstarna lade beslag på kyrkans egendomar, prästerskapet tog för sig nunnorna och lekmännen befriades från den tyngande bikten och de försakelser som alla fastor medförde.

Den franske ambassadören var förtörnad över att det i en inskrift vid Gustaf II Adolfs grav i Riddarholmskyrkan stod angivet att kungen ”befriat tyskarna från påvens irrläror”. Han ville hos regeringen begära ändring av texten. Ogier nöjer sig med att kalla inskriften ”dumt skryt” och ”ett verk av enfaldiga skolmästare, som vill ställa sig in hos folket och bemöda sig om ett gott namn och feta prästgäll. Ty ju häftigare de angriper och ju mer de smädar påven i Rom, desto bättre anses de sköta sin syssla.”

Ogier tycker det är naturligt att man bland de lutherska prästerna aldrig finner någon som är ogift eller barnlös – det ligger ju i deras intresse att genom en talrik avkomma sköta och förvalta den egendom de innehar. Han reagerar mot att alla teologer inpräntas att den som vill leva kyskt och fromt med nödvändighet måste gifta sig. Det är endast äktenskapets skiljemur som utestänger lutherska präster från vår gemenskap, är hans övertygelse.

Han är ironisk mot lutheranernas sätt att förbereda sig inför påsken. Under fastetiden förekommer visserligen inget orgelspel i gudstjänsten och två dagar predikas det över Jesu lidande. Men först på långfredagen fastar lutheranerna ”och då tycker de sig ha visat samma stränghet mot sig själva som kartusianerna och därmed ha uppfyllt all rättfärdighet”.

”Den heliga Jungfrun omnämns med vördnad och helgonen ringaktas inte, även om man inte ber till dem”, finner Ogier. Men han har svårt att förstå varför lutheranerna anser sig förringa Gud om de ägnar helgonen någon dyrkan. Den allsmäktige Guden kan inte mista något av sin ära därför att helgonen vederfares heder, framhåller han.

En dag besökte Ogier den skattkammare i Stockholm där riksklenoderna förvarades. Skatterna i övrigt bestod till stor del av tavlor och andra dyrbara föremål som nyligen förts till Sverige som krigsbyten.

”Ej utan bitterhet såg vi katoliker här krucifix av guld, invigda kalkar och biskopsstavar och andra kyrkliga föremål, rövade från tyska kyrkor”, skriver Ogier. Han fäste sig vid besöket särskilt vid ett utomordentligt fint arbetat krucifix i vilket fanns infogat ett stycke av Kristi kors. Han kunde inte motstå att böja sig framåt och kyssa korset. Då skrattade svenskarna i hans sällskap åt honom. ”De var samma personer som själva en stund tidigare med största vördnad visat mig ett horn som sades ha blivit frånryckt ett troll”, klagar han indignerat i dagboken.

Ingen gemenskap ens i döden

Ambassadörens andre sekreterare, den unge Jean Baptiste Groussy, insjuknade i Stockholm. På påskdagen gav Fleuri honom sista smörjelsen i närvaro av ambassadens medlemmar. Tio dagar senare mottog Groussy kommunionen i sitt rum medan ambassadören var på besök hos honom. På kvällen samma dag avled han ”och gick hädan till ett bättre fädernesland än detta Sverige, ja, än själva det härliga Paris som han bedrövad lämnat”, skrev Ogier i sin dagbok.

Var skulle Groussy begravas? Den svenska regeringen erbjöd ambassadören att välja gravplats åt honom i vilken kyrka eller kyrkogård som helst i Stockholm. Detta för sin tid mycket ovanliga erbjudande ansåg sig fransmännen inte kunna ta emot. Efter studier av såväl protestantiska som katolska skrifter kom de till slutsatsen att katoliker inte ens i döden skulle ha någon gemenskap med kättare.

I förstaden Södermalm fanns en bergknalle kallad Kalvarieberget, som varit slutstation för de korsvägsvandringar som under senmedeltiden brukat företas dit. En stor platt sten, vari var ingraverad en bild av Kristus bärande sitt kors, stod ännu kvar på berget och intill fanns ett medeltida stenkors. Ambassadören bestämde att denna plats, där fromma kristna före reformationen bett och förrättat andakt, var det rätta gravstället för Groussy.

Det blev ett drygt arbete att gräva graven, för jorden var hård. Klockan elva på kvällen kunde emellertid begravningståget sätta sig i rörelse nere på Stadsholmen. Fleuri iklädd sutan och stola stänkte vigvatten på kistan och bad tillsammans med ambassadens medlemmar psalmen De profundis. Därefter gick de den långa vägen upp till berget åtföljda av några hovmän och i Stockholm boende fransmän. Kungliga drabanter med lansar och facklor omgav dem. På den utsedda platsen förrättades begravningen enligt katolsk ritual men utan sång. ”Och utan buller av den församlade menigheten”, noterar Ogier särskilt.

På den svenska drottningens bekostnad gjordes en inhägnad av sten runt graven. Vid denna sattes upp en koppartavla med en lång latinsk inskrift, som Ogier författat. I inskriften erinrades om att stenen med bilden av Jesus Kristus beskyddande välvde sig över den döde och betonades att drottningen genom att uppföra inhägnaden betygat sin tillgivenhet för de katolska fransmännen.

Påföljande dag lästes själamässa för Groussy. Dagen före sin avresa från Sverige var hela ambassaden med ambassadören i spetsen samlad på Kalvarieberget. De bad innerligt för sin där jordade kamrat och tog farväl av honom för alltid.

Åter i katolskt land

Till mångas lättnad hade ambassadören nu slutfört sina samtal med rådsherrarna och bestämt sig för att lämna Stockholm. Den 11 maj avreste ambassadens medlemmar med båt till Polen. Vädret var mer gynnsamt än under resan till Stockholm och efter sex dagar kastade fartyget ankar på redden utanför Danzig (Gdansk). En sista påminnelse om Sverige fick ambassadens medlemmar när de i två slupar passerade de svenska örlogsfartyg som blockerade Danzigs hamn och där tog upp de för Sveriges krigföring så betydelsefulla tullavgifterna.

Ogiers första dagboksanteckning i Danzig avspeglar hans tillfredsställelse över att åter vara i katolsk omgivning: ”Det var sannerligen en lycklig dag då vi steg i land. Det var Kristi himmelsfärdsdag. På tio månader hade vi inte sett en katolsk kyrka. Klockan var nu 10 f.m. och ambassadören lät köra oss direkt till dominikanernas kyrka. Jag kan inte uttrycka den översvallande glädje vi kände då vi i samma stund som vi inträdde såg processionen med hostian börja, hörde orgeln tona och såg den stora skaran människor, alla bärande vaxljus, trängas kring ambassadören och önska honom lycklig resa och framkomst. Hur skönt är det inte att se tyskar och polacker, så vitt skilda till utseende och dräkt, enas i samma gudsdyrkan!”

Några månader senare träffades genom bl.a. Frankrikes medling ett nytt stilleståndsavtal mellan Sverige och Polen, avsett av vara i 26 år. D’Avaux lyckades dessutom utverka större religionsfrihet för katolikerna i det av Sverige besatta Livland än dessa tidigare haft.

Ambassadens vistelse i Sverige ledde alltså till ett gott resultat ur fransk politisk synpunkt. För Ogier var emellertid månaderna där förödande. Den stränga köld som hela tiden rått, knäckte hans hälsa. Hans karriär var slut och han måste de återstående 19 åren av sitt liv få vård och hålla sig i stillhet. Enligt en källa ingick han i ett kartusiankloster.

Källor

Första delen av Ogiers dagbok (omfattande resan till Danmark och Sverige samt första partiet av resan till Polen) utkom 1656 i Paris under titeln Ephemerides sive iter Danicum, Suecicum, Polonicum. Utdrag av de partier som handlar om Sverige trycktes i översättning till svenska i Stockholms magasin 1780 och omtrycktes i bokform i Stockholm 1828 under titeln Fransmannen Charles d’Ogiers dagbok öfver dess Resa i Sverige med Franske Ambassadören, Greve d’Aveau år 1634.

En mer omfattande del av partiet om Sverige utgavs 1914 i ny översättning av Sigurd Hallberg under titeln Från Sveriges storhetstid. Franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634–1635. Viss kritik riktades mot Hallbergs översättning av Bertil Boetius i Personhistorisk tidskrift, 16, 1914, s. 185 ff. En nyutgåva av Hallbergs översättning i oförändrat skick men med reviderade noter och en inledning av Brynolf Hellner utkom under samma titel i Stockholm 1978. Dagboken finns också översatt till polska.

Bengt Hildebrand berättar om Charles Ogiers besök 1634–35 i sin bok Främlingar ser på Sverige, Stockholm 1962.

Nils Östman skriver om ”Kalvariestenarna på Södermalm” i S:t Eriks årsbok 1932 s. 71 ff. En artikel av Alf Åberg med samma titel finns i Katolsk kyrkotidning 1968. En av de ursprungligen tre kalvariestenarna är utställd i Stockholms medeltidsmuseum. Den franska ambassaden var föremål för överläggningar i svenska riksrådet, se Svenska riksrådets protokoll IV 1634 och V 1635, utgivna av Riksarkivet, Stockholm 1886 resp. 1888.


Publicerad 2001 i nummer 4