”Låset av ull”
Hodacs, Anna Maria

Torsten Kälvemark, Låset av ull – utsikter över andliga landskap. Norma bokförlag 2001.

Med en mycket träffande karaktäristik av den akademiska miljön i Uppsala i början av 1960-talet inleder Torsten Kälvemark sin essäsamling om ortodoxa ämnen, en upptäcktsfärd från Finland i norr till Kykladerna i den grekiska arkipelagen i söder och från Moskva i öster till den amerikanska östkusten i väster. Författarens personliga närvaro i de skeenden och fenomen som beskrivs är påtaglig.

Uppsala vid 1960-talets början var inte någon uppmuntrande ort för den som ville ägna sig åt metafysik. Hedenius ande svävade över såväl den teologiska fakulteten som i den totala ideologiska atmosfären i staden. Studentföreningen Verdandi arrangerade sin beramade ateistvecka och den som mot alla odds envisades med att tro på Gud och samtidigt vara intellektuell befann sig i omgivningens ögon ofta i ett prekärt underläge. Den svenska akademiska miljön hade inte mycket att erbjuda och de obotligt troende kom i många fall att söka sin inspiration ur källor som fanns på annat håll. Vissa blev katoliker, ett mindre antal vände sig mot ortodoxin. Till de senare hör Torsten Kälvemark och det är på den vägen som vi nu får följa honom i essäsamlingen Låset av ull – utsikter över andliga landskap.

Bokens något kryptiska titel har författaren hämtat från en dikt av Gunnar Ekelöf som besjunger ett vitlimmat kapell placerat på den vackraste utsiktspunkten på en solbelyst grekisk ö, där de sönderkyssta ikonerna döljs bakom ”en dörr stängd blott med en spik och en tåt av ull”. I Kälvemarks bok får detta anslag stå som en sinnebild för ortodoxins närhet till naturen och dess speciella livskänsla.

Den första essän inspireras också av grekisk mentalitet, så djupt präglad av det ortodoxa arvet. En analys av nobelpristagaren Odysseas Elytis berömda diktverk Axion Esti (Lovad vare …) med dess återklanger från den bysantinska liturgin utgör kärnan i detta kapitel. I den följande essän får vi göra bekantskap med några väsentliga drag i den grekiska teologins utveckling under 1900-talet. Det är främst teologen Christos Yannaras, som själv inspirerats av både västerländsk existentialism och rysk exilteologi, som får bygga en bro till modern grekisk ortodoxi. Dess mest genuina uttryck är den apofatiska karaktär som kommer till uttryck i motviljan att definiera Guds väsen i vårt vanliga språks beskrivande termer. Så här beskriver Yannaras själv detta i ett citerat verk: ”Den apofatiska grundhållningen leder den kristna teologin till att snarare använda poesins och ikonens språk än den konventionella logiken och de schematiska begreppen när det gäller tolkningen av trossatserna.” Detta nära förhållande till själva konsten får sitt starka uttryck i sambandet mellan innehåll och form i både den bysantinska kyrkoarkitekturen och i liturgin.

En annan känd teolog som får sitt porträtt tecknat är Alexander Schmemann. Han får epitetet livets och glädjens teolog. ”För honom var religion närmast ett fult ord. Påståendet kan låta paradoxalt men hans utgångspunkt var att kristendomen inte handlade om ’religiösa’ frågor utan om liv, hunger, hopp och glädje,” skriver Kälvemark. ”Den ortodoxa människan börjar med ’slutet’, med erfarenheten, genombrottet, Guds egen verklighet, Riket, Livet och först efteråt försöker hon klarlägga det, men då i förhållande till den upplevelse hon haft.” Detta betyder ingalunda att exempelvis liturgin skall behandlas som en estetisk upplevelse eller en terapiövning. Dess unika uppgift är att uppenbara Guds rike för oss. Det är just liturgin som är teologins rätta hemvist och utgångspunkt. Man får aldrig, enligt Schmemann skilja trons liv från bönens och gudstjänstens liv, lex credendi från lex orandi. Kälvemark låter oss i presentationen av Schmemann förstå att i dennes utsagor blottas själva nerven i ortodox teologi.

Schmemann kom också att spela en viktig roll för inrättandet av en ekumeniskt inriktad ortodoxi.

Ikonens segertåg

Under rubriken ”Andlighetens landskap” sammanfattar Kälvemark tre väsentliga aspekter av ortodoxt liv: pilgrimsvandringen, liturgin och ikonen. Med Tito Collianders hjälp utreder Kälvemark den djupaste innebörden i pilgrimsfärden. Det är inte ett formellt slutmål som är ikonbärandets och vandringens huvudsyfte, utan det handlar om att ”helga skapelsen, att manifestera heligheten, att lägga hela landskapet med växter och djur under en slöja av bön, lovsång och välsignelse”.

Många är de människor som fascinerats eller skall vi säga charmerats av den ortodoxa liturgin alltifrån de kunskapare som det berättas om i Nestorskrönikan, vilka lyckades övertyga storfursten Vladimir att anta den östliga kristendomen med motiveringen att ”varje människa som har smakat dess sötma [liturgins], anammar sedan aldrig det bittra”. Dessa forna besökare i Sofiakatedralen i Konstantinopel kan väl knappast ha haft någon verbal insikt i vad som föregick. Kälvemark hävdar att detta heller inte är nödvändigt för dagens deltagare i liturgin. Förståelsen av symbolspråket, strukturen och den inre meningen är huvudsaken. För en katolik som upplevt andra Vatikankonciliets liturgireform, där folkspråket kom att betyda en stark revitalisering av tron, är det svårt att ta så lätt på den verbala aspekten av gudstjänsten. Även om det naturligtvis låter sig sägas att det faktiskt är något annat som lyfter och bär liturgin, nämligen medvetandet om att bönen och lovsången är en del av den kosmiska liturgi där alla och inga språk är giltiga, den eviga gudstjänst som firas samtidigt med ”de trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran”. Kristna av andra konfessioner har verkligen mycket att lära av en ortodoxs syn på liturgin. ”Det handlar inte om symboler för en översinnlig verklighet”, skriver Kälvemark, ”utan det rör sig om ett dramatiskt gestaltande, ett aktualiserande här och nu av just denna gudomliga – och därför också sant mänskliga – verklighet.” ”Eukaristifirandet är den mänskliga återupprättelsens manifestation framför andra”, heter det på ett annat ställe i samma kapitel.

Kapitlet om ikonen med rubriken ”Bild och teologi” är en koncis betraktelse om urbild och avbild i skapelsen och gudomliggörelsen, om ikonoklasmen, om bruket av ikoner idag och om ikonens teologi. Den teologiska princip som bär upp ikonen ligger i själva Guds skapelse av människan. Hon skapades till Guds avbild (grek. eikon). Syndafallet förstörde bilden. Återställandet av den ursprungliga gudslikheten som skett i Kristi människoblivande är det kristna livets mål. Genom inkarnationen, som är kristendomens grundläggande dogmatiska faktum, har bild och teologi blivit ytterst nära förbundna med varandra. Det är vår egenskap av avbild som förutbestämmer oss för gudomliggörelsen. I vår natur finns en brinnande längtan efter skönhet och godhet. I detta skeende kan man finna grunden för bildens teologi.

De ikonoklastiska striderna på 700- och 800-talen var inte en fråga om det lämpliga i att återanamma det första förbundets bildförbud. De tusentals munkar, som på palmsöndagen 1815 i en stor procession bärande ikoner, drog genom Konstantinopels gator försvarade i själva verket tron på att Gud blivit sann människa i Jesus av Nasaret.

Kälvemark konstaterar att ikonens segertåg i den västliga kristenheten under andra hälften av 1900-talet hör till det mest remarkabla i vår kristna samtidshistoria. Man kan fråga sig om detta beror på det oförlösta i Västerlandets kristna konst idag, som aldrig lyckats göra upp med det sentimentalt fromma bildspråket från 1800-talet, vilket i långa stycken omöjliggjort en tidsenlig förnyelse. Kanske är mottagligheten för det vittnesbörd om en trosuppfattning där bild och materia betyder lika mycket som abstrakta ord – som det kommer till uttryck i ikonen – något mer än ett fattigdomsbevis. Kälvemark går så långt att han vill kalla den västliga kristenhetens reception av den östliga kristenhetens konst en tröst för ett ekumeniskt hjärta och kanske det bästa exemplet på ett teologiskt närmande på det praktiska planet. En skeptiker måste ändå fråga sig om detta nya användande av ikonen i väst har någon djupare förankring i den rika östliga teologiska reflexion med grund i den historiska människan Jesus och därmed i den mänskliga materien.

Ryssland – tragedin och exilen

Den ryska kyrkans lidande från 1917 fram till Sovjetunionens fall beskriver Kälvemark som den största förföljelsen någonsin i kristendomens historia. Han anför många exempel på grymma fängslanden och avrättningar. Det är svårt att komma förbi frågan om hur detta verkligen kunde ske och hur en ofta likgiltig omvärld kunde tillåta så mycket förföljelse utan protester och medkänsla.

Exilen blev den ryska teologins öde. Och det var också i Paris 1962 som författaren själv mötte den ortodoxi som blivit hans ledstjärna under hela hans vuxna liv. L’Institut Saint-Serge var den ryska teologiska traditionens utpost i Västerlandet och den plats som under de svåra åren i Sovjetunionen på ett – som författaren säger – lysande sätt förde denna tradition vidare. Redan 1926 började man i liten skala att där ge kurser. I anslutning till Saint-Serge presenteras en rad prominenta ortodoxa filosofer och teologer. Först ut är Nikolaj Berdjajev. På ett mycket levande sätt presenteras denne filosofs urortodoxa antropologi ”präglad av tanken på föreningen av gudomligt och mänskligt i Kristus, av synen på människan som oändligt fri och oändligt ansvarig, av övertygelsen om att det inte är människan utan Gud som i grunden är mänsklig”.

Sergej Bulgakov är en annan profil som utifrån Saint-Serge kom att skapa ett källflöde från den ortodoxa traditionen in i den framväxande ekumeniska rörelsen på 1920-talet. Vladimir Lossky är ett annat berömt namn som hör hemma bland de teologer som på 1900-talet förmedlade östkyrkans mystiska teologi, en teologi i ordets egentliga bemärkelse. John Meyendorf och Alexander Schmemann lämnade Paris för New York och kom att medverka till att den amerikanska östkusten på 1960-talet blev den gynnsammaste miljön för kreativ ortodox teologi med starka rötter i den utveckling som påbörjats i det förrevolutionära Ryssland. Dessa och många andra får vi stifta bekantskap med via Kälvemark. För honom har de tjänat som husteologer i nästan 40 år. Kälvemarks bok avslutas också med förteckning av referenslitteratur av och om dessa och andra ortodoxa teologer.

Exilen åstadkom en linje från Moskva över Paris till New York. Det intressanta nu, påpekar författaren, är att cirkeln sluts genom tankarnas återvändande till den ryska ursprungsmiljö som ”likt ett läskpapper suger åt sig allt som under den sovjetiska parentesen producerats i exilens olika kretsar”.

Tito Colliander

Den sista essän i boken handlar om den finlandssvenske författaren Tito Colliander och har titeln ”Den levande vaxljuslågans språk”. Ett författarskap som enligt Kälvemark är mycket underskattat och alltför lite uppmärksammat som mycket annan finlandssvensk litteratur i Sverige. Kälvemarks läsning av Colliander ger verkligen smak för en närmare bekantskap. Det gäller framför allt Collianders memoarsvit. Kälvemark skriver: ”Det handlar om den egna osäkerheten, förvirringen och förnedringen, om svält och överdriven törst, om den egna kroppsliga smärtan och de egna kroppsliga lidelserna. Men det är just i detta som han pekar på den kristna möjligheten.” Utmärkande är att det är just i det vardagliga som det mest hemlighetsfulla och outgrundliga finns. Mystiker eller realist – ”all realism är egentligen mystik, outgrundlig. Om den alls är realism: verklighet”, säger Colliander i en mycket personlig intervju i boken.

I det andliga landskap där Kälvemark är ciceron är det det levande livet som framträder starkast. I vaxljuslågornas varma sken inför ikonernas mättade färgskala skymtar vi kanske ett liv som rymmer den äkta mystiken – den som också på sätt och vis respekterar det förnuft som präglade författarens studenttid och även dess begränsning. Ett liv som de ortodoxa landskapen erbjudit honom.


Publicerad 2002 i nummer 3