Klosterlasses mission i Sverige
Westerlund, Harriet

Den katolska kyrkoledningen och jesuiterna inledde en missionsverksamhet i Sverige under Johan III:s tid för att rycka kungen och riket ”ur Satans käftar” som kardinal Stanislaus Hosius uttryckte saken. Den norske jesuitpatern Laurentius Nicolai Norvegus fick uppdraget att leda missionsverksamheten, som pågick mellan åren 1576 och 1580.

I ett katolskt perspektiv kan synas att Sverige alltför lätt avsöndrades från den katolska kyrkan under 1500﷓talets reformationstid. Den katolska kyrkoledningens ansträngningar framstår som små i jämförelse med den nationella kungamaktens starka påverkan till förmån för en protestantisk utveckling av folkets lära och tro. Ändå hade den katolska tron under nästan hela seklet stöd av stora delar av den svenska befolkningen. Däremot var stödet inte särskilt starkt från dem som representerade den politiska makten.

Johan III:s regering innebar en viss förändring därvidlag. Det är visserligen svårt att få en helt klar bild av Johans tro, men han stödde onekligen vissa närmanden till den katolska kyrkan under den första delen av sin regeringstid, dvs. den tid då drottning Katarina Jagellonica ännu levde.

Johan inbjöd, fastän ytterst hemligt, år 1576 en norsk jesuit till landet. Hans namn var Laurentius Nicolai med tillägget Norvegus, eftersom han kom från Norge. I Sverige fick han namnet ”Klosterlasse” då han blev rektor för ett kollegium inrättat i det nedlagda klostret på Gråmunkeholmen (Riddarholmen).

Laurentius Nicolai växte upp i Tönsberg i södra Norge. Han föddes år 1538, året efter att reformationen officiellt hade införts i Danmark-Norge. I Tönsberg fick den katolske prästen Laurits Matsson fortsätta sin tjänst. Det framgår att denne präst fick stor betydelse för Laurentius. Hela området däromkring var dessutom känt för att vara starkt katolskt präglat. Det anges att Laurentius redan som barn kände att Gud kallade honom till att arbeta för Nordens omvändelse till den katolska tron. Den här bakgrunden kom att spela en väsentlig roll. Efter att ha sökt sig till det katolska universitetet i Louvain konverterade Laurentius, blev jesuit och prästvigd.

Efter ett hängivet arbete som exercitiemästare, genom vilket han blev kallad ”piscator animarum” (själafiskaren), utsågs han 1575 till ledare för den svenska missionen ”Missio Suetica”. Den katolska kyrkoledningen och jesuitorden satsade nu på att Sverige skulle synligt återinlemmas i den katolska kyrkan.

”Med högsta iver önskar jag att kungen och detta rike rycks ur Satans käftar”, skrev kardinal Stanislaus Hosius inför uppdraget.1 Ordalagen visar med vilken angelägenhetsgrad den dåtida kyrkoledningen såg på ”Missio Suetica”. Själv var Laurentius Norvegus optimistisk. Han föreställde sig att det genom undervisning skulle gå att övertyga Johan III och det ledande skiktet om den katolska trons sanning. Han trodde att det därefter inte skulle vara svårt att vinna befolkningen på samma sätt. Inför resan beskrev Laurentius att i Sverige ”är de flesta människor hängivna den katolska religionen, trots att de under 40 år har bekämpats av den lutherska heresin (med undantag av några få stadsbor, som vill synas klokare än andra)”.2

Mission impossible i politiska intriger

Väl anländ till Stockholm fördes han dock in i större svårigheter än han förmodligen föreställt sig. Från första början blev han involverad i kungens dubbelspel. Laurentius och hans förtrogne medhjälpare, Florentius Feyt, vilka inkvarterades hos en av stadens präster, uppmanades genast av Johan III att inte röja sin identitet. Det fick inte öppet framgå att någon form av katolsk verksamhet planerades. Hela missionsförsöket pågick i skuggan av hotet från Johans yngre bror Karl. Denne varnade hela tiden för att han tillsammans med Fredrik II av Danmark skulle göra ett militärt maktövertagande, ifall Sverige officiellt övergick till den katolska läran.

Den kyrkopolitiska situationen var med andra ord komplicerad. Drottningen var avgjord katolik. Kungens inställning var däremot mer svårtolkad. Johan uppgav sig vara anhängare till den s.k. förmedlingsteologin. Den framförde bl.a. uppfattningen att katoliker och protestanter skulle kunna enas genom att studera kyrkofäderna. Kungens val av teologi var säkert väglett av en önskan att kunna ena de olika teologiska riktningarna i landet. Samtidigt angav Johan att han ville få kyrkan i Sverige återinlemmad i den katolska kyrkan. Han krävde dock att Rom först skulle uppfylla vissa villkor, formulerade i ett antal dispenskrav. Huvudkraven på dispens gällde att mässan skulle firas utraque, dvs. inte endast brödet utan även vinet skulle utdelas till hela församlingen, vidare att mässan skulle kunna firas på modersmålet och att celibatkravet skulle upphöra för prästerna. Det sistnämnda kravet modererade han senare till att gälla endast de redan gifta prästerna. Ett annat huvudkrav gällde att få en särskild liturgi godkänd av Rom. Liturgin hade utarbetats av Johan själv tillsammans med hans kyrklige rådgivare Petrus Fecht. Avsikten med den var att kunna ena katolskt och protestantiskt troende i samma mässa. Det var alltså denna teologi som Laurentius Norvegus konfronterades med vid sitt möte med Johan III. Svårigheten låg nu i hur han skulle förhålla sig till ”förmedlingsteologin” och samtidigt kunna vinna kungens förtroende. Laurentius tillmötesgick i viss mån Johans krav. Förmodligen kände han sig vägledd av kardinal Hosius råd ”att skynda långsamt”, ”att ingjuta litet i taget”3 ”[…] så småningom bör du vederlägga de förvridna lärosatserna [...]”.4

Efteråt kom dock Laurentius Norvegus att starkt kritiseras från katolskt håll för att ha varit alltför eftergiven mot Johan. Genom sitt tillmötesgående skapade han dock en god relation mellan kungen och sig själv. Han utsågs sommaren 1576 till rektor för kungens planerade ”collegium pedagogicum” på Gråmunkeholmen. Det är vid denna tid som han börjar kallas ”Klosterlasse”. Han fick nu förestå en högskola med ca 300 elever. I detta kollegium inrättades samma höst ett seminarium, ett slags ”inre krets”, med undervisning för särskilt utvalda pojkar. Det var dessa pojkar som Klosterlasse förberedde för vidare studier vid katolska kollegier och universitet. Man beräknar att Klosterlasse under sina fyra år vid detta seminarium förberedde ca 60 unga pojkar för studier utomlands. För dessa elever berättade han öppet att han var katolsk präst.

En uppskattad lärare

Det är framförallt seminarieeleverna som man bör komma ihåg när man värderar Klosterlasses insats i Sverige. Av allt att döma var han en entusiastisk och skicklig pedagog, som blev älskad av sina elever. Många av dem kom också att på olika sätt göra betydande insatser.

Klosterlasses övriga uppdrag försatte honom dock i svårigheter. Hösten 1576 omkom Petrus Fecht i ett skeppsbrott på resa till Rom. Det var meningen att han skulle föra förhandlingar angående Johans dispenskrav. Kungen utsåg nu i hans ställe Klosterlasse till sin närmaste kyrklige rådgivare. Det innebar att han blev verkligt involverad i Johans kyrkopolitik. Klosterlasse befalldes att försvara den nya liturgin, ofta benämnd ”röda boken”, vid riksdagen i februari 1577. Han tvingades alltså att försvara en liturgi som ännu inte blivit godkänd av Rom och inte heller skulle bli det. Den efterföljande kritiken mot honom skulle bli hård. Till hans försvar kan sägas att han stod ensam i sina avgöranden och syns helt enkelt ha gjort vad han i det läget ansåg vara bäst. I ett brev till ordensgeneralen motiverar han sitt handlande med att detta inte var den slutgiltiga liturgin, utan ”en viss inledning till den sanna liturgin”.5

Av hans efterlämnade skrifter framgår hur han i debatten mot liturgimotståndarna starkt argumenterade för mässan såsom ett frambärande av Kristi död som försoningsoffret för folkets synder och samtidigt människors frambärande av sig själva såsom offer.6 Den samtida svenska kyrkliga krönikan, Acta ecclesiastica, ger en intressant uppgift i sammanhanget. Den uppger att man vid de ”disputationer” som hölls angående liturgin, och där Klosterlasse deltog, inte kunde komma fram till mer än att mässan är ett ”laudes”, dvs. en lovsägelse. Detta var den verkligt springande punkten. Den s.k. mässofferstanken kunde liturgimotståndarna inte acceptera.

Klosterlasses mission i Sverige sönderfaller i två delar. I nästan två år var han missionens ledare och arbetade under lång tid ensam. Florentius Feyt var tvungen att lämna honom våren 1577. Vid jultid samma år anlände äntligen ett antal jesuiter för att delta i arbetet. Den mest betydande bland dem var legaten Antonio Possevino, ansedd som en mycket skicklig diplomat. Hans uppdrag var att förhandla med Johan III, men också att kontrollera hur arbetet i ”Missio Suetica” utvecklades. Hans närvaro skulle förändra hela missionen. I och med hans ankomst upphörde Klosterlasse att vara dess ledare. Klosterlasse fick nu möta någon som verkligen ville utöva sin auktoritet över honom. Läget var som gjort för konflikter, vilka inte heller uteblev. Båda var dessutom mycket starka personligheter.

Possevinos dom

Det dröjde inte länge förrän Possevino framförde en förkrossande kritik mot Klosterlasses arbete. I ett bevarat förhörsprotokoll kritiserar Possevino kursplaner, litteratur och pedagogik m.m. vid Gråmunkeholmen. Han kritiserade att Klosterlasse samarbetat med lutherska lärare, att äldre elever fått undervisa yngre och att en form av självstudier introducerats.7 Possevino dömde i stort sett ut hela Klosterlasses verksamhet och tog inte hänsyn till att många av åtgärderna motiverats av att Klosterlasse länge arbetat ensam i missionen.

Redan i februari 1578 kom Possevino fram till att Klosterlasse borde avsättas från rektorsskapet och allra helst förflyttas från Sverige. Han ansåg dennes verksamhet vara heretiskt färgad. Den som nu kom till Klosterlasses försvar var Johan III, eftersom kungen fortfarande ville behålla honom. Resultatet blev att Klosterlasse visserligen blev avsatt som rektor och inte längre tilläts att fungera som missionens ledare. Däremot fick han stanna i landet för att fortsätta arbetet för ”Missio Suetica”. Det finns olika bedömningar av Possevinos insats i Sverige. Själv ansluter jag mig till dem som anser att Antonio Possevino med all sin kritiska skärpa och all sin renlärighet var en olycka för ”Missio Suetica”. Han såg aldrig de goda ting som Klosterlasse åstadkommit för missionen.

Det hör till Klosterlasses styrka att han envist fortsatte arbetet för missionen även under de sista två åren. Han syns även då ha haft en framträdande ställning grundad på sina personliga kvalifikationer. Det är betecknande att ingen av dem som sattes i överordnad ställning i förhållande till honom tillnärmelsevis har blivit ihågkommen på samma sätt som han i den svenska historien. För den svenska befolkningen har han framstått som den mest färgstarke och drivande i missionen.

Samarbetet med Johan III

Klosterlasses första och sista tid i Sverige skiljer sig åt även i annat avseende. Under de första åren syntes Klosterlasse samarbeta med Johan III. Klosterlasse stödde kungen i framställningen om dispenser, även om han förberedde Johan på att det skulle kunna bli avslag på dessa. För att tillmötesgå kungen lade han kyrkofädernas skrifter till grund för sin undervisning vid kollegiet, vilket säkert inte innebar någon konflikt för honom. Framförallt försvarade Klosterlasse kungens liturgi och hjälpte Johan att få den antagen. I och med Possevinos ankomst upphörde detta nära samarbete. I stället förde nu Possevino missionens talan inför kungen, eftersom han var dess högste företrädare. Possevino gjorde inga eftergifter för Johan III men lovade att förhandla om dispenserna i Rom. Till skillnad från Possevino hade Klosterlasse i det första skedet tagit hänsyn till den rådande politiska situationen och betänkt vad som var möjligt att införa av katolsk tradition utan att provocera till oroligheter. Det visar att han trodde på en stegvis återgång till den katolska kyrkan i samarbete med Johan III. Klosterlasses två sista år i Sverige präglades däremot mer av konfrontation. Det hade betydelse att Possevino hade anklagat honom för att vara heretisk och uppmanat honom att mer klart framföra den katolska teologin.

Konflikten med det lutherska prästerskapet

Motsättningarna mellan Klosterlasse och det lutherska prästerskapet skärptes också. Han fick Sveriges ärkebiskop Laurentius Petri Gothus emot sig på ett olyckligt sätt genom att han ordnat en äktenskapsdispens som ärkebiskopen dessförinnan hade sagt nej till. När det stod klart för Laurentius Petri Gothus att Klosterlasse var katolsk präst, skrev han en lång skrift riktad mot ”papisten Laurentius i klostret”, där han framför allt angrep mässoffret, det katolska prästämbetet och helgondyrkan. Ärkebiskopens skrift syns ha blivit ett klartecken för övriga präster att kunna angripa Klosterlasse. En hård polemik med utgivning av pamfletter och stridsskrifter kom igång. Främst var det liturgimotståndarna som gjorde honom till en måltavla för sin polemik. ”Om Christi får dig på rösten känna få, Och vilja icke till dig öfwer brona gå, Ty de höra Ulwetungan under fåraskinnet tiuta, och förnimma försåtet hwart det will luta”, skaldade man. De katolska föreställningarna och bruken syntes tacksamma att häckla. T.ex. skrev man: ”Skiärseld wara både grym och heet, Predika för den Bonde, du ser wara fet, och säg honom kunna sig där väl utlossa, Om han slur will skaka utur sin penningepossa: Ty skiärselds Evangelium will Påfwen icke mista; Ty det ränsar hos bonden både taska och kista.” 8

Satirikern

Klosterlasse å sin sida ägnade sig också åt att skriva satiriska stridsskrifter. En av dessa finns bevarad, det s.k. brevet från Satan. Trots att det skrevs anonymt har det tillskrivits Klosterlasse både av samtiden och senare tid. Satan vänder sig i brevet till ”wårom trognom tiernarom, prestom och bijskopom som wårt ordh läre vthi norlanden”. Dessa benämns ”Elskelighe tienare”. Satan uppmuntrar tjänarna på olika sätt: ”papisterna kunna nepheligen fåå tre eller fyra till sin herres rijke, emot huart tusendhe som i skafen migh tillhondha [...]”. Brevet driver friskt med celibat och andra enligt tjänarnas upplevelse mindre angenäma krav som de nu har förskonats från. En frågeställning, lika aktuell idag, får Satan uttala: ”man måå icke hafwa domare om den helgha Skrifts vthtydningh, vthan huar och een må henne vthtydha efter som anden giwer honom in. Ther af fölier thet, at thet som förestält ähr, lätheliga anthaga kunne.”9 Satansbrevet är skrivet med mycken humor och erbjuder en festlig läsning även idag. Det sorgliga i sammanhanget var att det naturligt nog sårade dem det riktade sig till och bidrog till att Klosterlasse blev utvisad ur landet och därmed i praktiken till att ”Missio Suetica” avslutades.

Pest, oro och förvisning

Klosterlasses sista år i Sverige blev dramatiskt. Pesten spred sig i Stockholmsområdet och Johan och hovet lämnade huvudstaden. Klosterlasse stannade som den ende jesuiten kvar på Gråmunkeholmen. Han har skrivit något om denna tid: […] jag överförde sakramentet från en privat kammare till sakristian, för att det skulle synas för alla; och där delade jag ut sakramenten. […] Många förenade sig med oss […] låt vara att de ännu väntade med att återförena sig/med den katolska kyrkan/på grund av de andras kränkningar och onda hotelser från hertig Karl […] Gamla människor från landet kom till våra gudstjänster och till våra sakrament, och de bad om rosenkransar som de delade ut […] De äldre berättade för de yngre om vilken välsignelse som rådde under fädernas tid och att den nuvarande olyckan berodde på den nya tron.” Klosterlasse beskrev att allt detta ledde till att ”prästerna rasade mot oss”.10 Under vintern försökte någon sätta eld på kollegiet. Vid påsken 1580 trängde en hop människor in i kollegieområdet för att stjäla sakramentet. De som fanns inne i kollegiet försvarade det. Det blev en form av upplopp. Efteråt sattes uppviglarna i fängelse.

Klosterlasse förvisades först ut på landsbygden. Oroligheterna blev för mycket för Johan och nu kom utvisningsbeskedet. Klosterlasse vädjade om att få fortsätta arbeta i landet, om inte i Stockholm så i någon mindre stad. Johans utvisningsbeslut stod dock fast, men det modererades till att gälla för ett år.

I augusti 1580 lämnade Klosterlasse Sverige. Han skulle aldrig komma att återvända. Med på resan fanns Possevino och ett antal unga pojkar. Possevino hade då befunnit sig i landet en andra omgång efter att ha förhandlat om Johans dispenskrav i Rom. Alla huvudkraven hade dock avvisats till Johans stora besvikelse. Resultatet av förhandlingarna bidrog också till att missionen upphörde. Klosterlasse kände verkligen detta som sitt stora misslyckande. Alldeles efter återresan skrev den forne optimisten till sin ordensgeneral: ”Det är lika bra om jag dör”.11

Senare kom det till en uppgörelse mellan honom och Possevino i Rom. Possevinos ord kom dock att väga tyngst och han fick fortsätta att arbeta för missionen i Nordeuropa, även om inte heller han tilläts återvända till Sverige. Klosterlasse däremot hölls av olika skäl i 20 år utanför det arbete som han längtade efter att få fullfölja. Under dessa år tjänstgjorde han som professor vid olika universitet på kontinenten. Hela tiden planerade han dock för fortsatt arbete i Norden. Han skrev en katekes, Confessio Suetica, som han hoppades skulle användas i Sverige. Senare skrev han sitt stora teologiska verk, Confessio Christiana, ämnat för missionen i Norden.

Först i samband med missionsåret 1600 utsåg påven Clemens VIII honom till ”expertus” för missionen i Norden. Klosterlasses gode vän, Robert Bellarmin, som nu blivit kardinal, hade då lagt ett gott ord för honom. De kände varandra sedan utbildningstiden i Louvain och under alla år med många motgångar hade Robert Bellarmin stött honom.

Som ”expertus” gjorde Klosterlasse två missionsförsök i Danmark. Hans största insats under denna tid var dock undervisning av nordiska studenter vid jesuiternas kollegier på andra sidan Östersjön. Klosterlasses liv avslutades i enlighet med hans tidigare levnad. År 1621, då han var 82 år, kallades han inför Gustaf II Adolf, som just hade intagit Riga. Kungen uppmanade honom: ”Befria äntligen den höga åldern från det bristande förståndet och övergå till vår religion, om inte skall du säkert snart ingå i de dödas värld.” Klosterlasse uppges ha svarat: ”Högt ärade furste, jag vet förvisso att lutheranerna döms till de eviga straffen, men jag hoppas att den katolska tron som jag bekänner, skall rycka mig undan dem.”12

Gustaf Adolf visade honom ändå den respekten att han fick fri lejd med de övriga jesuiterna till Vilna. Klosterlasse dog där året därpå. I hans nekrolog står: ”Till och med i den sena ålderdomen […] ägnade han sig åt skriftläsning och skriftlig framställan vad än gäller kättarnas omvändelse […] på vilkas omvändelse han arbetade med otrolig iver. Alltid oförställd och tillika trogen i allt […] var han ännu i sina sista levnadsår ivrigt verksam.”13

Naturligtvis kan ”Missio Suetica” och Laurentius Norvegus liv studeras ur olika aspekter. Man kan se dessa händelser som visserligen kyrko﷓ och idéhistoriskt intressanta, men bundna till sin tid. Vi lever i ett annat samhälle med andra frågeställningar. Sättet att föra dialog kyrkorna emellan är ett helt annat. Det är dock inte svårt att även idag bli gripen av den iver och den kärlek med vilken Laurentius Norvegus hängav sig åt sitt uppdrag. Han misslyckades visserligen med sin ursprungliga uppgift, men de frågor som han kämpade för gällde människans frälsning, och dessa frågor förlorar inte något av sin betydelse. Han stred för att det svenska folket skulle få behålla mässoffret i mässan, för att helgonen skulle få finnas kvar i kyrkan, för att Skriften och läran skall tolkas i överensstämmelse med hela kyrkans levande tradition, byggd på apostlarnas och fädernas grund.14

Allra bäst kan Laurentius Nicolai Norvegus studeras i sina egna skrifter samlade i volymen Epistolarum Commercium. Även Vello Helks och Oskar Garsteins framställningar ger en god inblick i hans liv och gärning.



Litteratur och noter

Acta Ecclesiastica, Hogenskield Bielkes skriftsamling. Riksarkivet.

Duin/Garstein, Epistolarum Commercium P. Laurentii Nicolai Norvegi. S. J. Oslo 1980.

Garstein, Oskar, Rome and the Counterreformation in Scandinavia volym I. 1963.

Garstein, Oskar, Klosterlasse. Stormfuglen som ville gjenerobre Norden for katolisismen. Oslo 1998.

Helk, Vello, Laurentius Nicolai Norvegus S. J. Köpenhamn 1966.

Raimundius, Laurentius, Historia Liturgica, Stockholm 1745 (appendix till Aegidius Girs, Konung Johan den tredjes krönika).

1. Epistolarum Commercium, s. 159.

2. Ibid s. 3.

3. Ibid s. 154.

4. Ibid s. 160.

5. Ibid s. 32.

6. Ibid s. 214–220.

7. Ibid s. 232–246.

8. Historia Liturgica s. 98–105.

9. Epistolarum Commercium s. 247–258.

10. Ibid s. 316–317.

11. Ibid s. 83–84.

12. Ibid s. 387–388.

13. Ibid s. 392.

14. Ibid s. 312–313.



Publicerad 2002 i nummer 3