Bibelns skapelseberättelser
Hidal, Sten

Skapelseberättelsen i Första Moseboken är i första hand dikterad av religiösa och liturgiska intressen. Den är inte det enda bibliska vittnesbördet om varför allt blivit till, även om den är den mest utförliga. Detaljerna är inte alltid lätta att uppfatta och behovet av tolkning gör sig ständigt påmint. Berättelserna vill visa att ingenting skett på måfå och att det finns en gudomlig tanke bakom skapelsen.

Få texter i bibeln har haft en sådan verkningshistoria som de tre första kapitlen. De är nästan de enda kapitel i Gamla testamentet (GT) som i sin helhet läses – i original eller i översättning – i alla teologiska utbildningar över hela världen. De har bidragit till att skapa en världsbild och en livsåskådning som har haft en enorm betydelse. De har lämnat stoff till konst, litteratur och musik i alla tider.

Det är naturligtvis inte givet att texter som råkar stå först i en annars ganska disparat samling av antika texter måste vara av stor betydelse. Varken ålder eller ställning inom den bibliska kanon som helhet talar för att 1 Mos 1–3 måste ses som en biblisk alptopp. Det är kronologiska skäl som gör att dessa kapitel måste stå först: före skapelsen fanns ingenting.

Det är egentligen ganska olyckligt att dessa texter har kommit att tilldra sig en sådan uppmärksamhet. Andra bibelböcker har använts mycket mer av den kristna kyrkan, främst Psaltaren och evangelierna. Men genom det ständiga utläggandet av de tre första kapitlen i 1 Mosebok har en bild skapats av världens tillblivelse och människans syndiga tillstånd som har haft stora följdverkningar. Dessa har alls inte varit enbart av ondo, och i varje kristet tankearbete kring skapelsen måste de rimligen ha en förblivande betydelse.

Flera skapelseberättelser – men endast en programmatisk

Men är det inte två skapelseberättelser vi har i 1 Mosebok, där gränsen går i 2:4? Den första är den yngre och den andra den äldre. Det äger sin riktighet, men det är endast 1 Mos 1:1–2:4a som syftar till att ge en heltäckande skildring av alltets skapelse, medan fortsättningen i det andra kapitlet är centrerat kring människans skapelse och därför i sammanhanget mera kan ses som ett förklarande tillägg. Så sågs förhållandet ofta i fornkyrkan och medeltiden, då man var väl medveten om gränsen mellan de båda skildringarna. I viss mening är det därför korrekt att tala om en biblisk skapelseberättelse, nämligen om man tänker på en som söker förklara hur allt har blivit till.

GT innehåller flera skildringar av skapelsen än dessa båda, men ingen som tillnärmelsevis har blivit så känd eller som så programmatiskt har velat skildra världens uppkomst. Inte minst vishetslitteraturen innehåller flera korta texter om hur världen skapades. I profeten Amos bok har vi ett antal s.k. doxologier som lovsjunger Guds makt och härlighet i skapelsen (t.ex. Am 4:13), likaså i hymniska texter i Psaltaren och den senare delen av Jesajaboken. Detta är typiskt för GT: skildringen av skapelsen går gärna över till en lovsång. Men ingenstans har det talats om Guds skapande med en sådan utförlighet som i 1 Mos 1–2.

Den första skildringen i 1 Mos 1 anses härstamma från prästerliga kretsar i Jerusalem. Den innehåller mycket gammalt material, men den slutliga fixeringen kan knappast vara äldre än från det andra templets tid, alltså från c:a 500 f.Kr. och framåt. Det är en till ytterlighet genomarbetad text, där varje ord är vägt på guldvåg. Strukturen är klar och överskådlig. Ett pedagogiskt patos vilar över hela texten. I jämförelse med denna text är den i det andra kapitlet impressionistisk och omedelbar.

Att det är prästerliga intressen bakom den första skildringen märks bl.a. på hur viktigt det är att kunna bestämma tiden för de olika högtiderna. Det är därför solen och de andra himlakropparna är skapade: ”de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år” (1:14b). Det var viktigt att kunna veta när påsken och de andra festerna skulle infalla, och i Dödahavsrullarna ser vi hur detta kronologiska intresse alltmera har stegrats. Och även om själva ordet sabbat inte förekommer, så är det tydligt att vilan på den sjunde dagen ses som skapelseverkets både slutpunkt och höjdpunkt. Härmed är också nämnt ”skiljandet”. För den prästerlige författaren bakom denna text är det av största vikt att skapelsen ordnas av Gud genom att en rad olika fenomen ”skils” från varandra; ljus från mörker, dag från natt, olika växter och djur från varandra, m.m. Vidare måste varje sak ha ett rätt namn och det får det av Gud. Enligt 1 Mos 2:20 är det människan som ger namn åt allt skapat, och så kunde Carl von Linné kalla sig den nye Adam.

Gud skapar allt ur intet

Det är Gud som skapar allt som finns. Ibland skapar Gud omedelbart, ibland tar han hjälp av sitt ord. Resultatet blir ett och detsamma: ”Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde” (Ps 33:9). För ”skapa” använder det första kapitlet ett ovanligt hebreiskt verb, bara, som endast har Gud till subjekt. Det anges heller aldrig något råmaterial för skapandet. Det andra kapitlet, däremot, använder det vanliga hebreiska verbet för ”göra” och ett annat verb som betyder ”forma”, ”dana” (t.ex. i 2:7) och som annars används om krukmakarens arbete. Den senare tanken på en skapelse ur intet, creatio ex nihilo, finns visserligen inte klart utsagd här men förutsätts.

Biblisk avmytologisering

Det mytologiska material som kan ha använts är omsorgsfullt bearbetat, vi kunde kanske säga avmytologiserat. Man har ofta hänvisat till att det hebreiska ordet för ”djupet” i 1 Mos 1:2, tehom, har en viss likhet med namnet på kaosodjuret tiamat i den babyloniska skapelsemyten, men det är osäkert om ett samband finns. Ett visst kampmotiv finns nog i 1 Mos 1:2 och har kommit fram tydligare i Bibel 2000. Guds ande har här ersatts av en gudsvind, vilket är en annan tolkning av samma grundtext. Detta kampmotiv enligt vilket Gud skapar kosmos genom att nedkämpa en fientlig kaosmakt finns annars omnämnt på flera ställen utanför 1 Mosebok, bl.a. i Jes 51:9b: ”Det var du som högg ner Rahav, du som genomborrade draken.” Det är annars påfallande hur 1 Mos 1 nästan ängsligt värjer sig mot alla mytiska inslag. Inte ens solen och månen får sina riktiga namn i 1 Mos 1:15 utan omtalas som ”lampor”, den större (solen) och den mindre (månen).

I det andra kapitlet är inställningen till myten något mera obesvärad. Inte så att andra gudar uppträder på scenen; monoteismen har också här avgått med segern. Men så att skildringen av kvinnans skapelse i 1 Mos 2:21 är tydligt beroende av den sumeriska skapelsemyten där kvinnan skapas av ett revben. Och i det tredje kapitlet kan de båda människorna höra Gud vandra i Eden i den svala kvällsvinden. Människan lever ännu mycket nära Gud. Men ingenstans når de tre första kapitlen ens tillnärmelsevis upp till samma högmytologiska skildring av urmänniskan som vi möter i Hesekiels kapitel 28, där den första människan under namn av Tyros kung skildras som en kerub på det heliga gudaberget, höljd av gnistrande ädelstenar.

Vad vill 1 Mos 1:26 säga med sin berömda utsaga om att människan har skapats till Guds avbild? Utsagan är isolerad i hela GT, men en jämförelse med Ps 8 är tacksam. Den psalmen har kallats en poetisk kommentar till bibelns första kapitel, och av den tycks vi kunna utläsa att människan endast är obetydligt ringare än Gud. Hon hör hemma i den himmelska sfären, hon är som en värdefull kopia jämförd med originalet, har det sagts. Frågan är om inte utsagan om människans gudslikhet främst vill säga att hon är nära relaterad till änglarna – med ”änglar” översätter också den gamla grekiska översättningen Septuaginta det hebreiska ordet för Gud i Ps 8:6. Kanske den gåtfulla pluralen i Guds uppmaning ”Vi skall göra människor ...” så kan få sin förklaring.

Skildringens syfte

Vilket syfte har då denna skildring av världens och människans skapelse? Det är inte omöjligt att den kan ha fungerat liturgiskt i det andra templet, men inget tyder direkt på det. Den kan ha använts i undervisningen och den vill framför allt ge en storstilad inledning till den större enhet av texter som följer efter och som avslutas med det elfte kapitlet. Hela denna urhistoria bildar en enhet och bör läsas som en sådan. Då ser vi också tydligare att mycket av detta är etiologier, berättelser som vill förklara varför vissa grundläggande mänskliga livsvillkor är som de är. Varför kryper ormen ensamt av alla djur på sin buk? Varför måste människans arbete vara så mödosamt? Varför slutar människans strävan efter en högre kultur så ofta i bakslag? Just som en berättelse om hur kulturens framsteg ofta följs av en växande hybris (Babels torn!) ger 1 Mos 1–11 en god och fortfarande högst aktuell mening.

Att den tidens människor trodde att skapelsen tillkommit på det sätt som beskrivs i 1 Mosebok finns det ingen anledning att betvivla. Det stod i god samklang med vad deras vetande i övrigt hade att berätta. Som ”vetenskap” i den tidens mening lästes den också i fornkyrkan och långt fram i tiden. Platon och Aristoteles hade inte något som var mera sannolikt att berätta om hur allt kommit till. Men man var också mycket medveten om att dessa texter hade ett religiöst syfte och ytterst innehöll utsagor inte om världen utan om Gud. De skildrade inte bara hur allt en gång kommit till utan också och framför allt hur allt ännu uppehålls och styres av Gud. Och framför allt: de vittnar om att materien som sådan är god och skapad av Gud. I kampen mot gnosticismen och andra dualistiska tankesystem hänvisade kyrkan alltid till skapelseberättelsen: Gud har gjort allt och det är mycket gott. Men att det hade skett i en viss ordning fäste man ingen större vikt vid mer än att det utvisade att skapandet inte skedde på måfå utan efter en viss plan.

Artbegreppet

Något artbegrepp i modern mening finns inte i de bibliska texterna. I allmänhet är det också svårt att exakt bestämma vilka arter som avses, t.ex. i listorna över förbjudna fåglar (3 Mos 11, 5 Mos 14). Det hebreiska ordet för art, min, betyder egentligen något avsöndrat, något som skiljer sig från andra. Om dessa arter kunde förändras eller om de var eviga, därom spekulerar inte våra texter. Givetvis ligger det i Guds allmakt att när som helst låta nya arter uppstå. Särskilt 1 Mos 1 ger intryck av att vilja vara heltäckande, att inte lämna något åt slumpen. Det är då märkligt att inget sägs om änglarnas skapelse, något som i äldre kristen och judisk utläggning var ett problem. På samma sätt kan det tänkas, att bibelns två första kapitel kanske inte vill säga allt. Något skall förbli osagt, skapelsen är liksom sitt gudomliga upphov till sist alltid något av ett mysterium.

Så får vi kanske den bästa bilden av skapelsen i bibeln inte utifrån de två första kapitlen utan i Ps 104. Här betraktas skapelsen som ett fullbordat faktum, ett under av skönhet och harmoni, lika fräsch och förunderlig som den gången i världens gryning. Här lever människan i samspel med sin omgivning, här finns ingen antagonism i skapelsen. T.o.m. kaosdraken Leviatan har här blivit domesticerad och tumlar om som en säl i Medelhavets böljor. Från att ha sett sådana under i skapelsen går människan naturligt över till lovsången: ”Må min bön behaga Herren, må jag få glädjas över honom” (Ps 104:34). 1 den linneanska traditionen finns samma inställning, och det är ett arv som är väl värt att förvalta.



Artikelförfattaren är professor i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.


Publicerad 2002 i nummer 4