Scientismen – en övertro på vetenskapen
Nordén, Åsa

Scientism är en övertro på att vetenskapen kan lösa männi-skans alla frågor och problem.

I sin nya bok Scientism, Ethics and Religion klarlägger Mikael Stenmark olika former av scientism, skärskådar scientisternas anspråk på att ge svar på alla mänsklighetens frågor och blottlägger det logiskt ohållbara i deras antaganden.


I sin bok Scientism: Science, Ethics and Religion konstaterar Mikael Stenmark inledningsvis att det kännetecknande för scientismen är dess trånga definition av vad som skall menas med vetenskap. Oftast betraktas endast naturvetenskapen som vetenskap i egentlig mening. Ett annat av scientismens kännetecken – som framkommer allt tydligare under läsningens gång – är dess utvidgning av vetenskapens kompetensområde. I sin argumentering mot scientismen får Stenmark anledning att upprepade gånger påvisa att det scientistiska synsättet innebär att vetenskapen (läs: naturvetenskapen) antas kunna utforska områden utanför den vetenskapliga sfären, förklara företeelser som inte faller under vetenskapen och att filosofiska, dvs. icke-vetenskapliga, antaganden uppfattas som vetenskapligt grundade.

Stenmark skiljer mellan flera olika former av scientism. Bland dem han särskilt tar upp och granskar är följande fyra scientistiska varianter: den epistemologiska, den ontologiska, den axiologiska och den existentiella.

Epistemologisk scientism – endast vetenskapen ger verklig kunskap

Den epistemologiska scientismen innebär att endast vetenskapen kan ge oss verklig kunskap. Ett viktigt argument mot denna form av scientism är, enligt Stenmark, att den är självmotsägande. Själva påståendet att det enda slags kunskap vi kan ha är vetenskaplig kunskap är inte vetenskaplig kunskap. Om endast den kunskap som ges genom vetenskapliga metoder antas vara sann, kan vi inte veta att vetenskaplig kunskap är det enda slags kunskap som finns. Att endast vetenskaplig kunskap är egentlig kunskap måste därför betraktas som en kunskapsfilosofisk teori och som sådan är den självmotsägande. Om den är sann är den falsk.

De epistemologiska scientisternas enda lösning på detta problem är, menar Stenmark, att omformulera sina anspråk och säga att vetenskaplig kunskap är det enda slags kunskap vi kan ha med undantag av ett enda filosofiskt anspråk, nämligen att vi också kan veta att detta är sant. Han påpekar att en sådan omformulering kräver övertygande argument varför bara ett enda och inget annat filosofiskt påstående skall gälla för kunskap.

Ontologisk scientism – en enda verklighet

Den ontologiska scientismen innebär att den enda verklighet som existerar är den som kan bli föremål för vetenskaplig utforskning. Exempel på ontologisk scientism är att hävda att (natur)vetenskapen har visat att ingenting annat än materiella entiteter existerar, eftersom endast materiella ting, krafter och processer kan bli föremål för (natur)veten-skapliga undersökningar. Stenmark anser att vetenskapen inte kan utesluta möjligheten att det finns dimensioner av verkligheten som varken kan beskrivas i vetenskapliga termer eller som är tillgängliga för vetenskapliga förklaringar, eftersom frågan om det finns sådana dimensioner inte kan besvaras inom vetenskapens ram.

För både ontologisk och epistemologisk scientism gäller att de endast kan vara sanna om de är resultatet av vetenskaplig forskning, vilket de alltså inte är. De kännetecknas också båda av att den vetenskapliga förklaringen av ett fenomen betraktas som fullständig. Frågan gäller dock, enligt Stenmark, inte huruvida man kan hävda att vetenskapen ger en uttömmande förklaring av verkligheten utan huruvida detta påstående är av vetenskaplig art. Han menar att det är ett filosofiskt påstående.

Axiologisk scientism – moralen är en produkt av evolutionen

Den axiologiska scientismen kan sägas innebära att förekomsten av moral endast kan förklaras vetenskapligt, ja, vetenskapen antas t.o.m. kunna ersätta traditionell etik. I samband med sin granskning av denna variant av scientismen diskuterar Stenmark särskilt hur evolutionsteorin skulle kunna vara relevant för etiken. Han anser inte att det är scientistiskt att förfäkta att denna teori i viss mån kan förklara mänskligt beteende. Det han framför allt har invändningar mot är att moraliskt beteende helt och hållet skall ses som en evolutionsprodukt; att exempelvis altruism enbart betraktas som ett utslag av de ”själviska” genernas strategiska strävanden att maximalt gynna det egna fortbeståndet i kommande generation.

Stenmark menar att det är möjligt att ha moraliska övertygelser som inte tjänar de egna genernas fortplantningsframgångar. Som ett led i sin argumentering mot uppfattningen att altruistiskt beteende mellan individer enbart beror på att utövarna av ett sådant beteende ökar sina chanser att få fler avkomlingar än andra individer som inte har ett sådant beteende, påpekar Stenmark att det finns moraliska övertygelser som inte gynnar utan snarare kan vara ett hinder för genernas framtida spridning. Som exempel anger han nutida miljörörelse som han anser är ett tecken på att människor kan handla på ett sätt som inte i första hand är avsett att gynna de egna genernas spridning. Den etik som ligger bakom en företeelse som miljöhänsyn grundas inte på övertygelsen att vårt beteende mot naturen skall baseras på dess värde enbart för mänskliga varelser utan även på vad som är till det bästa för andra levande varelser.

Stenmark säger alltså nej till uppfattningen att altruistiskt beteende enbart är att betrakta som ett resultat av evolutionsprocessen. Likaså säger han nej till uppfattningen att evolutionsteorin kan ersätta traditionell etik. Från visst sociobiologiskt håll har nämligen hävdats att evolutionsteorin kan fastställa etiska normer på grundval av biologiska fakta. Detta är en scientistisk tolkning av evolutionsteorin, anser Stenmark.

Att utveckla moraliska normer och rättfärdiga etiska övertygelser hör inte till biologins område, även om vissa beteenden har biologisk grund. Man kan inte dra en slutsats om hur någonting bör vara enbart på grundval av premisser som säger hur någonting är. För att komma fram till en slutsats som talar om för oss vad vi bör eller inte bör göra måste åtminstone en av premisserna i slutledningen vara av etiskt slag. Därför hör projektet att utveckla moraliska normer och rättfärdiga etiska övertygelser inte hemma inom evolutionsbiologin.

Existentiell scientism – vetenskapen kan ersätta religionen

I sin granskning av den existentiella scientismen, som kan sägas innebära att endast vetenskapen kan ge en fullständig förklaring av religionen och även ersätta traditionell religion, diskuterar Stenmark särskilt evolutionsteorins betydelse för religionen. Kan evolutionsbiologin bättre än religionen förklara varför religion finns och tala om för oss vilka vi är och vad som är meningen med våra liv?

Eftersom människan utvecklats ur evolutionshistorien är det, anser Stenmark, legitimt att förklara varför vi har religiösa föreställningar genom att relatera dem till evolutionshistorien. Den avgörande frågan är emellertid hur mycket av religionen som kan förklaras på detta sätt. Även om religionen skulle bidra till ett lyckosamt producerande av avkomma behöver inte detta innebära att evolutionsteorin ger en fullständig förklaring av religionen på ett sådant sätt att den utesluter andra vetenskapliga eller teologiska och filosofiska förklaringar.

Han vänder sig således mot den scientistiska förklaringen enligt vilken religionen har uppkommit och fortsätter att existera enbart därför att den ökar frekvensen av sina egna eller möjligtvis sina nära släktingarnas gener i nästa generation. Religionerna är människans sätt att komma till rätta med existentiella angelägenheter. De ärvs inte från generation till generation genom generna utan överförs kulturellt.

Som argument mot synsättet att religion enbart har en fertilitetsfunktion och inte en existentiell funktion anför Stenmark bl.a. kristet missionsarbete. Hans resonemang går ut på att stamreligioner kanske kan förklaras i termer av deras nytta för genspridningen, eftersom sådana religioner mest gynnar den egna gruppen. En stam har en religion som gynnar generna genom att skapa grupplojalitet vilket är till båtnad för alla i stammen vad gäller att skaffa avkomma. Mission för kristendom eller för någon annan av de stora världsreligionerna är däremot, menar Stenmark, ett exempel på att religioner handlar om någonting annat och mer än genspridning i så många avkomlingar som möjligt. Det kan inte vara genetiska skäl som driver vissa människor till att vilja omvända andra människor till en världsreligion, så varför ägnar de sig i så fall åt sådan verksamhet?

Stenmark anser också att världsreligionernas universella framgångar beror på att människor har accepterat dem därför att de på ett mer tillfredsställande sätt än stamreligionerna ger svar på existentiella frågor.

Han diskuterar även om evolutionsteorin kan tänkas ha relevans för religionen såtillvida att den kan underminera (eller stödja) traditionella religiösa trossystem. Han menar att vetenskapen kan kullkasta sådana trosövertygelser som att regn eller andra naturfenomen är direkta gudomliga manifestationer eller att Gud skapade ett mänskligt par eller att världen skapades för 6 000 år sedan under en enda vecka. För att motbevisa mer grundläggande religiösa övertygelser krävs emellertid filosofiska, dvs. utomvetenskapliga, antaganden.

Stenmark diskuterar vidare om evolutionsteorin vederlägger föreställningen att det finns ett syfte med universums existens och med människans tillvaro. Han poängterar att det krävs att ett filosofiskt/metafysiskt, dvs. utomvetenskapligt, antagande adderas till evolutionsteorin för att man skall kunna dra slutsatsen att det inte finns en mening med universums och det mänskliga livets existens. Att lägga till ett sådant antagande innebär dock att alla slutsatser om att evolutionsteorin visar att universums och människans liv är meningslöst är utomvetenskapliga.

Slutligen frågar sig Stenmark om evolutionsbiologin kan ersätta traditionella religioner och förse oss med en ny religion, mytologi eller livsåskådning. Han menar att den som tror detta är ”vetenskapstroende”. Kärnan i en sådan tro är den vetenskapliga naturalismen. Naturalismen i sig innebär att materian eller den fysiska naturen antas vara det enda som är verkligt i betydelsen att allting som existerar antingen är endast fysiskt eller inte kan existera utan fysisk grund. Den vetenskapliga varianten av naturalism innebär enligt Stenmark att naturalismen antas kunna bekräftas vetenskapligt och således är en del av vetenskapen.

Vad saken gäller är alltså om scientismen i form av vetenskaplig naturalism kan bli en ny religion. Stenmark menar att den vetenskapliga naturalismen kanske kan bli en fullgod religion, även om den skulle sakna vissa attribut som brukar tillskrivas de traditionella religionerna, exempelvis mytologiska berättelser som ger oss vägledning om hur vi skall leva. Problemet med en sådan ny religion är emellertid inte om den uppfyller villkoren för att vara en religion utan om den är en egentlig del av vetenskapen. Stenmark förkastar den vetenskapliga naturalismens anspråk på att vara vetenskap eller en nödvändig förutsättning för vetenskapen eller direkt implicerad av den.

För att vetenskaplig naturalism skall kunna bli en religion måste de vetenskapliga teorierna utökas med antaganden utanför vetenskapen.

Vem vill vara scientist?

I introduktionen deklarerar Stenmark att ett syfte med hans undersökning av scientismen är att kritiskt granska de anspråk som görs av dess försvarare. Frågan är om det finns någon som öppet bekänner sig till scientismen och ställer sig upp till dess försvar. Vem uppfattar sin tilltro till vetenskapens förmåga att förr eller senare kunna ge svar på alla slags frågor som människan kan tänkas ställa som en övertro på vetenskapen? Att bli beskylld för att vara scientist är ju något av ett tillmäle i debatten om förhållandet mellan vetande och tro; ett tillmäle som säkert de flesta betackar sig för. Men även om det inte finns några som vill kalla sig scientister så finns onekligen scientismen. Därför finns goda skäl att försöka bestämma vad scientismen står för, vilket är det övergripande syftet med Stenmarks bok.

Genom att klarlägga scientismens haltande logik kan kanske de som gör filosofiska/metafysisiska antaganden på grundval av (natur)veten-skap--liga, empiriskt bestyrkta fakta, fås att inse att dessa antaganden inte alls har den vetenskapliga status som de tillskriver dem. I och för sig är det inte första gången som detta påtalas. De filosofiska falluckorna i sådana slags slutledningar förtjänar dock att åter påpekas. Förhoppningsvis kan Stenmarks bok medverka till att de som drar alltför höga växlar på vetenskapen kommer till insikt om och försöker komma till rätta med sitt scientistiska tankemönster.

Det nya med Stenmarks bok är den noggranna inventering han gör av olika former av scientistiskt tänkande och hur tydligt och envetet han blottlägger det självmotsägande och logiskt ohållbara i de scientistis-ka antagandena. Som sagt: man kan inte både hävda att endast den kunskap som erhålls genom vetenskapliga metoder är verklig och att man vet att det förhåller sig på det sättet. Och hur skall man vetenskapligt kunna belägga att ingen annan verklighet finns än den som kan bli föremål för vetenskaplig undersökning? Och visst förtjänar det att påpekas att om etiska och religiösa normer och övertygelser endast är att betrakta som evolutionsprodukter, som tjänar till att sprida en individs gener i så många avkomlingar som möjligt, så kan detsamma sägas om alla vetenskaper, exempelvis om evolutionsbiologin, och likaså om de pseudovetenskapliga slutsatser som dragits på basis av evolutionsteorin.

Egentligen skulle Stenmarks bok kunna ha titeln: ”Handbok i kons-ten att argumentera mot evolutionsbiologismen”. De flesta av de exempel han tar upp belyser hur evolutionsteorin används på ett sätt som går långt utöver det vetenskapligt bestyrkta innehållet i denna teori och hans argumentering vänder sig huvudsakligen mot att evolutionsteorin tillskrivs längre förklaringsräckvidd än den rimligtvis kan ha; alltså mot vad som kan kallas ”evolutionsbiologism”. Visserligen blir även fysiker som Stephen Hawking och Carl Sagan utpekade som scientister, men det är främst de flitigt citerade biologerna Richard Dawkins och Edward O. Wilson som Stenmark riktar sin kritik mot.

Sociobiologin – en scientism?

Man får ibland intrycket att Stenmark betraktar hela den sociobiologiska vetenskapen som evolutionsbiologism, alltså en scientistisk överskattning av evolutionsbiologins kompetensområde. Är det då sociobiologin som sådan som Stenmark vill åt eller är det enbart vissa av dess överdrifter som för övrigt, enligt min mening, kanske bör tillskrivas det faktum att sociobiologin är en ung vetenskap och att vissa av dess utövare därför förletts till att bli överdrivet entusiastiska i sin tro på vad deras vetenskap skall kunna åstadkomma när det gäller att förklara mänskligt beteende.

På ett ställe i boken identifierar Stenmark uttryckligen sociobiologin som scientism. Detta sker efter det att han belyst sociobiologins forskningsprogam med några Wilsoncitat. Av dessa citat framgår att Wilson anser att det nu är dags för evolutionsbiologin att ta hand om etiken i stället för filosofin som bör ges ett långt sabbatsår. Jag inbillar mig att flertalet av sociobiologins utövare i stället för att beskriva sin vetenskap som en disciplin som kan ge uttömmande förklaringar av och även ersätta moraliska och religiösa övertygelser och handlingar hellre beskriver den på samma sätt som görs i Nationalencyklopedin, nämligen att sociobiologi ”är studerandet av sociala beteendens evolutionära uppkomst, variation och anpassningsvärde hos människan och andra djur”. På annat håll i boken är det uppenbart att Stenmark inte alls har några invändningar mot just ett sådant forskningsprogram. Han skriver nämligen att, om man accepterar att människan är ett däggdjur i den betydelsen att hon har en gemensam förhistoria med alla levande varelser på jorden, är det legitimt att undersöka i vilken utsträckning förklaringar av djurens beteenden kan utsträckas till att gälla människan.

Att döma av de många Wilson- och Dawkinscitaten framstår sociobiologin för läsaren som en pseudovetenskap. Själv tror jag att man måste vara försiktig med att dra en sådan slutsats på basis av dessa citat. Många tycks ha hämtats från populärvetenskapliga böcker, som förmodligen skrivits i hopp om att kunna säljas i stora upplagor; därav förenklingarna, de polemiska överdrifterna och de filosofiskt osofistikerade tankegångarna. Majoriteten av sociobiologer skriver nog inte under på att deras vetenskap har kunnat slå fast att Moder Teresas arbete bland fattiga och döende i Calcutta enbart berodde på hennes själviska önskan att få lön i himmelen eller att man alltid bör handla i enlighet med sina själviska motiv, därför att ett sådant handlande överensstämmer med genernas beteende. Det är just mot sådana slags scientistiska överdrifter som Stenmarks argumentering är särskilt effektiv, som exempelvis när han påvisar skillnaden mellan själviskhet och altruism i dess moraliska respektive biologiska mening.

Den själviska genen

Däremot instämmer jag inte i Stenmarks invändningar mot sociobiologins användning av uttrycket ”den själviska genen” som beteckning för genernas styrning mot att maximera sin egen framtida frekvens. Han menar att redan det att ta en starkt värdeladdad term som ”själviskhet” från det kulturella området för att därefter omdefiniera dess innebörd och tillämpa det på naturen är tillräckligt problematiskt. När sedan samma term, men nu med en annan betydelse än den normalt har haft, åter tillämpas på kulturen för att värdera mänskligt handlande blir resultatet förvirrande.

Jag kan inte se att det skulle vara något fel med att använda uttrycket ”den själviska genen”. Det är en målande metafor liksom t.ex. fysikernas ”svarta hål”. Lika väl som fysiker inser att detta uttryck inte syftar på ett svart hål i bokstavlig mening, inser säkerligen seriöst arbetande socio-biologer att det slags själviskhet som åsyftas i uttrycket ”den själviska genen”, alltså själviskhet på gennivå, inte är samma slags själviskhet som när man talar om själviskhet hos en människa. Men för dem som inte gör det kan Stenmarks påpekande kanske komma till nytta. Således: en person kan vara moraliskt självisk endast om det finns två möjligheter att välja mellan. En människa kan inte anklagas för att handla själviskt om hon inte på något sätt kan undvika att göra det hon gör. Bör innebär kan. Generna kan inte vara moraliskt själviska eftersom det krävs en medveten avsikt, ett medvetet handlingsmotiv för att man skall kunna handla moraliskt själviskt.

Tveksamt om världsreligionernas förträfflighet

Alla Stenmarks argument har inte samma tyngd. Jag vänder mig mot synsättet att världsreligioner skulle ha blivit världsreligioner därför att de ger mer tillfredsställande svar på existentiella frågor än stamreligioner. Stenmarks tycks förutsätta att fullödiga svar på existentiella frågor endast kan ges genom religiösa texter, vilket skulle medföra att de skriftlösa religionerna, utan någon utarbetad teologi, i det avseendet skulle komma till korta gentemot världsreligionerna. Existentiella frågor uppstår inte i ett tomrum utan formas av den kultur och de levnadsomständigheter människor lever i. En existentiell fråga kan exempelvis vara på vilket sätt man misshagat gudarna när de vissa år inte låter regnet falla, med torka och hungersnöd som följd. Om svaret på den existentiella fråga man ställer betraktas som tillfredsställande eller inte, beror detta på de förväntningar man har; förväntningar som i sin tur är betingade av livsmiljön. Existentiella frågor kan, oavsett vilken religion det är fråga om, ställas och besvaras i form av religiösa danser och andra manifestationer som myter och riter. Inom stamreligioner kan de svar som erhålls på detta subtila sätt uppfattas lika tillfredsställande som en aldrig så noga utmejslad kristen doktrin.

Jag ställer mig också tveksam till Stenmarks resonemang om att missionerande för någon världsreligion, t.ex. kristendomen, skulle tala emot den existentiella scientismen medan stamreligioner däremot skulle ge denna form av scientism rätt i att religion kan förklaras i termer av genetisk vinst. Det må så vara att missionärer inte ägnar sig åt sin verksamhet för att replikera sina gener och att missionerande därför kan utgöra ett bevis mot att religionerna kan ges en fullständig förklaring i evolutionära termer. Men även om missionerande inte kan förklaras med hänvisning till de enskilda missionärernas önskan att öka den framtida frekvensen av sina egna eller sina nära släktingars gener i kommande generationer, så är det ändå svårt att bortse ifrån det historiska faktum att kolonialism har öppnat vägen för missionen. Ur en viss synvinkel kan västerlänningarna ses som en stam vars gener spridits i kontinent efter kontinent; en stam vars avkomma fått allt bättre livsutrymme på bekostnad av andra stammar och som därmed också försäkrat sig om att de ättlingar som skall bära deras gener vidare skall ha goda chanser att kunna fortsätta gentransporten under många generationer framåt.

En släktskapsselektion av gigantisk omfattning har ägt rum, där även kristen mission har spelat en roll. Med detta vill jag inte ha sagt att all religion bäst förklaras av släktskapsselektion och inte heller vill jag bortse från de välsignelser missionsverksamhet av olika slag kan ha haft för de omvända. Vad jag vill ha sagt är bara att om stamreligionerna kan sägas vara ett uttryck för släktskapsselektion, alltså som en evolutionsprodukt, så kan detsamma sägas om världsreligionerna.



Åsa Nordén är författare och teol. dr i religionsfilosofi vid Uppsala universitet.

Mikael Stenmark, Scientism: Science, Ethics and Religion, Ashgate, Aldershot, 2001.


Publicerad 2002 i nummer 4