Marika Stiernstedt – en bortglömd författare? I
Stenborg, Elisabeth

För eftervärlden har Marika Stiernstedt blivit känd som hustru till Ludvig Nordström men är numera nästan glömd. Vem var hon egentligen, och vad har hon uträttat, som författare, kulturpersonlighet och engagerad politisk debattör?

Marika Stiernstedt var under första hälften av 1900-talet en mycket läst och uppburen författare, en viktig kulturpersonlighet och en politiskt engagerad och omstridd person, även om hon aldrig formellt anslöt sig till något politiskt parti. Hur ser bilden ut idag, nästan 50 år efter hennes död? Hur har hon behandlats av litteraturforskarna och i de litteraturhistoriska handböckerna? Innan jag går in på den frågan, i nästa nummer av Signum, vill jag först lyfta fram hennes liv och gärning ur glömskan.

Uppväxt

Vid 70 års ålder gjorde Marika Stiernstedt en tablå över sin internationella bakgrund och sina preferenser och aversioner. Ulf Wittrock börjar sin biografi Marika Stiernstedt från 1959 med att citera denna översikt:

Fosterland 1 Sverige
Fosterland 2 Polen
½ fosterland Frankrike
Sympati Ryssland
Beundran England
Beundran Serbien
Road vänlighet Italien
Avsky Tyskland

Beundran för Serbien kan kanske förklaras med att hennes mormors far var serb. Fadern Wilhelm Stiernstedt gifte sig 1872 med den unga polska grevedottern Marie Ciechanowiecka. Dottern Marika föddes 1875, men i samband med sonen Georges födelse ett år senare avled modern. Efter ytterligare ett år gifte fadern om sig med en ung syster till sin första hustru, Pauline, en styvmor som Marika Stiernstedt länge var avogt stämd mot och svartsjuk på. Man kan lägga märke till att hon aldrig utsatt fadern för ett uns av kritik. Av allt att döma var hon faderns älsklingsbarn, men det rådde trots det en stor förtegenhet mellan de två. I ett brev till Ulf Wittrock berör hon sina relationer till föräldrarna, och jag citerar: ”Min mor. Ja, jag miste henne då jag var ett år, hon dog vid min brors födelse, alltså hade vi aldrig något minne av henne. Min far gifte om sig, möjligen påverkad av sin svärmor, med vår mors yngre syster, nästan för ung för att kunna vara min verkliga mor, det var bara 16 år mellan oss och hon var dessutom en ganska barnslig människa. Jag hade ofta känslan att jag ingen alls mor hade. Inte alls att min moster-styvmor behandlade oss två den första hustruns barn illa, alls inte. Men saknaden fanns inom mig – och jag gjorde mig en idealbild av min mor, därtill eggad av en annan moster, gift i Frankrike och som stått min mor särskilt nära, till ålder och till sinne, och dyrkade hennes minne. – Jag har hört till de döttrar som älskat sin far – det var starkt utpräglat i yngre år och instinktivt fattade jag att han inte var riktigt lycklig (det var han heller inte), och att han kanske också saknade, ehuru han av lojalitet mot den andra hustrun och hennes barn sällan talade om den döda” (Wittrock, s. 10).

Den unga styvmodern förmådde alltså inte att ge Marika Stiernstedt den värme och ömhet hon behövde. I stället fick Marika Stiernstedt en andra mor i moster Hedvige i Paris. Hos henne vistades den lilla Marika långa tider, faktiskt ett helt år i sträck när hon var 6 år. Franska kunde hon redan tala, när hon kom till Paris. Föräldrarna talade franska sinsemellan och dessutom hade hon haft en schweizisk barnjungfru. Moster Hedvige var den trygga grunden i tillvaron för den uppväxande flickan. 13 år gammal kom Marika Stiernstedt till Paris för att gå i fransk klosterskola, samma skola där hennes mor och mostrar hade gått. Franska blev ett modersmål för Marika Stiernstedt i lika hög grad som svenska. Senare brukade hon säga, att hon tänkte lättare på franska än på svenska och över huvud taget kände sig mer hemma med franskan.

Enligt Ulf Wittrock gled Marika Stiernstedt så småningom alltmer bort från den katolska tron, mycket beroende av att styvmoderns religio-sitet var konventionell och inte inspirerande som förebild. Å andra sidan hade hon ju den fromma moster Hedvige som förebild. En moderlig vän, som kom att betyda mycket för henne, var Helena Nyblom, som konverterat till katolicismen i slutet av 1800-talet, och hon hade rimligen också kunnat stå som förebild. Detta tar dock inte Wittrock upp.

När Marika Stiernstedt som 15-åring hade kommit från klosterskolan i Paris hem till Uppsala, där pappan var regementschef, hamnade hon i en konservativ högreståndsmiljö. Föräldrarna saknade litterära intressen och ansåg romanläsning vara helt onyttigt för att inte säga skadligt för unga flickor. 15-åringen fann dock på råd. Hon hittade ett lånebibliotek vid Fyristorg, där hon kunde låna den moderna nordiska litteraturen och dessutom ett rikt urval ur världslitteraturen. Sina expeditioner dit förteg hon nogsamt hemma, smugglade hem böckerna och läste dem nattetid på sitt rum så länge fotogenen räckte, och på dagarna gömde hon böckerna i byrålådorna under strumpor och underkläder. Hon berättar i Adjö, min gröna ungdom hur fadern oförmodat kom in i hennes flickrum och uppdagade den hemliga trafiken till lånebiblioteket. Han försökte behärska sin häftighet och tala henne till rätta men lyckades inte få henne att lova att sluta med lånandet av olämpliga och ”farliga” böcker.

Debuten och det första äktenskapet

År 1894 debuterade hon med sin första roman, Sven Vingedal. Trots sin aversion mot romaner följde fadern med henne till Gebers bokförlag och förde hennes talan. Tydligen ansåg han att denna lilla roman var ofarlig. Att hon hyste allvarliga författarambitioner förstod han knappast. Honoraret var en klumpsumma på 300 kr, vilket hon fann vara oerhört mycket. Meningen var att hon skulle förbli anonym under signaturen Mark Stern, men bara på några dagar visste i varje fall ”alla” människor i hela Uppsala vem som dolde sig under signaturen, och det väckte en viss uppståndelse och chockerade många, att en herrskapsfröken tog sig för att skriva romaner.

Av Wittrock beskrivs Marika Stiernstedt som ”skygg för erotiken men djärv på samma gång när det gällde flirt”. Hon levde ett mondänt liv, roade sig tappert, blev presenterad vid hovet och fick en klapp på kinden av Oscar II på hovbal. Något ståndsmässigt gifte blev det dock inte. Tvärtom blev hon influerad av radikala idéer, dels av sin lärare i svenska, Otto von Zweigbergk, dels av sin första stora kärlek, Ernst Tref-fenberg. Båda var personer med radikala åsikter.

Marika Stiernstedt kände ett allt starkare behov av att stå på egna ben ekonomiskt och lyckades till att börja med bli volontär på Dagens Nyheter. Allt oftare träffade hon Albert Engström på kaféer men var tydligen fortfarande alltför oerfaren för att förstå Albert Engströms glödande känslor för henne. I stället stiftade hon bekantskap med Albert Engströms mycket gode vän Carl Cederström på senhösten 1899. Den 28 januari 1900 förlovade de sig officiellt.

Det första äktenskapet har Marika Stiernstedt beskrivit i Adjö, min gröna ungdom. Hon säger sig ha glömt datum för vigseln men minns att det var i gullvivornas blomningstid, och hon säger sig ha haft alldeles klart för sig redan från början, att detta äktenskap var ett misstag. ”Vi var omaka och förblev det. Men verkligt bittra minnen av de 6 år äktenskapet varade har jag inte.” Carl Cederström var enligt hennes karakteristik till det yttre lättillgänglig men egentligen ”ytterst rädd att lämna ut sig och blotta andra känslor än kamratliga, käcka och glättiga”. Äktenskapet innebar en stor omställning för Marika Stiernstedt. Redan innan de gifte sig, visste hon att hon väntade barn. Dottern Lena fick katolskt dop. Man bodde ute på Ingarö på en fideikomissgård som hette Brunn, fjärran från staden, vännerna och kulturen. Hon hade svårt att få kontakt med befolkningen på Ingarö, svårt också att frigöra sig från en moraliserande inställning till de fattiga underlydande och till statarna. Dessutom var hon blyg. Hon blev alltså ganska isolerad men läste mycket: Shakespeare, Brandes, populärmedicinsk litteratur.

På våren 1906 skildes makarna officiellt. Det var Marika Stiernstedt som drev igenom skilsmässan. Anledningen var att passionen för Albert Engström hade vaknat till liv. Efter hennes skilsmässa, bestämde de, skulle hon resa till Paris och där vänta på honom, tills han hade fått sin skilsmässa ordnad. Så blev det nu inte. Albert Engström kunde inte göra sig fri, och ännu på sin ålderdom kan det hos Marika Stiernstedt komma fram en häftig ovilja mot fru Engström, eftersom hon ansågs vara skyldig till att Albert Engström svek sina löften. ”Hösten var mitt livs värsta tid hittills. Albert inte bara inte kom, han skrev heller inte.” På nyåret 1907 fick Marika Stiernstedt ett brev från en av Albert Engströms bröder, ”som ombetts meddela mig att A. E. ’undanbad’ sig brev från mig framdeles. Ett praktstycke av feghet!”

Botemedlet för Marika Stiernstedt var arbete. Sommaren 1907 vistades hon i Bretagne i avskildhet och ro och skrev på romanen Det röda inseglet.

Äktenskapet med Ludvig Nordström

På våren 1909 träffades hon och Ludvig Nordström, förälskade sig och gifte sig i oktober 1909, ”efter tvekan från min sida; kanske också från hans?” som hon skriver i sin självbiografi.

Man får av Ulf Wittrocks biografi ett intryck av ett äktenskap med mycket filosoferande och mycket pratande, men det framstår också klart, att Marika Stiernstedt efter de första åren blir allt mindre imponerad av makens luftiga spekulationer. De tycks ha haft den märkliga vanan att periodvis läsa varandras dagböcker, vilket vid flera tillfällen ledde till krisartade chocker för Marika Stiernstedt. Det tycks överhuvudtaget som om de ideligen hade stora uppgörelsesamtal om sina relationer. Särskilt förefaller Ludvig Nordström älska att teoretisera över deras äktenskap.

När makarna är skilda åt av resor, brevväxlar de dagligen, och Ludvig Nordström tycks ha haft särdeles lätt för att brevledes finna ord för sin passion och för sitt beroende av hustrun. Ju längre tiden går, desto mind-re imponerad blir emellertid Marika Stiernstedt av dessa brevutbrott. Vid samtal märker hon också allt tydligare, att sprit utlöser tygellösa fantasier av överspänd art. (Enligt hennes uppfattning var alkoholkonsumtionen den största anledningen till Ludvig Nordströms psykiska labilitet, inte epilepsi som Nordströmspecialisten Gunnar Qvarnström hävdat i sin doktorsavhandling om honom, en idé som även Ulf Wittrock lutar åt.)

Ett begrepp lanserades av Nordström för deras äktenskap: ”det tredje”, som enligt Marika Stiernstedts definition innebar att ”två makar borde kunna sammansmälta till ett – ett tredje”. De talade i Ellen Keys anda gärna om personlighetens växt och ansträngde sig att leva upp till Ellen Keys tes om ”aldrig vissnande glädje vid varandras dagliga åsyn”. Det blir gärna alltför högspänt idealistiskt, och Marika Stiernstedt noterar också en episod som står i skarp kontrast till idealet: ”En gång kom jag nedspringande utför trappan till bottenvåningen. Därnere satt LN overksam och rökte och han mötte mig oväntat i en ytterligt förbittrad ton med orden: – Det är ju märkligt att ett så litet fruntimmer ska behöva gå så hela trappan dånar!”

På hösten 1911 hade makarna på Marika Stiernstedts initiativ tagit till sig Ludvig Nordströms utomäktenskapliga dotter Rut, och Marika, som var mycket barnkär, blir en god mor också för sin makes barn. Hos honom märker man tydliga drag av svartsjuka gentemot barnen, men han kan också förebrå Marika för att hennes känslor för honom bara varit moderliga. (Han var som bekant sju år yngre än hon.)

I sina romaner från den här tiden, ingen nämnd och ingen glömd, har Marika Stiernstedt en optimistisk människosyn: om man verkligen vet det rätta, så handlar man också rätt. Det är samma optimistiska syn på det mänskliga förnuftet som redan Sokrates hade men som inte ger något utrymme för irrationella faktorer.

Gentemot rösträttskvinnorna förhöll sig Marika Stiernstedt fri och objektivt granskande. Delvis hänger säkert hennes svala attityd gentemot den tidens kvinnosak ihop med att de drivande krafterna hade en liberal politisk uppfattning, medan Marika Stiernstedt själv befann sig längre vänsterut. När Elin Wägner och John Landquist gifte sig 1910, föll det sig naturligt att de två plus Marika Stiernstedt och Ludvig Nordström skulle umgås med varandra. Dock saknades den rätta samklangen, och Marika Stiernstedt förmodar att även Elin Wägner måste ha känt det (brev till Ulf Wittrock). I ett brev till sin man beskriver Marika Stiernstedt ironiskt ett rösträttsmöte i Leksand: ”Lilla Wägner möter jag här och var, röd om näsan, fuktiga ögon, hon går bara omkring och gråter av stum entusiasm.” Däremot beundrar hon de tillresta utländska rösträttsdamerna, samtidigt som hon dock anser att det ligger något defekt i att vara professionell på rösträttskongresser, en uppfattning som tangerar Ellen Keys för övrigt.

År 1914 inträffade en stor kris i äktenskapet. Ludvig Nordström var inbjuden att tala vid Runebergfesten i Borgå. I Helsingfors hyllades Marika Stiernstedt chevalereskt av studenterna och företog på kvällen en kort åktur i droska tillsammans med en främmande herre för att hämta en smula frisk luft. Detta gav upphov till de våldsammaste svartsjukeutbrott från Ludvig Nordströms sida. Han kallade henne ”sköka” och öste strömmar av beskyllningar och skymford över henne. Hon upplevde alltsammans som fullkomligt vidrigt och 1914 förblir för henne ett aldrig läkt trauma i deras förhållande. Under hela återstoden av sitt liv kom hon att grubbla över vad som egentligen hände. En följd var också att Nordström ohämmat var otrogen med en flicka ur det lättare gardet, något som Marika Stiernstedt uppfattade som en grov skymf.

Emellertid går livet vidare. Arbetet upptar deras tid men också världshändelserna, och när de är skilda åt ber Marika Stiernstedt honom i brev att inte gräva ner sig i spekulationer om deras förhållande. Hon har fått alldeles nog av det. I stället engagerar hon sig för en insamling för Belgien, ”De skövlade hemmen”. Hon talar också offentligt för första gången, har rampfeber men anser att den måste vika för Belgiens sak.

Under vistelse i Paris 1917 träffade Marika Stiernstedt en fransman, som hon så småningom inledde ett förhållande med. Givetvis höll hon detta hemligt för sin man men tycks varken då eller senare ha haft några samvetsbetänkligheter över sin otrohet. Förbindelsen varade i många år, de brevväxlade och ”kom jag personligen till Paris råkades vi naturligtvis” (Brev till Wittrock).

Åren närmast efter kriget levde makarna i allmänhet ett stilla hemliv i Djursholm och tillbringade somrarna i Öregrund, men Marika Stiernstedt var också engagerad i arbete för Rädda Barnen och i arbetet för krigsfångarna i Ryssland och gjorde av den anledningen en längre resa till Paris och Genève på våren 1920.

Under de gångna tio åren hade hon lärt sig hur skört äktenskapet var, och hon trodde inte längre på dess förmåga att förbättra två människor. Hon hade med andra ord lämnat de högspända idealistiska kraven bakom sig, medan Ludvig Nordström å sin sida gled in i en alltmer metafysisk spekulationsperiod och började utforma vad han kallade ”totalismen” som ideal och rättesnöre. Där kunde Marika Stiernstedt inte längre följa honom.

Ullabella

Ullabella kom ut 1922, en bok som hon skrivit med stor lätthet under sommaren i Öregrund. Ursprungligen hade hon tänkt sig att titeln skulle heta Utan mor men Bonniers fick henne att avstå från den sentimentala titeln. Boken blev en stor framgång, kom ut i flera upplagor och översattes till många språk. I sin recension i Social-Demokraten den 6 december 1923 betecknar Erik Hedén författarinnan som ”idyllikern inom vår litteratur”, vars böcker alla utmynnar i ”en orubblig tillförsikt om det godas seger”. Han beundrar den säkerhet som friherrinnan rörde sig med i olika samhällsklasser men ansåg att idyllen har inkräktat på ”livsallvarets område”. Marika Stiernstedt skrev ett svarsbrev till Erik Hedén, där hon betonade att det var en bok för ungdom som hon hade skrivit, och att hon ansåg att det också var en livsuppgift att visa upp att även enkel godhet kunde finnas, tapperhet i det lilla och fridfulla vrår i tillvaron. ”Jag har själv i min tillvaro (snart 50 år!) ofta brottats mellan pessimism och en ljusare tro. [...] Men dit jag så småningom kommit och nu står, tror jag, att de som deprimerar – och ej minst i en svår tid – gör föga gott.” Ludvig Nordström berömde boken i ett brev den 26 april 1923 och avslutar sålunda: ”Egentligen tycker jag om, när du är lite hjälplös, är lite Ullabella, och jag får vara lite Malin eller Röster. Men det är ju – gudilov för dig – sällan. Du är ju i regel Nora.” (Nora i boken är en lärarinna, katolsk konvertit, som betyder mycket för Ullabella.)

Sökandet efter en tro

Därmed kommer vi till frågan om den katolska trons betydelse för Marika Stiernstedt. Under kriget hade hon vistats mycket i Paris, dock utan någon regelbunden kyrkogång. I oktober 1922 reste hon på nytt till Paris, bodde en tid hos sin moster i ett klosterrum i Versailles och i dagboken noteras, att de hade ”stora samtal” i religiösa ämnen. Makarna strålar sedan samman på Capri, där hon skrev på den kommande boken Katolikerna på Vargskär. Ludvig Nordström noterar i sin dagbok, att hon enligt hans åsikt tar ”definitiva steg fram och upp till sig själv” och han säger sig vara sympatiskt stämd mot katolicismen. ”Katoliken och totalisten drogos till varandra. Hon var hemlig totalist, han hemlig katolik. Ingendera visste det.”

På Capri fortsatte Marika Stiernstedt att gå i mässan varje söndag, och hon fördjupade sig i Johannes Jörgensens stora biografi om Franciskus. Hon har ambitionen att skaffa sig mer kunskaper. I otryckta anteckningar från de sista åren skriver hon att tiden på Capri var underbar. ”LN målade en hel del, talade inte mycket. Det var skönt. Jag ville också vara tyst. Vi diskuterade inte så mycket mer, i så fall om vardagligheter. Annars blev det att han la ut en idé, fundering, teori – och jag lyssnade, ibland med den 1:sta tidens beundran, ibland också med en önskan att göra mig fri den.”

Så kom de till Rom och Marika Stiernstedt tog kontakt med père Gény. Ludvig Nordström finner snart hennes orientering mot den katolska kyrkan besvärlig. I dagboken skriver han: ”Lika klart som jag gillade och såg det rätta i hennes steg, lika ont hade det, efter första överraskningen, börjat göra i mig.” Marika Stiernstedt skriver samma dag, den 3 december, i sin dagbok att hon ”skulle i kyrkan; det blev i stället ett samtal med Lg om min katolicism.” Hon skriver också om sin romantiska läggning och sitt pendlande i känslolivet och fortsätter: ”När jag nu levt 47 år utan att kunna få stadga i mitt liv och slippa vara ett dylikt känsloflarn, så har beslutet till sist mognat att gå dit, där jag kan få hjälp och råd.” Père Gény, som var lärare vid prästseminariet, förklarade för henne att det inte var genom extas och känslor som hon skulle komma åter till kyrkan. ”Övertygelsen kan ni nå på intellektets väg, om viljan är god och ni inte förtröttas. Det var kloka ord – och jag fick också en bok, titeln var Christus.” Ludvig Nordströms irritation mot patern växer alltmer, det ser man av hans dagboksanteckningar från Rom, och tydligt är att hans gamla svartsjuka vaknar till liv. ”Varför tror MS på honom men inte på mig? Varför frigör hon sig från mig och övergår till honom?” skriver han i dagboken den 10 december. Marika Stiernstedt har i sina minnesanteckningar återgett hans anklagelser: ”Vad kom åt mig att ideligen springa till den där prästen [...] jag var naturligtvis, om än omedvetet, kär i Père Gény och kunde inte hålla mig därifrån.”

Hon hoppades alltjämt att hon skulle komma fram till en fast tro och skriver vid årsskiftet i dagboken att ”minnet av tiden i Rom (särskilt) förblir outplånligt”.

I ett brev till sin goda vän Ellen Michelsen skriver hon bl.a. om kyrkan: ”dock, jag upprepar: jag vill ej skicka någon lutheran dit. […] Gud är tålig, och vi måste också vara tåliga. Det ligger ofta något naivt över de omvändelser man hör talas om ibland. Det är som om vederbörande fått ett arv, och så slå de sig till ro med det. Min mening är, att för en allvarlig människa är hela livet en omvändelse: varje ålder kräver nya synpunkter, nytt arbete – och ger ny vinning, ibland klarare och mer spontant, det är sant, men ibland också endast droppe för droppe, dag för dag.” I Dagens Nyheter uppträdde hon till katolicismens försvar i september och hävdade att de kritiska rösterna mot den katolska faran i allmänhet visade en graverande okunnighet om den katolska kyrkan, men hon undvek nogsamt att gå in på sin egen tro. ”Jag måste öppet tillstå att jag finner ingående personliga vittnesmål i religiösa ting icke höra hemma i pressen.”

Under sommaren 1924 ägnade sig Marika Stiernstedt åt den stora romanen Katolikerna på Vargskär, som sedan döptes om till von Schneckenströms. I förordet skriver hon, att hon länge velat skriva en roman om religiösa människor, och eftersom hon själv är katolik, så faller det sig naturligt att dessa diktade personer måste bli katoliker. Huvudpersonen är Paula von Schneckenström, uppfostrad i katolska klosterskolor, gift med August von Schneckenström, också han katolik och bosatt på Vargskär i norra Uppland. Äktenskapet blir en hemsk desillusion, eftersom mannen snarast är sinnessjuk och därmed oansvarig. Paula tar på sig sitt kors, försöker bekämpa sin motvilja och stå ut och blir på det sättet en sorts helgongestalt. På äldre dagar skriver Marika Stiernstedt om denna Paula att hon blev ”något av frestelsen eller symbolen inom mig till underkastelse, till hårdhet i disciplinen, till absolut avstående”. Paula är tidigt moderlös, uppfostrad i ”de kyska svala nunnornas krets” och har därför, enligt romanen, svårt att visa sin kärlek till sina barn. Dottern samtalar i Paris med en präst, som säger att vägen tillbaka till Gud heter ”självdisciplin, trohet i det lilla, kunskapsförvärv genom läsning” och sätter litteratur i händerna på henne. Han betonar att den katolska kyrkan är ett hem för alla, ”men allra främst synes hon mig kanske vara det just för de starka och stolta”.

I sin recension i Hertha framhäver Emilia Fogelklou att det vilar något av antikt ödesdrama över romanen. ”Envar har sitt att vänta, sin kamp med livet, sin vandring för att sona, och tillvaron bär en bitter uppsyn, lik horisonten utanför Vargskär.” Torsten Fogelqvist hävdade i sin recension i Dagens Nyheter den 2 december, att hela romanen var en katolsk propaganda (trots att Marika Stiernstedt i förordet uttryckligen förnekat, att hon hade några sådana avsikter). Erik Hedén anser också i Social-Demokraten den 13 december att romanen är en propagandaskrift, där dock ovanligt nog ”propagandan icke lyckas förstöra den konstnärliga skönheten. Och det är en orättvis bok, där orättvisan icke lyckats förtaga intrycket av nobless och finkänslighet.” John Landquist polemiserar i en essay i Vår tid 1925 mot romanens partiskhet för katolikerna.

Ulf Wittrock skriver tvärsäkert, att Marika Stiernstedt aldrig kom att ta det avgörande steget tillbaka till den katolska församlingen. I backspegeln kommenterar hon själv denna tid. Det som drog henne till den katolska kyrkan var, anser hon, dels stämningsminnena från barndomen, dels hennes djupa ensamhet. Samtidigt var det svårt att ta steget in i församlingen i Stockholm av det enkla skälet, att den var för liten och luften för instängd med för mycket skvaller och sladder.1

Kris och uppbrott

Marika Stiernstedt fyllde 50 år i januari 1925 och firade dagen med en stor middag i villan i Djursholm. En av hedersgästerna var den gode vännen prins Wilhelm. Ingen anade att en äktenskaplig kris var under full utveckling. Den nära vännen Mia Leche Löfgren har berättat att hon först när hon läste Kring ett äktenskap till fullo förstod, hur förtegen Marika Stiernstedt alltid varit om allt som tyngde henne, rädd om sin personliga integritet. Sommaren 1925 tycks dock ha varit en mer harmonisk period och Marika Stiernstedt kan avsluta sin roman Fröken Liwin. Hon gör här en psykologisk karaktärsanalys av huvudpersonen och för fram ett etiskt problem, som samtidigt är ett samhällsproblem, nämligen synen på den ogifta modern. Förtegenheten är ett livsvillkor för Fröken Liwin. Hon bär på sin hemlighet som hon inte vågar anförtro åt någon: den flicka hon fött i hemlighet i Stockholm hos en ackuschörska och sedan lämnat bort till fosterföräldrar. Emma Liwin är en självständig yrkeskvinna. I Hertha recenserades romanen utifrån det perspektivet, men Marika Stiernstedt genmälde i följande nummer av tidskriften att hennes avsikt ingalunda varit att skildra yrkeskvinnan. Tyngdpunkten låg inte på att hon var ogift och självförsörjande utan på att hon först och främst var människa. Det var inte Marika Stiernstedts avsikt att sälla sig till feministerna. En bidragande orsak till hennes avståndstagande från den tidens kvinnosaksrörelse var nog, som tidigare framhållits, att hon med sina socialistiska sympatier inte ville inordna sig i en liberal och borgerlig kvinnokamp.

Behovet av integritet framhävs skarpt i ett brev till maken: ”Jag är en sluten människa och kan inte bli meddelsam, mer än jag kan bli ett matematiksnille: jag vet inte hur det går till. Jag kan inte arbeta, om jag inte får ha min mur omkring mig. Jag kan inte andas helt enkelt. [...] Och jag är rädd för desillusioner, nya katastrofer, nytt tvång till detta ständiga aktpågivande av mig själv, som pressat mig så oerhört – så länge, så många år. Som om du ständigt vore på lur utanför den muren.” Makens svartsjuka blomstrar som vanligt och tanken på skilsmässa tycks aldrig vara långt borta.

På sommaren 1920 började Marika Stiernstedt att föra dagbok igen. Om sin man skriver hon bl.a.: ”Jag må se kritiskt, se ’kallt’ på honom; jag må veta att trygghet har jag inte där, varken absolut eller for ever. Jag må resignera vis-à-vis längtan efter starkare, varmare känslor (så som jag ser det) – jag må ha varit, kanske ibland ännu vara, bitter. Det hjälper inte. Det är honom jag tycker om och helst av allt vill åldras med, leva för.” Hon rannsakar också sig själv, ”min inbundenhet, mitt frihetsbehov, mitt personlighetskrav; också min böjelse för flirt och för vänskap med män!” Och en annan dag står det i dagboken: ”Egentligen har det aldrig varit bättre än nu, ty nu äro illusionerna slut, nu är det förflutna ömsesidigt klarlagt (något så när!!) och summan som återstår är verklig vänskap, ’omtyckning’, säger Lg.”

Inför makens jordenruntresa skriver hon i dagboken den 15 mars 1931: ”En sak är säker, så länge Lg är hemma (och med en stor resa framför sig) har jag ingen luft övrig. Det är en märkvärdig människa att förbruka atmosfär omkring sig. Han är en koloss. Andas, äter, förbrukar allt runt om.” Ändå känner hon sig ensam, när han väl har kommit i väg.

Trettiotalet innebar ett ständigt känslomässigt pendlande fram och tillbaka, ända till den stora kraschen i december 1935. Ludvig Nordström hade givit henne sin dagbok att läsa, och där inhämtade hon, att han inlett en passionerad och allvarlig förbindelse med en flicka från Öregrund. Att han givit henne sin dagbok tolkar Marika Stiernstedt så, att han nu verkligen vill skiljas.

Sedan Ludvig Nordström definitivt lämnat deras gemensamma hem, skriver hon i brev till honom: ”Din bok vill jag inte ha, tack, och över huvud taget ej fler böcker av dig. När man som jag beundrat, gått upp i, ängslats för, glatts åt din produktion så som jag gjort i 27 år som din kvinna (’det är för dig jag skriver’ hette det!) är det mycket klokare att nu beslutsamt klippa av all kontakt med den. Tror jag.” I dagboken skriver hon den 28 maj, sedan makarna tio dagar tidigare beslutat att upphöra med all korrespondens: ”Det är säkert bra – men vilken definitiv tomhet. Känner han det också? Ibland? Tänk att jag ville gärna veta det. Varför? Lust att röra vid såret, sans doute. Ännu kliar det i ärret. Eljest är jag absolut försonlig nu, jag menar i mina tankar. Mild. Vill honom väl. Vill ha något gott kvar. Men vill icke återknyta. Det begriper jag.” Den 28 september 1936 lämnade också Marika Stiernstedt Djursholmsvillan.

I dagboken skriver hon ett par månader efter Ludvig Nordströms död 1942: ”Två månader av trötthet, depression, anemi – och den förfärliga chocken Ludvigs död. Om detta senare har jag inte kunnat skriva förr. Omöjligt. Ska försöka nu.” Det är nu, som hon fattar beslutet att försöka skriva ”en bra, värdig, fängslande och – kanske – sann biografi”. Så blev det nu inte, men hon arbetade i många år på boken Kring ett äktenskap, som utkom 1953, ett år innan hon själv avled.

Politiskt engagemang

Under 1920-talet tycks Marika Stiernstedts politiska intresse ha vilat. Trettiotalet aktiverar hennes rättspatos. Det som hänt i Tyskland 1933 fyller henne med ”något av samma vanmäktiga raseri som fredsbrottet i Belgien 1914, massakrerna av armenierna 1917”.

År 1934 företog hon en ensam reportageresa till Sovjetunionen, försedd med rekommendationsbrev av Alexandra Kollontay. I början av oktober kom hon till Moskva, ett par månader efter den första sovjetiska författarkongressen med Gorkij som ordförande och med besök av flera västerländska författare.2 Marika Stiernstedt reste dock på egen hand, vandrade i Moskva med kameran redo, inledde gärna samtal med språkkunnigt folk för att få veta mer om levnadsförhållanden, männi-skornas syn på regimen etc. men måste ju rätt ofta finna sig i att bli omhändertagen av propagandainstitutionen Voks, som hon kallar ”förträfflig”, och vallas omkring till allehanda förebildliga inrättningar. Hon stannade i Sovjet i sex veckor och skrev i brev hem, att hon var ganska imponerad över mycket men insåg att det inte var något paradis. Framför allt var hon besviken över att ”jag i stället för den höga luft jag väntat fann murar och skrankor och en ständig känsla av ofrihet.” Efter hemkomsten redovisade hon sina intryck dels i föredrag, dels i en artikelserie i Vecko-Journalen. Borgerlig och socialdemokratisk press prisade hennes föredrag. Nya Dagligt Allehanda refererade slutet av hennes föredrag, där hon sagt, att bolsjevismen kanske var det enda möjliga i Ryssland, ”den som alltid haft knutpiskan över sig har kanske svårt att på en gång vara utan. Men här i Sverige vet vi ingenting om denna piska. Hos oss är den parlamentariska demokratien ett utslag av vår innersta folkhälsa. Må vi ta vård om den hälsan.” De kommunistiska tidningarna talade däremot om en svartmålning av Sovjet och Ny Dag hoppades att ”den liberala intelligentia, som var där [på föredraget], möjligen skall få upp ögonen för vilken flod av lögner fru Stiernstedt hade panna att servera dem”. Vad Marika Stiernstedt främst fruktade var den kadaverlydnad som krävdes i Sovjet, men ändå hade hon inte alldeles givit upp hoppet om en positiv utveckling. I dagboken skriver hon: ”Får jag komma dit igen? Knappast sannolikt och det gör mig ont. […] Om Ryssland av i morgon törs väl ingen sia.” Vid den här tiden var Marika Stiernstedt snarast kommunist men framhåller ändå de oerhörda lidanden som den ryska revolutionen vållat. Resan och hennes reportage efteråt blev just inte den propagandasuccé som Alexandra Kollontay nog hade hoppats på, och de två damernas relation blev avsevärt svalare efter resan.

Under hösten 1938 deltar hon tillsammans med Torgny Segerstedt aktivt som talare vid stora manifestationer mot fascismen. Visst måste man fördöma även Sovjet, säger hon, ”men – Ryssland har aldrig varit och är inte någon ledande europeisk kulturnation”. Man kan alltså inte ställa samma krav på Ryssland som på exempelvis Tyskland. ”Vi kan beklaga och fördöma omänskligheter begångna av Sovjetunionen – och vi gör det, inte minst många av Rysslands vänner. Men Sovjet visar ingen aggressivitet, det lever utan glupskhet på andras bekostnad.” Detta verkar ju häpnadsväckande naivt, milt uttryckt.

Så kom annekteringen av Tjeckoslovakien och kriget. Hon gör i dagboken en jämförelse med hur hon hade känt det 1914 och tycker, att det nu är mindre deprimerande, trots allt. ”Hänger väl samman med att man måste vara så overksam. Den heliga neutraliteten förbjuder varje opinionsyttring. Man känner sig kuschad. Det är begripligt – men Gud vet om det inte är en smula demoraliserande också.”

Författarföreningen, som hon för andra gången blivit ordförande i, såg som sin främsta uppgift att värna det fria ordet och att solidarisera sig med de ockuperade grannländerna.

På sommaren 1942 började hon skriva på en ny roman från det ocku-perade Paris. Arbetsnamnet var Jorden runt var mitt hem men Bonniers ändrade titeln till Attentat i Paris. Det är en stilistisk välskriven bok, spännande, med fördelning av ljus och skugga. Alla tyskar är inte sadistiska bestar. Förutom den ytterst brutale och vedervärdige tyske officeren Jodl, en Gestapotyp, uppträder också den mycket kultiverade och sympatiske löjtnant Bredow. Marika Stiernstedt hade tagit vissa intryck av filmens uttrycksmedel, vilket tydligt märks i denna roman. Den gick också lätt att omvandla till drama och sedan också till film. 3

Marika Stiernstedt berättar i brev till Mia Leche Löfgren att hon gärna skulle vilja skriva en bok till, ”mycket mörkare”. Hon våndas över alla krigshändelser och oroar sig för släkten i Polen. Tillsammans med Ebba Bonde arrangerar hon en insamling för ”rasförföljda barn” och startar också en kommitté för hjälp åt Polens barn. Hon ville aldrig själv kalla sig kommunist utan sade sig förbli ”vilde”. Baltutlämningen fann hon dock helt försvarlig och i boken Polsk revolution försvarade hon den omstöpningsprocess som pågick i Polen och fann den ”nödvändig – patriotisk – barmhärtig – oblodig”. Panernas tid skulle vara förbi. ”Att man är rysslandsvänlig betraktas nästan som ett brott”, klagar hon i brev till Mia Leche Löfgren på nyåret 1948 men värjer sig samtidigt för beskyllningen att vara sovjetfrälst och tror att hon skulle ha många kritiska synpunkter, om hon finge möjlighet att resa dit igen. Det judiska problemet intresserar henne, och hon engagerar sig för Israels sak. Efter Jan Masaryks självmord i Tjeckoslovakien började hon bli mer kritisk igen i förhållande till Sovjet och ville inte mer återvända till Polen (brev till Mia Leche Löfgren). Till yttermera visso hade hon på nyåret 1951 i Sandbergs bokhandel funnit en skrift med en plankarta över alla straffläger i Sovjetunionen, och hon tyckte, enligt dagboken, att det var skada att hon inte tidigare hade vetat om detta. John Landquist har försökt förklara hennes sovjetvänlighet med att hon aldrig lärt sig att tänka abstrakt, och att hennes teoretiska utbildning var otillräcklig. ”Hennes tankegång hade aldrig fått den kritiska skolning som en grundlig genomgång av en högre undervisningsanstalt kan ge en begåvad person.”4 Wittrock tror för sin del att det var hennes behov av tro som förde henne på villospår. När hon under de sista åren vände ryggen åt den sovjetiska kommunismen, återvände hon i någon mån till katolicismen. I brev till Mia Leche Löfgren skriver hon i augusti 1954, att hon aldrig kan förneka sin katolska uppfostran och att hon har den att tacka för mycket. Hon betonar dock att det är fråga om intresse för katolicismen, inte om tro. ”Teologi, liksom filosofi, liksom den högre matematiken är ganska slutna för mig och jag behöver inte reda ut dem för min inre frids skull!”

De sista åren

På hösten 1950 tog Ulf Wittrock kontakt med Marika Stiernstedt. Han var då sysselsatt med sin doktorsavhandling om Ellen Key men önskade sedan skriva Marika Stiernstedts biografi. Detta ledde till att hon mer systematiskt började rekapitulera sitt liv i en serie nya dagböcker och även sitt äktenskap med Ludvig Nordström. Att sammanställa Kring ett äktenskap var en väldig kraftansträngning. Den kom ut 1953. Ett grundvillkor för hela arbetet hade, enligt dagboken, varit att ”alltid hålla avstånd till oss båda lika, vara engagerad intellektuellt, javäl, men i sträng objektivitet”. Hon har alltså verkligen ambitionen att ge en ”sann” bild av dem båda och av deras liv tillsammans. Vad hon däremot undviker så gott som helt är att skriva om sin litterära produktion, eftersom hon ville överlåta detta åt Ulf Wittrock. Hur mycket hon skulle släppa till av sig själv är hela tiden hennes stora problem. Med boken vill hon å ena sidan vara en objektiv iakttagare utifrån, å andra sidan ge en bild av Nordström genom en hustrus ögon.5

På hösten 1953 installerade sig Marika Stiernstedt i ett enda rum på Tyringe kuranstalt, dit hon bara tog med sig några böcker, sina krukväxter och ett fåtal konstverk, men hon skaffade sig också ett rejält skrivbord. Arbetet betydde allt för henne, och enligt flera noteringar i dagböckerna vid skilda tillfällen ansåg hon inte att hon hade passat för att vara gift. Natten till den 25 oktober 1954 avled hon.

Marika Stiernstedt blev aldrig någon riktigt stor författare, men hon var psykologiskt träffsäker i sina personbeskrivningar. Studiet av människorna var det viktigaste för henne. Hon hade också förmåga att beskriva olika miljöer men saknade i stort sett sinne för naturen. Dock inte helt. I dagboken i november 1950 skriver hon: ”Jag vill ha slätt och vattenyta. Och så fyller mig alltid två ting med en sorts öm vördnad och undran. Ett träd, en källa.”

Ofta ger hon uttryck för en viss desillusionerad syn på verkligheten. Religionen innebar nästan bara etik, och det var moraliska och psykologiska problem som intresserade henne. Wittrock noterar, att hon inte blev någon harmonisk eller lycklig människa och att hon sällan fick erfara stunder av mystisk hängivelse eller av frid. Hur en människas andliga liv utvecklas är det givetvis inte möjligt för en utomstående bedömare att avgöra. Av dagboken framgår dock, att hon aldrig riktigt kom ifrån ensamhetskänslan och ett visst främlingskap, men samtidigt att ensamheten var en förutsättning för henne för att kunna utvecklas både som människa och som författare. I Kring ett äktenskap skriver hon, att ”något värde som människa, eller att bli människa rätt och slätt, dit når man endast genom att söka och nå ensamhet”. En bitter reflexion lyder: ”Människor solkar ner varandra.” Samtidigt ville hon befria sig från all grämelse. I en av dagböckerna från de sista åren skriver hon:

Allt gift skall bort.
Allt slagg.
Jag vill dö ren.


Litteraturförteckning

Fahlgren, Margareta: Spegling i en skärva, Kring Marika Stiernstedts författarliv, Stockholm 1999.

Larsson, Lisbeth: Sanning och konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna, Norstedts förlag 2001.

Landquist, John: I ungdomen, Bonniers förlag 1957.

Martinsson, Eva: Attentatet på Dramaten. En studie av Alf Sjöbergs uppsättning av Marika Stiernstedts drama, diss., Martinssons förlag, 2000.

Quarnström, Gunnar: Från Öbacka till Urbs. Ludvig Nordströms småstads- och villastadsdröm, diss. Sthlm 1954.

Stiernstedt, Marika: Adjö, min gröna ungdom, Bonniers förlag 1930.

Stiernstedt, Marika: Kring ett äktenskap, Bonniers förlag 1953.

Stiernstedt, Marika: Mest sanning, Bonniers förlag 1948.

Stiernstedt, Marika: Mitt och de mina, Bonniers förlag 1928.

Wittrock, Ulf: Marika Stiernstedt, Bonniers förlag 1959.

Noter

1. Detta har hon noterat i Anteckningsbok (1952), skriven på ålderdomen och kanske färgad av senare erfarenheter och framför allt i vetskap om att Ulf Wittrock var i full färd med att skriva hennes biografi. Wittrock tar inte alls upp dessa fakta. Den källkritiska distansen hos honom lämnar en hel del övrigt att önska.

2. Det var då som den socialistiska realismen fastställdes som den enda acceptabla ismen inom både konst och litteratur.

3. Eva Martinsson: Attentat på Dramaten, 2000. I denna avhandling kan man följa hur Marika Stiernstedt i samarbete med Olof Molander omarbetade romanen till drama. Alf Sjöberg var regissör, Lisia spelades av Inga Tidblad, Hilde Dubois av Tora Teje, löjtnant Jodl av Uno Henning och löjtnant Bredow av Carl-Hugo Carlander, en ung elev på Dramaten. Åldersskillnaden mellan honom och Inga Tidblad gjorde att kärlekshistorien mellan Lise och Bredow inte blev så värst trovärdig, något som också kritikerna påpekade.

4. Landquist: I ungdomen, 1957.

5. Den som hjälpte henne att verkligen få boken färdig var Eva Alexandersson, som skrev rent det som Marika Stiernstedt dikterade.


Publicerad 2002 i nummer 4