Bibeln och koranen. Två besläktade skrifter?
Peters, Jan

Mellan de båda stora världsreligionerna, kristendomen och islam, har under århundradenas lopp många hårda uppgörelser ägt rum. Det är först under de senaste årtiondena som kontakterna har blivit tätare och en vilja till dialog vuxit fram. För att en dialog skall äga rum fordras åtminstone en något så när god kännedom om samtalspartnern. Men har vi kristna kännedom om koranen? Känner muslimerna till bibeln? Båda dessa världsreligioner har sina rötter i en helig bok. Hur förhåller sig då bibeln och koranen till varandra? Den frågan skall i det följande utredas av Jan Peters, vilken sedan 1977 är professor i arabiska och islamisk religion vid Nijmegens katolska universitet.

Samtalet mellan kristna och muslimer i Tripolis (Libyen) år 1976 gav upphov till många frågor. Då gällde diskussionen särskilt hur man skulle ställa sig till Israel och mellanöstern-problematiken. Att deltagarna i sin slutkommuniké också uttalade sig för att man skulle främja en ömsesidig översättning av sina heliga böcker, dvs. bibeln och koranen, kom på grund av israelfrågan att tilldra sig mindre uppmärksamhet. Deltagarna förklarade sig också vilja förhindra varje försök att inskränka dessa böckers fria spridning. Ett sådant uttalande är åtminstone anmärkningsvärt för att komma från en muslim, om man tar i betraktande att bibeln f.n. inte får införas i det islamiska Somalia. - Bibeln och koranen: kan de överhuvudtaget jämföras med varandra? Vilka relationer råder mellan de båda böckerna?



Uppenbarelsen i den heliga boken

Bibeln har kommit till under en tidrymd av mer än tusen år. För koranens del är motsvarande tid endast tjugo år. Dess innehåll har en och samme upphovsman. Ungefär år 612 e. Kr. blev den då fyrtioårige Muhammed medveten om sin kallelse att för araberna proklamera tron på en enda Gud och alla rättrognas broderskap. Han uppnådde inte omedelbart erkännande. Först år 622, när Muhammed med en liten grupp trogna dragit bort till Medina, 40 mil norr om Mekka, började hans verkliga genombrott. När han avled tio år senare hade större delen av den arabiska halvön anslutit sig till den nya muslimska gemenskapen. Hans lärjungar hade börjat att uppteckna Muhammeds muntliga budskap. Omkring tjugo år efter Muhammeds död var koranen fullbordad i sitt nuvarande skick.



Även ur litterär synpunkt är koranen mer enhetlig än bibeln. Denna innehåller många olika slags litteratur: profetior, historiska böcker, religiösa sånger såväl som brev och böner. Förutom tre böner har koranen endast profetiska utsagor. Endast sådant har skrivits ned som är uppenbarelser från Muhammed. Varje förklaring, kommentar eller historisk bakgrundsinformation saknas. Den som talar i koranen är egentligen Gud själv, och han talar alltid i vi-form. På samma sätt formulerar sig profeterna i Gamla testamentet: ”Så säger Herren . . .” Skulle samma villkor gälla för texten i Nya testamentet, då föll evangeliets ramberättelser bort liksom Apostlagärningarna, breven och Johannes’ uppenbarelse. Endast Kristi egna ord skulle bli kvar och av dessa endast de, som handlade om Guds direkta uppenbarelse. Nya testamentet skulle omfatta endast några sidor.

Detta betyder för den skull inte, att Koranen till sitt innehåll utgör en fast enhet. Koranen är fastmer mycket heterogen. De första åren kännetecknas av profetens glödande uppmaningar till omvändelse. Under sina sista år måste Muhammed utfärda mer praktiska regler och rättsliga föreskrifter, riktade till församlingen i Medina. Här hittar vi då också hänvisningar till tidigare profeter eller beskrivningar av en äldre religiös sedvänja. Den litterära formen blir likväl ständigt densamma: det är Gud själv som talar till människorna.



Inte lätt att förstå

Den som vill förstå koranen har att övervinna långt svårare språkliga och historiska problem än vad som möter läsaren av bibeln. För det första är den historiska situationen på Muhammeds tid inte helt klarlagd. Detta försvårar texttolkningen. Den första grammatiken för det arabiska språket uppträder inte förrän efter koranens tillkomst. Reglerna för arabiskan har utformats just med koranen som källa. Vidare är de enskilda kapitlen (surorna) i Koranen ordnade efter längd och inte sammanförda utifrån ett historiskt sammanhang. De kortare och sannolikt också äldre delarna kommer sist, medan de längre och senare kapitlen står i början av koranen. Inga förklaringar finns i texten. Allt detta gör det svårt för en ickefackman att fatta koranen och dess betydelse.

I undervisningen har alltid koranen intagit en central ställning. Det var med koranen som förlaga man lärde sig läsa och skriva; den gav grammatikens exempel såväl som reglerna för människorna i samhället i helg och vardag. Att känna koranen är av omätligt värde, så mycket mer som koranen för en muslim är Guds uppenbarade ord. Varje ord, ja varje bokstav är en Guds uppenbarelse, är inspirerad av honom. Koranen är till sin natur definitiv, men det finns ingen auktoritet som kan ge den autentiska interpretationen av texten. Denna syn på uppenbarelsen är inte helt främmande för kristendomen. Den skiljer sig emellertid mycket från förståelsen av den heliga skrift hos våra dagars kristna. Den moderna kristna teologins alternativa tolkningar av uppenbarelsen har å andra sidan knappast vunnit genklang inom islam.

Vad lär koranen?

I centrum för koranen står läran om Guds enhet och transcendens. Att Gud är den ende är det viktigaste momentet i muslimens trosbekännelse: Det finns ingen Gud utom Allah, och Muhammed är hans profet. När Muhammed kallar till tro på den ende guden, vet han sig tillhöra en stor monoteistisk tradition, till vilken också kristendomen och judendomen hör. Den Gud han förkunnar är den ende guden som också tillbeds och tjänas av andra människor, och som uppenbarar sig även i andra religioner.



Denne ende Gud står högt över den här världen, och ingen är honom lik. Liksom i Gamla testamentet hävdas i koranen att ingen människa kan se Gud. En föreställning om änglar är nödvändig för att symbolisera och överbrygga distansen mellan Gud och människa. Ängeln Gabriel, som för Muhammed tillkännager hans kallelse, är skräckinjagande och återspeglar något av Guds makt och storhet.

Därför vänder sig koranen emot kristendomens lära om Treenigheten. Denna lära uppfattas som ett brott mot den monoteistiska synen på Gud. Koranen opponerar sig också mot en guds inkarnation, för det skulle strida mot Guds transcendens och upphöjdhet (jfr sura 5: 72-74). Härav följer, att koranen i dessa frågor ansluter sig närmare till den gammaltestamentliga och judiska gudsbilden än den kristna traditionens, vilken redan på Muhammeds tid hade gett upphov till splittringar inom kristenheten.

Gud är godhet – i upphöjdhet

Den andra karakteristiska egenskapen hos Gud är hans godhet. Varje sura i koranen – med ett enda undantag – börjar med orden: I Guds, den gode och barmhärtiges namn. Denna formulering finner man ännu i våra dagar som ingress i brev och böcker. Orden sägs också som inledning till många handlingar i vardagen. Att vara god och nådig utmärkte enligt den gamla arabiska kulturen en härskare, som från sin upphöjda position sörjer för sina undersåtar, förlåter dem samt förser dem med goda gåvor. Men det är fråga om godhet, inte kärlek, som skulle förta, förringa, eller t.o.m. utplåna den stora skillnaden mellan Gud och människa. Den gode Guden har skapat världen, sörjer för människors behov, bekymrar sig om människans liv. Han är människans lärare och leder henne ständigt på nytt in på den rätta vägen. Om människan likväl förblir blind för Guds frälsningstecken, sänder Gud profeter som överbringar hans budskap. Profeterna varnar människorna och återför dem till den rätta vägen. Även uppenbarelseorden, ja varje vers i koranen, är att se som Guds tecken till människorna.

De troendes gemenskap

Guds godhet förpliktar människan att visa godhet mot sina medmänniskor. Detta utgör ett tredje karakteristikum för koranens budskap. Allt vad människan äger har hon mottagit av Gud. Därför måste hon också dela med sig till andra. Detta var inte alldeles självklart på Muhammeds tid. I sin ungdom hade Muhammed mött orättfärdighet. Senare försöker han ersätta familje- och stamgemenskapen med alla rättrognas enhet. Så uppstår församlingen av de troende, vilket kallas umma. Som tecken på gemenskapen och det ömsesidiga ansvaret införes begreppet zakat, skatten till förmån för de fattiga. Denna ide om broderskap och handlingskraftig ansvarskänsla är inte okänd i bibeln, fastän islam sätter detta ideal högre än vad som skett i senare tiders kristendom.



Gud är godhet. Han är människans skapare och läromästare. Av detta följer människans ansvar. Utifrån hur det ansvaret förvaltats faller vid historiens slut Guds dom över varje människa, en dom som antingen för med sig paradisets belöning eller helvetets straff. Hotet om denna dom – ett fjärde huvudtema i koranen – intar en framträdande plats i Muhammeds predikan för Mekkas materialistiska, egoistiska och trolösa befolkning. Här liksom enligt kristen och judisk tradition blir människan dömd efter sin tro och sina gärningar.

Frälsningshistorien ur kristen och islamisk synpunkt

En särskilt tydlig skillnad mellan koranen och bibeln står att finna i synen på mänsklighetens historia. I bibeln framträder olika historieuppfattningar, varför vi här inför jämförelsen endast kan ta upp helhetssynen, så som vi möter den i både Gamla och Nya testamentet. Kristendomen uppfattar historien som lineär: utvecklingen går framåt som utmed en rät linje, händelseförloppet är irreversibelt. I denna historia ingår viktiga och bestämda perioder: skapelse, paradis, syndafall, den judiska historien, återlösningen genom Jesus Kristus, den avslutande kristna perioden och så yttersta domen. I denna historia ställs inte Jesus in som en bland profeterna. Enligt detta kristna synsätt tolkas det gamla Israels historia utifrån senare erfarenheter. Den judiska historien tas med som en förhistoria till kristendomen. Därmed ser man en fortlöpande uppenbarelse som en Guds gåva. De olika historiska perioderna visar med allt större tydlighet hän på Jesus Kristus (jfr Hebr. 1:1-3).

Också koranen uppfattar historien som rätlinjig. Vid dess början står Gud, som skapat världen. Vid dess slut står Gud, som dömer alla och gör allting nytt. Men perioden däremellan uppfattas däremot mer som ett kretslopp. Här talas inte om syndafall och frälsning. Ständigt på nytt sjunker människan ner i otrons och orättfärdighetens djup. Då griper alltid Gud in på nytt, kallar en människa och uppdrar åt henne att varna. Åter och åter ljuder kallelsen: Vänd om! Tro på den ende guden! Var rättfärdiga mot varandra! Varje folk och varje tid har sina profeter. Dessa drabbas ständigt av samma öde. Folket tror dem inte, förklarar dem vara bedragare och hotar rentav att döda dem. Då griper Gud in och räddar sin profet. Med sitt öde står också Muhammed i skaran av profeterna.

I många avseenden förefaller Muhammed att inte ha haft så framträdande egenskaper som sina föregångare. Andra profeter gjorde underverk, men inte Muhammed. Muhammeds enda underverk är korantexten. I övrigt är han en enkel, normal och vanlig människa, ingen förmedlare mellan Gud och människor. Han liksom varje människa behöver Guds förlåtelse. Endast en gång förefaller Muhammed att inta en unik position i jämförelse med profeterna och det är då han i sura 33:40 kallas profeternas insegel.

Jesus i koranen

Att koranen nämner namnen på dessa profeter bär vittne om att den judisk-kristna traditionen vunnit insteg i islam. Denna tradition utgör för muslimen en del av den allmänna frälsningshistorien. En kristen har ofta svårt att förstå att islam gör med den kristna traditionen, vad de kristna gjort och självfallet gör med den judiska traditionen. Islam uppfattar emellertid inte judendom och kristendom som någon förhistoria. Utifrån sin syn på historien som ett kretslopp betraktar islam fastmer den judiska och den kristna uppenbarelsen som helt likvärdiga.

Det är ägnat att väcka uppmärksamhet, vad koranen berättar om Jesus. Fastän den upprepade gånger betonar att Jesus är en profet bland de andra profeterna och förkunnar detsamma som de gör, intar Jesus likväl en särställning i koranen. Hans avlelse är ett under. Berättelsen härom påminner om Lukasevangeliets. Att han skall komma att födas, bebådas av änglar inför Maria, som förblir jungfru. Jesus kallas också Guds ord och en ande från Gud. (Sura 4: 171.) De andra berättelserna är av mer apokryfisk karaktär. Jesus förblir emellertid människa, och sina under åstadkommer han genom kraft från Gud. I sin egenskap av profet ger Jesus sitt folk en bok av uppenbarelsekaraktär, evangeliet. Det måste djupast sett ha samma innehåll som Mose lag eller koranen. Såsom profet blir Jesus av Gud skyddad emot sina fienders angrepp. Därför kunde ej heller judarna döda honom, fastän de ansåg att de hade gjort det.



Viktigare än texterna om Jesus är emellertid berättelserna om Abraham. Han är alla troendes fader inte blott emedan araberna genom Ismael och judarna genom Isak härstammar från honom, utan emedan Abraham står som portalfigur till en lång tradition av troende människor. En dag nådde Guds uppenbarelse, som börjat med Abraham och fortsatt med de judiska profeterna och Jesus, fram till Muhammed. Men Abrahams monoteistiska tro har också helt oberoende därav kommit till den arabiska halvön. Abraham har tillsammans med Ismael byggt Kaaba i Mekka och instiftat vallfärden dit. Därmed står muslimerna genom denna vallfärd i direkt samband med Abraham, alla troendes fader.

Kritik mot bibeln

På några punkter stämmer koranen och bibeln inte överens, fastän de talar om samma sak. Utifrån koranens uppfattning kan detta förklaras så, att både Gamla och Nya testamentet under tidernas lopp blivit skadade eller t.o.m. förfalskats. Därför fordrar visserligen koranen tro på Jesu evangelium och tro på den uppenbarelse, som han har fått av Gud, samt tro på den skrift, i vilken Jesus låter dokumentera denna sin uppenbarelse. Men detta har inte avseende på evangelierna, som möter oss i Nya testamentet, ty de är en förfalskad version av det ursprungliga budskapet.

När vi gör ett sådant jämförande studium av dessa skrifter, kommer skillnaden tydligt fram mellan evangelierna, bibeln och koranen. Det gäller särskilt synen på Jesu Kristi person och uppfattningen om historien. I dessa frågor står koranen närmare Gamla testamentets skrifter. Emellertid står möjligen den islamiska uppfattningen om Gud och Jesus närmare evangeliets budskap än man vågat anta under inflytande av en senare tradition. Koranen intar hela tiden en positiv attityd till Gamla och Nya testamentet, även om den övar kritik mot det sätt på vilket judar och kristna utövar sin religion.

Visserligen betonas denna kritik alltför ofta så starkt att öppenheten för den heliga skrift blir lidande. Om kristendomen kan uppvisa en motsvarande öppenhet gentemot koranen och islam är en fråga som förblir obesvarad. Koranen och bibeln hör likväl snarare hemma på bordet, när kristna och muslimer samtalar med varandra, än att de skulle tjäna som slagkraftiga bevis i ett krig religionerna emellan.



Övers. Harry Lindblad


Publicerad 1981 i nummer 3