Hjärtats vilorum
Beskow, Per

Armin Dietz, Ewige Herzen: Kleine Kulturgeschichte der Herzbestattungen. MMV Medien & Medizin Verlag. München 1998.

Hjärtat är det mest poetiskt omskrivna av våra kroppsliga organ. Vi tänker oss det gärna – eller talar i varje fall om det – som ett personlighetens centrum och platsen för vårt känsloliv. När någon sårar oss med sina ord kan det träffa oss rakt i hjärtat. När det i stället är Amors pil som träffar hjärtat uppstår ljuv musik och kärleksfulla känslor. Den som har ett gott hjärta hyser empati för andra. Anatomiskt sett vet vi att allt detta är nonsens, och att hjärtat enbart är en om också livsviktig pump för blodflödet. Men denna mera opoetiska insikt har inte kunnat förtränga hjärtats symboliska status. ”Alla hjärtans dag” är en skapelse av nutiden.

Allt detta går tillbaka på föreställningar i antikens kulturer. För de gamla egyptierna var hjärtat bärare av personligheten och vägdes av guden Anubis på en våg när livets räkenskaper gjordes upp inför Osiris’ domstol. Vi kan se det i många bildframställningar. I Gamla testamentet och särskilt i Psaltaren talas ständigt om hjärtat (tillsammans med njurarna) som centrum för människans förnuft, känsla och vilja, och samma funktion har det också i Nya testamentet. I katolsk tradition är Jesu hjärta det starkaste symboliska uttrycket för hans kärlek till oss. Också på andra sidan Atlanten har hjärtat tillskrivits liknande egenskaper, bland annat hos aztekerna. Som bekant offrade de gärna människors hjärtan åt gudarna, den främsta gåva de kunde skänka.

Våra konkreta hjärtan har i västerlandet rönt långt mindre intresse. Helgonens reliker har vanligen bestått av benrester, mera sällan av inre organ (men den helige Vincent de Pauls hjärta bevaras i hans systrarnas kapell vid Rue du Bac i Paris).

Att bevara någons hjärta separat tillhör vanligen en annan tradition, som är furstlig snarare än kyrklig. Den har funnits sporadiskt men fick sitt uppsving under korstågstiden, då den som fallit under striderna i östern (som Rikard Lejonhjärta) ofta fick sitt hjärta fört till hemlandet. Under några århundraden blev detta ett allmänt bruk bland furstar i England, Frankrike och det tyska riket. Det blev sed att skilja hjärta och inälvor från kroppen och förvara dem på olika platser, inneslutna i behållare av dyrbart material och med skiftande utseende. Naturligtvis har detta inspirerats av det kyrkliga bruket att dela helgonens reliker, men det räcker inte som förklaring. Bakom ligger framför allt tanken på hjärtat som personlighetens säte, inte enbart kärlekens utan också viljans och modets. Där hjärtat vilar, där vilar också den bortgångne.

Om allt detta finns en vackert illustrerad och kunskapsrik bok, skriven av en tysk hjärtkirurg, Armin Dietz. Inspirerad av sitt yrke har han samlat en stor mängd information om hjärtbegravningar genom tiderna, framför allt i Europa. Maria Stuart och Oliver Cromwell, Maria Theresia, Napoleon och kejsar Maximilian av Mexiko hör till dem som fått sina hjärtan bevarade separat (Napoleons numera i hans grav i Invaliddomen).

Ur det rika materialet väljer jag två platser där furstliga hjärtan har samlats under långa tider, båda på tyskt område. I sydöstligaste Bayern, nära österrikiska gränsen, ligger den lilla staden Altötting, som är en berömd Mariavallfartsort. Kapellet med nådebilden från 1300-talet står mitt på stadens torg och är på utsidan täckt med votivtavlor, uppsatta av dem som velat tacka Maria för hennes hjälp i faror och kritiska situationer. Till detta kapell fördes också den bayerska kungaätten Wittelbachs hjärtan, från 1633 ända till 1954, och sattes upp i gyllene behållare intill nådebilden, Det enda hjärta här som saknar kunglig status är den berömde fältherren Tillys. Hans övriga kropp ligger i den närbelägna kyrkan, i en kista där Napoleon för övrigt lät sätta in en glasruta, så att han kunde se sin store kollega i ansiktet.

Detta påminner oss om Tillys viktigaste motståndare, Gustav II Adolf. När han hade stupat vid Lützen 1632 överlämnades hans hjärta till änkan, drottning Maria Eleonora, och hon förvarade det under flera år i ett skrin (och bar det enligt somliga i en kedja runt halsen), tills det lades till slutlig ro i Riddarholmskyrkan.

En hjärtanas vilorum med svensk anknytning var Leuchtenberg i Oberpfalz, som i dag är en borgruin. I den mån namnet säger oss något för det väl tanken till de Leuchtenbergska safirerna, som drottning Silvia ibland bär vid Nobelfesten eller andra högtidliga tillfällen. Här begravdes några av de närmaste släktingarna till drottning Josefina, Oscar II:s gemål, som också förde de omtalade safirerna till Sverige. Hennes far, Eugène de Beauharnais, var son till kejsarinnan Joséphine, Napoleons andra hustru. Napoleon blev hans styvfar och gifte bort honom med en dotter till den bayerske kungen. På så sätt blev Eugène hertig av Leuchtenberg och bosatte sig där efter Napoleons fall. Hertigparets hjärtan placerades med tiden i borgens krypta; detsamma skedde med två bröder och en syster till drottning Josefina och några av hennes syskonbarn. Josefina hade gärna låtit sitt hjärta förenas med deras, men vid hennes död 1876 låg Leuchtenberg under ryskt välde. Numera har de Leuchtenbergska hjärtana överflyttats till kyrkan S:t Michael i München, där Eugène för övrigt ihågkoms med ett stort gravmonument av Thorvaldsen.

Detta kan tyckas vara historiska kuriositeter, men sådana kan ofta öppna dörrarna till sammanhang av större vidd. Man måste då fråga sig vilka föreställningar som låg bakom skiljandet mellan hjärtat och kroppen. Om det ger boken inga klara besked. Det var ingenting som kyrkan uppmuntrade till. Då tyska furstebiskopar fick sina hjärtan bevarade, skedde snarare det i deras egenskap av furstar än som biskopar. Det påminner oss om att Europas furstehus ibland har utvecklat egna sedvänjor, oberoende av både kyrkliga och folkliga föreställningar.

Som det understryks i ett avslutande kapitel har hjärtat fått en ny och helt annorlunda renässans i vår tid som transplantationsorgan. Här har det återtagit sin plats som vårt livsviktigaste organ, och avlidnas hjärtan har på nytt blivit en dyrbarhet, inte som reliker eller minnesföremål utan som medel att rädda liv.


Publicerad 2002 i nummer 7