Två Frostenson-texter
Ekenberg, Anders





ANDERS EKENBERG

Under våren och sommaren har en mindre debatt rasat i spalterna om Anders Frostenson som psalmdiktare och om det faktum att den kommande Svenska psalmboken i hög grad kommer att bära Frostensons märke.

Som många andra diktare har Frostenson också varit verksam som översättare. I mer eller mindre fri anknytning till förlagorna har han förmedlat hymn, psalm och kyrklig visa från flera språk. Två Frostenson-texter i Svenska kyrkans psalmbokstillägg Psalmer och visor 76 går tillbaka på främmande källor av mera ovanligt slag. I det ena fallet kastar (den oredovisade) förlagan ett visst ljus över psalmen; i det andra fallet kan förhållandet mellan original och omdiktning ge anledning till några reflexioner.

Claudel i psalmform

Kyrkomötet 1975 refuserade flera psalmer till Maria, men bland annat en av Frostenson klarade sig genom ekluten: Barn av Guds kärlek (PoV 76:660). Förbluffande nog, kunde man tillägga, med tanke på att andra Mariapsalmer avvisades för alltför ”katolskt” innehåll. Första strofen lyder:



Barn av Guds kärlek, ung som Paradiset,

innan vår skuld än från dess ljus oss drivit,

är du, Maria, i Guds ord bebådad.

Guds tjänarinna, ödmjuk, högt benådad.



Strofen börjar och slutar med några tilltal till Maria som karakteriserar henne: barn av Guds kärlek, ung som Paradiset, Guds tjänarinna, ödmjuk, högt benådad. Däremellan heter det att hon är bebådad i Guds ord före utdrivandet ur paradiset. Det alluderar till 1 Mos 3:15; Maria är kvinnan vars säd söndertrampar ormens huvud. Så är hon bebådad och medtänkt i frälsningsverket alltifrån dess början.



Märkligast bland epiteten på Maria är ”ung som Paradiset”. Om än inte logiskt så dock på något sätt affektivt fungerar andra raden (”innan ... ”) som ett förtydligande av det och ger utsagan något av dess skimmer: Maria är den som är ung som paradiset före syndafallet. Om däri ligger mer än lyriskt ordflöde, måste innebörden av utsagan vara att Maria bevarats ren från arvsynden – en syn på Maria som inte är alldeles vanlig i lutherska psalmböcker.

Frostenson har inte redovisat någon utländsk förlaga till Barn av Guds kärlek, men det förefaller mig med intill visshet gränsande sannolikhet vara så att psalmen har hämtat sin inspiration från en dikt av Paul Claudel, La Vierge å midi (Jungfrun klockan tolv) ur diktsamlingen Autres poèmes durant la guerre (1916). Hjalmar Gullberg gav dikten en svensk tolkning,¹ och vissa vändningar tyder på att det är just Gullbergs version som ligger till grund för Frostensons psalm. Dikten börjar:



Klockan är tolv och kyrkan är öppen. Jag är ledig.

Guds mor, om ingenting har jag att be dig.



Har intet att begära, ingenting att ge dig.

Jag kommer, Moder, bara för att se dig [ ...]



Ingenting säga, bara se på dina anletsdrag

och låta hjärtat sjunga efter sitt behag [ ...]





Denna ton av admiration, en ljuv och svalkande atmosfär, bibehåller dikten rakt igenom. Den tyste betraktaren av Maria, som bara vill se på henne, vill det

För att du är obefläckad, för att du ser vacker ut,

kvinnan som i Nåden blivit återställd till slut,2

varelsen i sin första ära och i äntlig blomutslagning

sådan hon utgick ur Guds skaparhänder3 i en dagning.

Annorlunda uttryckt: Maria är ”ung som Paradiset”. Eller som det heter litet längre fram hos Claudel:

För att du är det forna Edens glömda ljuvlighet,

en kvinna, vars åsyn hugger till i hjärtat och får

tårarna att rinna.



Hos Claudel går betraktandet av Maria som den paradisiska kvinnan vidare till att hon burit Kristus:



Orörd för att du burit Jesus i din kropp,

han som är sanningen i din famn, den enda

frukten och vårt enda hopp.



Samma tankeutveckling finns i Frostensons psalm. Andra strofen börjar med en reminiscens av Claudel men utvecklar sedan starkare Marias förening med sin son, som mor och som vittne till hans smärta:



Under ditt hjärta Jesus har du burit.

Genom ditt hjärta ängslans svärd har skurit.

Du stod vid korset, du såg smärtans stunder,

närmast din son och närmast nådens under.



Eventuellt bär slutraden en återklang av den tidigare citerade raden hos Claudel: ”kvinnan som i Nåden blivit återställd till slut”, men olikheterna är obestridliga. Psalmformen kräver också en annan gestaltning än den fria dikten: en stramare tankeföring, en klarare strukturering. (Däremot är det kanske värt att lägga märke till den fallande rytmen hos såväl Claudel som Frostenson.)

I La Vierge a midi återkommer en vändning gång på gång: ”För att du ... För att du ... För att ...” Ingen upprepning finns hos Frostenson, men just denna vändning får en framhävd position. Den inleder tredje strofen:



För att du trodde, du bland en otalig

skara av helgon nu blir prisad salig,

lyft av en lovsång stark som hav och floder.

Du är vår syster, du är Herrens moder.



Hos Claudel slutar texten med en kort vändning som motiveras av alla de föregående

”För att ...”:

o Jesu moder, lovad vare du!



Skulle min hypotes vara riktig, utgör Barn av Guds kärlek ett intressant exempel på hur inspiration letar sig över konfessionsgränserna från diktare till diktare och skapar texter som innehållsligt är mer överraskande än primäravnämarna kanske i förstone tänker på.



Johannes av Korset

Medan Barn av Guds kärlek är en redan relativt ”gammal” psalm, publicerad första gången i 7 psalmer från Hymnologiska institutet (1961), är en annan omdiktning i Psalmer och visor 76 skriven först 1972. Förlagan till den psalmen, Jag känner den (PoV 76: läsepsalm VIII), redovisas: ”Efter Juan de la Cruz\". Formuleringen innebär att psalmen inte gör anspråk på att vara en översättning. Annars kan ”Efter ...”syfta på ganska olikartade förhållanden mellan psalm och förlaga, alltifrån omdiktningar som åtminstone i vissa huvuddrag håller sig till källan till fall där diktaren bara fått inspiration till något enstaka motiv eller någon enstaka tanke från annat håll. Den aktuella psalmen börjar:



Jag känner den. Min tro och nattens mörker

har fört mig fram till källans stilla vatten

och det är natt.



Den skönhet finns ej där som bländar ögat

men jord och himmel kommer dit att dricka

när det är natt.



”Det är natt”: en vändning som målar en del av den bild där vi ser en källa till vilken himmel och jord kommer för att dricka.

När Jag känner den först publicerades, i psalmkommitténs förslag Psalmer och visor (1975), uppstod en viss diskussion. Den ansågs som psalm alltför svår och kryptisk. Själv studsade jag snarare för hanteringen av motivet ”natten”: Är det verkligen möjligt att en text av Johannes av Korset har ”natten” som ledmotiv på det sätt som genomförs här? Litet närmare kontroll av Frostensons text visar att nattmotivet är flertydligt, ideligen skiftar nyans. I de tre första stroferna är det snarast enbart en del av bilden (se ovan), i de avslutande fyra får det en mera existentiell betydelse:



Dess klarhet kan ej grumlas och fördunklas.

Det rena ljuset föds och spelar ur den.

Men det är natt ...



O källa – utan dig fanns ingen längtan.

Jag ser den brista fram, där brödet brytes.

Men det är natt.



Översättningsmoraliska frågor, frågor om vilka friheter en omdiktare får ta sig, kan alltid diskuteras. (I det här fallet är det så att Frostenson egentligen inte byggt direkt på Johannes av Korset, inte heller i svensk översättning, utan på en fransk, fri omdiktning av Johannes.) Jag vill inte ta upp hela den problematiken men göra en kort jämförelse mellan originalet och Frostensons psalm. Frågan är om inte psalmen är ett exempel på en typ av omdiktning som spärrar vägen till originalet, skymmer dess kraft och värde och helst inte borde förekomma.

Johannes\' ”sång av själen som gläder sig åt att känna Gud genom tron”, Qué bien se yo la fonte, är ett litet poem som sammanfallet en stor del av den store mystikerns erfarenhet och vägledning. Dikten är klar och entydig, utan glidningar och mystifikationer: Fast natten råder (omkväde) gläder sig själen över att i och genom tron känna en källa ur vilken liv strömmar. Denna källa är trefaldig: en evig källa utan uppkomst, oändligt rik (Fadern), en ström som kommer ur detta flöde (Sonen) och ”ett tredje vatten” (Anden). Livet från denna trefaldiga källa förmedlas i livets bröd (nattvarden). Den andlighet och den teologi som poemet ger uttryck åt är alltså hur själen håller fast vid Gud den Treenige, som skänker sitt liv, särskilt i eukaristin, trots att ”natten” råder. Några rader i Tullbergs översättning:4

Jag vet en brunn som flödar, en vattenåder,

fast natten råder [ ...]



Dess uppkomst vet jag ej ty den har ingen,

men vet: all uppkomst är den själv för tingen,

fast natten råder.



Vet att i skönhet har den ej sin like,

att därur dricker jord och himmelrike,

fast natten råder [ ...]



Jag vet att strömmen som blir född av brunnen

okuvlig och allsmäktig är befunnen,

fast natten råder.



Ett tredje vatten, fött av ström och källa,

ser jag från dessa lika mäktigt välla,

fast natten råder.



Ett evigt källsprång är i lönndom givet

oss i det livets bröd som ger oss livet,

fast natten råder.



Här bjuds de varelser som världen rymmer

att mätta sig med vattnet, fast det skymmer,

ty natten råder [ ...]



Att ”natten råder” är här alltså inget som formuleras som en klagan. Ty fast natten råder känner själen den trefaldiga källan och livets bröd.



Nattmotivet är entydigt. ”Natten” hos Johannes måste uppfattas som den ”natt”, om vilken hela hans verk talar gång på gång: själens natt, sinnenas natt – det mörker själen måste igenom på sin väg mot Gud, den process i vilken alla yttre stöd och stöttor och glädjeämnen, även glädjen över Guds sötma, tas ifrån henne för att trofastheten mot Gud inte skall bäras upp av några irrelevanta stöd. Endast Gud den Treenige själv, inte den egna längtan efter honom utan bara honom själv som ger av sitt liv genom sakramentet, är det som själen har att hålla sig till.

Dikten sammanfattar några avgörande och genomgående (och givetvis i grund och botten inte alls ”originella”) temata hos Johannes av Korset. Den fokuserar Gud såsom Treenig och nattvardsfirandet – själva centra för Johannes’ andliga liv. Och det är bara själva vetskapen om den Treenige och tilliten till honom som är värda något när själen går igenom ”natten”. ”Även om hon så småningom skulle uppnå övernaturliga nådesbevis, så måste hon se till att betrakta sig som om hon vore alldeles utblottad på sådant. Som en blind måste hon stanna kvar i mörkret, stödja sig på den mörka tron och välja den till sin lykta och ledare, i stället för att lita till sitt förstånd, sin smak, sina känslor eller sin fantasi ... Den som vill fullständigt och oupplösligt förena sig med Gud får inte slå in på det förståndsmässiga tänkandets väg, inte heller får han förlita sig på sin goda smak, sina känslor eller sin fantasi. Utan han måste i all enkelhet tro att Gud finns” (Bestigningen av berget Karmel 11:4).



Om man vill, kan man säga att originalet är torftigare med sin avsaknad av t.ex. ett nyansrikt spel med ordet ”natt”. Men i sådana här frågor kanske det trivialare ibland helt enkelt är det sannare, och en omdiktning som inte återger de väsentliga tankelinjerna i originalet skymmer det, eller: säger mindre sanning än den skulle kunna säga. Märkvärdigt är också att det hos Johannes både innehållsligt och uttrycksmässigt avgörande Treenighetsmotivet helt har försvunnit i Frostenson-psalmen.

Därmed inte sagt att all omdiktning måste vara följsam mot originalets alla led, än mindre att översättning måste vara ”ordagrann”. Men ibland står väsentliga ting på spel.





NOTER

1. Hjalmar Gullberg: Den heliga vägen (Samlade dikter 5, 1955) 45-47.



2. I utsagan klingar säkert något av hela Claudels perspektiv på kvinnan med: kvinnan som ”tvetydighetens mysterium” och samtidigt ”Guds alternativ”. Saken har ägnats ett helt avsnitt (158-217) i A. Espiau de La Maestre: Das göttliche Abenteuer. Paul Claudel und sein Werk (Salzburg 1968).



3. Ordbildningar av typen ”skaparhänder” finns på flera håll hos Gullberg: skaparlängtan (I en främmande stad: Samlade dikter 1, 1955, 20), skaparvilja (Ögon, läppar: Samlade dikter 6, 1963, 312). Hos Frostenson förekommer den här ordbildningstypen rätt ymnigt: skapardag, skaparord, skaparande, skaparhand osv. (Se texter i Psalmer och visor och Svenska tidegärden 6. uppl.)



4. Hjalmar Gullberg: Själens dunkla natt (Samlade dikter 6, 1963) 33-35.



5. I Psalmer och visor, psalmkommitténs förslag 1975, började sista strofen i Frostensons psalm: ”Min längtan – utan den fanns (=funnes) ingen källa”, i bjärt kontrast till Johannes av Korsets tankegångar.


Publicerad 1981 i nummer 6