Den gotiska bibelöversättningen och dess spår i sp
Ejerfeldt, Lennart



Som bekant är den germanska medeltiden mycket fattig på bibelöversättningar. I Norden tillkom överhuvud ingen, i England först med Wyclif. Det fanns delar av Bibeln, som flera angelsaxiska evangelie- och psaltaröversättningar, Notkers fornhögtyska psalmer etc. I stället fanns en mängd bibelparafraser, t.ex. fornisländska Stjorn, omfattande Moseböckerna, Josua, Domar- och Konungaböckerna, den fornsaxiska Heiland, en fornhögtysk översättning av Tatianus evangelieharmoni etc.

På fornisländska och fornnorska har vi med början från 1100-talet en rik översättningslitteratur av apostla- martyr- och helgonlegender. Dessutom liksom i angelsaxiskan en rik diktning med bibliskt-kristet innehåll.



Mot denna bakgrund kan det synas överraskande att en av de äldsta mer eller mindre fullständiga bibelöversättningarna var på ett germanskt språk, gotiskan.

Om hela Bibeln eller ens Nya testamentet har förelegat, vet vi inte. Den bevarade texten utgör ca halva NT, något mer än hälften av evangelierna, två tredjedelar av Paulus brev, ingenting av övriga brev eller av Uppenbarelseboken. Av GT några verser av Nehemja. De berättande källornas uppgifter är osäkra.

Goterna var en germansk stam, som när man först kan spåra dem genom namn på vattendrag eller andra fynd, uppehåller sig i nuv. Polen. När de träder in i historien på 200-talet bryter de upp från boplatser i Ukraina, och rycker söder ut, över och runt Svarta Havet. Vid mitten av 200-talet är stora delar av Mindre Asien tidvis i gotisk hand. Under denna tid kommer de i nära kontakt med den grekiska kulturen och den kristna kyrkan, och när biskopen Wulfila översätter bibeln i mitten av 300-talet är sannolikt de flesta goter kristna.

Vid denna tid var den arianska striden långt ifrån avgjord och gränserna heller inte så tydliga mellan trosriktningarna. Alla historiska källor är överens om att goterna var arianer och förblev det i stort ända frampå 500-talet. Mycket har skrivits om den arianska karaktären i Wulfilas översättning, men ingen enighet råder om hur detta inflytande skulle märkas.





Wulfila och hans bibel

Översättningen kom till i mitten av 300-talet i Moesien, i nuv. Bulgarien. Wulfila kunde säkerligen grekiska från barnsben, enligt någon källa skulle hans föräldrar komma från Kappadocien i Mindre Asien. De historiker som nämner Wulfila betonar att han också behärskade latin, men i vilken utsträckning är inte direkt avläsbart i översättningen. Mellan översättningens tillkomst och de bevarade handskrifterna ligger i allmänhet ca 150 år, och det råder inget tvivel om att texten överarbetats.

Wulfila var ett översättningsgeni, väl jämförbart med Hieronymus. Allt tyder på att han egenhändigt för bibelöversättningen skapade ett särskilt gotiskt alfabet med 27 tecken. Två tredjedelar av dessa kan härledas från grekiska förlagor, resten från det latinska alfabetet och i några fall synes en sydgermansk runskrift vara förebilden. Ett problem med bedömningen av Wulfila som språkkonstnär är att vi inte vet någonting om gotiskan före Wulfila. Vad gäller ordförrådet kan man göra sig rimliga föreställningar om i vilken utsträckning han bidragit med direkta lånord eller nybildningar för att återge bibliska begrepp. Men om hans syntaktiska beroende av den grekiska förlagan är forskarna synnerligen oense.

Vi känner den gotiska bibeln som Codex Argenteus i Carolina Rediviva. Den är den längsta och rikaste utsmyckade handskriften, innehållande delar av alla evangelierna. En sensation var fyndet 1970 i Speyer av det blad som följer direkt efter det sista av Codex Argenteus 187 blad. Men därtill finns ytterligare tio smärre bibelfragment. Sannolikt har alla tillkommit i Norditalien under östgoternas välde.

Uppenbart är att den gotiska versionen av de paulinska breven rönt starkt inflytande av latinska översättningar. Det finns också ett brev från Hieronymus till två goter, uppenbarligen sysselsatta med en kritisk bibelkommentar. Huvudsakligen handlar det om psalmtolkningar. I vilken utsträckning det finns en utbildat kristen terminologi före Wulfila kan man endast gissa. I åtskilliga fall är det tydligt att Wulfila gjort medvetna val att specialisera ett ords betydelse för en biblisk innebörd. Detta skapar också särskilda problem för användningen av den got. övers. i den germanska språkforskningen. Den utgör nästan hela det kända gotiska språkmaterialet, men har givetvis samtidigt karaktären av en mans verk med dess egenheter och nybildningar.

Ett vidare problem, där meningarna bryter sig, är den gotiska översättningens betydelse för det äldsta kyrkospråket hos andra germanska folk. Denna fråga sammanhänger i sin tur med frågan om ”arianmissionen”, vilka vägar den sökte sig och hur långt den nådde utanför goter och franker. Det gotiska språket och arianismen var inte helt förbundna i den germanska världen. Västgoterna i Spanien förefaller att ha förlorat sitt språk redan innan de övergick till katolicismen, och uppenbarligen fanns bland goterna i Italien under 400-talet också åtskilliga katoliker. Problemet är ofta hur sannolikt det är att ett bibliskt nyckelord flera gånger oberoende av varandra fått samma germanska återgivning.

Innan vi diskuterar den kristna terminologins spridning och utveckling, kan ett gotisk språkprov vara av intresse. Så lyder Wulfilas version av Fader vår: ”atta unsar/bu in himinam/weihai namo Ipein/gimai biudinassus heins/wairbai wilja peins/swe in himina jah ana airbai/hlaif unsarana bana sinteinan/gif uns himma daga/jah aflet uns/I)atei skutans sijaima/swaswe jah weis afletam baim skulum unsaraim/ja ni briggais uns in fraistubnjai/ak lausei uns af bamma ubilin.”

Några notiser om skrivsätt och sannolikt uttal. Liksom i grek. markeras ng-ljudet framför g och k med g. -ei- betecknar ett långt i-ljud, q uttalas kv. –ai-framför r och h betecknar ett kort e-ljud, eljest övergången till -i-.



Missionshistoria och språkhistoria

Vissa kristna nyckelbegrepp fick samma återgivning i alla germanska språk, t.ex. Gud, got. gu13. I de nordiska språken ser vi att ordet i förkristet språkbruk var ett neutr. plur., som flera liknande betecknande ”gudarna”. Varför just ”gud” överallt befanns lämpligt att omvandlas till en mask. subst. utan plur. är svårt att säga, liksom vilken roll den gotiska förebilden spelat för andra folk. Både i got. och nordiska språk finns rester av skillnaden mellan ”gud” och ”Gud”, sammansättningar med guda- hör till den förra bildningen, alltså gudabild resp. gudsbild. Ett annat exempel på en nära nog enhetlig översättning är själ, got. saiwala och besläktade ord för grek. psyche, lat. anima. Den redan förkristna betydelsen synes ha varit ”vad hos människan som överlever kroppens död”, men ordet är inte belagt i förkristet språkbruk. Sannolikt är det en bildning till +saiwa- sjö, got. saiws. Men betydelseutvecklingen är oklar.

För de övriga personerna i gudomen vann inte de gotiska översättningarna spridning. ”Herre” återges med frauja, ett ord nära besläktat med gudanamnet Freyr, och återfinns i tv. Fronleichnam, ”Herrens lekamen” för Kristi lekamens fest. I angelsaxiskan och de nordiska språken var till att börja med dryhten resp. drottin, drotten den vanligaste övers. av kyrios, dominus. Bildningar till samma ordstam finns flera i got., men alla hänför sig till krigsväsen. Drotten hade uppenbarligen den ursprungliga innebörden ”härförare, krigsherre”. Eng. lord av ags. hlaf-weard, ”brödväktare”, trängde småningom ut dryhten. I de forntyska dialekterna segrade herro, egentligen komparativ av ty. hehr, ”upphöjd”. Under medeltiden trängde denna beteckning också igenom i Norden. Ännu mer komplicerat var återgivandet av grek. pneuma, lat. spiritus, ”ande”. Got. ahma vann ingen vidare spridning. Flera gamla tyska texter har ord motsvarande ty. Atem, ”andedräkt”. I ags. och därifrån på angelsaxiskt missionsområde på den germanska kontinenten blev den normala övers. gast, eng. ghost, ty. Geist. Ordets ursprung är inte helt klart. I got. finns två besläktade verb, usgeisnan och usgaisjan, båda återgivande bl.a. former av grek. existasthai, verbet till subst. extas. Möjligen kan det ha rört sig om termer knutna till förkristna extatiska, ”schamanistiska” fenomen. Ande och motsvarande ord i de nordiska språken synes vara en efterbildning till lat. spiritus.

Också ”frälsa” och ”frälsare” har en brokig översättningshistoria. Got. använde bildningar till roten +nes-, nas-. För soter nasjands, soteria ganists, sozein ganasjan, sozesthai ”bli frälst” ganisan. Också i ags. och fsax. finns bildningar som nergen och nerriend för ”frälsare”. Som i modern tyska genesen ”bli frisk” har stammen haft med hälsa och tillfrisknande att göra. Detsamma gäller hails, hailjan etc., som i den got. bibeln används för ”frisk”, ”bota” etc. Varför Wulfila till skillnad från de flesta andra germanska översättare valde denna specialisering av termerna är svårt att avgöra. Dock finns en tendens att vid sjukdomar med en ”demonisk” bakgrund therapeuein återges med hailjan, eljest lekinon, som helt saknar sakral anknytning.



I andra forngermanska språk dominerar avledningar av +haila-, fsax. Heiland, ty. Heiland etc. De nordiska språken har i det äldsta kyrkospråket en rad översättningar till olika verb för ”rädda”. Småningom tränger dock ”frälsa” och ”frälsare” ut de övriga. Också ags. känner freolsian, innan det franskinlånade save och saviour segrar.

Freihals finns redan på några ställen i den got. bibeln som övers. av ”frihet”, eleutheria, och frälsa finns i innebörden ”befria” innan den blir dominerande för ”frälsa, rädda”.

En allmän uppfattning är att got. daupjan som övers. av baptizein, spritt sig till tyskan och de nordiska språken. Ordet med betydelsen ”doppa” till samma stam som djup, anses förutsätta kunskap om det grek. ordets ursprungliga innebörd. Också i ags. fanns motsvarande ord men i konkurrens med fulwian, en sammansättning med full och viga.

Hunsl är i den got. bibeln det vanliga ordet för ”offer”, thysia, verbet hunsljan översätter bl.a. spendein och hunslatalps thysiasterion, ”altare”. Samma ord förefaller uppträda på den hedniska Rökstenen, 800-talet. I ags. är husel den vanliga beteckningen på nattvarden, och som sådant finns det inlånat i de nordiska språken, inte ovanligt i de svenska landskapslagarna.

Splittrad är bilden vad gäller översättningar av ”nåd”. Grek. charis betyder ju också ”tack”, vilket inte berör oss här. I betydelsen ”nåd” har got. bibeln ansts, ett samgermansk ord till verbet unna, som synes ha böjts som kunna. Avledningar med annan stamvokal är gunst och ynnest. I de got. handskrifterna växlar övers. av charisma, ”nådegåva” mellan ansts och giba. Det senare är det vanliga ordet för ”gåva”.

När det gäller de lat. översättningarna kan man konstatera hur gratia alltmer övertar också betydelsen av charisma. I Vulgata är de flesta ställen återgivna med gratia, medan äldre översättningar hade en större andel donum, donatio etc.. Mycket tyder på att ansts som övers. av charisma är en anpassning i handskriftstraditionen till lat. språkbruk.



De motsvarande orden på andra germanska språk, fhty. geba och anst, ags. giefu och est. Flera förklaringar på fördelningen av dessa översättningar har framlagts, men det synes inte uteslutet att de avspeglar den sakliga skillnaden mellan charis och charisma, och ett gotiskt språkbruk ursprungligare än det vi mö ter i handskrifter från ca 500. Detta skulle givetvis vara en klar indikation på gotiskans betydelse för andra germanska språk. Här kan endast ytterligare ett exempel diskuteras, inte för att det hör till den centrala kristna ordskatten, utan på grund av dess komplikation och vikt för frågan om det gotiska inflytandet.



Hedniskt och grekiskt

Adj. heden och motsvarigheter finns i alla germanska språk och något annat ord har inte funnits. Dvs. i got. är det normala att man översätter efter grek. ethne med 13iul3os ”folk”, hellen med kreks. På ett ställe återges emellertid hellems med hail3no, fem. Förr var den vanliga förklaringen att det rörde sig om en efterbildning till lat. paganus. Dess betydelseutveckling synes dock vara lika omstridd sm det germanska ordets, ovanligt på Wulfilas tid och latinska efterbildningar överhuvud ovanliga utom i de paulinska breven. Flera forskare har faktiskt velat skilja det gotiska ordet från övriga germanska, och i det sett en efterbildning till ethne, med -ai- uttalet e. En parallellbildning till paganus i en tidigare allmänt antagen betydelseutveckling lantbo-hedning är heller inte alldeles lätt, eftersom hai13i på got. betyder ”fält”. Grundordet är troligen vårt hed, och i en äldre betydelse ”skog, obygd”. Men ordet kan knappast vara äldre än Wulfilas övers., och ethne blir osäkert som förlaga eftersom det inte är det översatta ordet här.

Men motsvarande ord dyker upp i de skilda germanska språken så fort det finns möjlighet att skilja kristna och hedningar. En sådan enhetlighet och tidig spridning pekar rimligen på gotiskt ursprung.

Wulfilas storverk, vid en tid då endast några få folk hade tillgång till hela NT, har till en del haft bestående betydelse för den centrala kristna och bibliska terminologins tillkomst i vårt och besläktade språk. Han sökte i väsentligt större utsträckning än de latinska översättarna finna inhemska motsvarigheter, men lånade profet, diakon, evangelist, apostel etc.

Däremot översatte han grek. stauros ”kors” med galga, och utnyttjade den förkristna rättsliga och sakrala terminologin för att återge den bibliska. Stundom känner vi direktkontakt med den förkristna kulten. Utom det ovan nämnda mer abstrakta ordet för ”offer” hund har got. i mer konkret betydelse saujzs. Detta ord är identiskt med fisl. saudr, norska se, det vanliga västnordiska ordet för ”får”. Ordet är en avdelning av verbet sjuda, urgerm. +seujan, med betydelse ”(djur) som kokas”. Att kokning var det sätt på vilket offerköttet eller -fläsket behandlades är väl känt från nordiska källor.



Wulfila hör till den tidig-bysantinska världen, till fornkyrkans stora bibelöversättningsarbete. Det skulle dröja tusen år innan en lika fullständig och målmedveten övers. skapades på germanskt språk, och hans mödosamma ordval för över 1600 år sedan sätter fortfarande spår i dagens svenska kyrkospråk.





Not

ags. =angelsaxiska,

fsax. = fornsaxiska,

fhty. = fornhögtyska,

fisl. = fornisländska.


Publicerad 1981 i nummer 8