Andra Vatikankonciliet 40 år
Hodacs, Anna Maria



Den 11 oktober 1962 öppnade påven Johannes XXIII det första verkligt globala konciliet. Det skedde med en symbolmättad ceremoni. En lång procession med 2 540 kardinaler, biskopar och patriarker i sina liturgiska dräkter tågade över Petersplatsen med påven buren i den då för tiden gängse bärstolen sist i processionen. Han hade velat följa de övriga konciliefäderna till fots men hind-rades av dem som ansvarade för ceremonielet. Tiaran, den tredelade kronan, som vid denna tid ännu bars av påvarna, hade han vid detta tillfälle lagt av och bar en mitra – som alla de övriga biskoparna. Evangelieboken var placerad på ett speciellt bord framför högaltaret i det till koncilieaula omgjorda mittskeppet i Peterskyrkan. Under konciliet omgärdades detta bibelmanu-skript från de första kristna århundradena ur Vatikanbibliotekets samlingar med stor vördnad. Den högtidliga gudstjänsten inleddes med trosbekännelsen och hymnen Veni Creator Spiritus. Man bad om den heliga Andes hjälp. Konciliet skulle inleda en ”ny pingst” i kyrkan.

Trots motstånd från den romerska kurian kallade Johannes XXIII överraskande samman detta koncilium strax efter det att han valts till påve. Vid utnämningen förmodades han bli en typisk ”interrimspåve”. Det hade gått 90 år sedan det första Vatikankonciliet och det skulle inte bli lätt att fortsätta det arbete som där lämnats ofullbordat. Påvens vision var att ta ”ett språng in i framtiden” och ”att fördjupa trosreflexionen och fostra samvetena” som han framhöll i sitt öppningsanförande. Detta innebar att förnya kyrkan, att åstadkomma de kristnas och hela mänsklighetens enhet, att öppet föra dialog med den moderna världen, utan pessimism och utan att ängsligt isolera sig. Allt under nyckelordet ag-giornamento.

Den alltid aktuella frågan, hur den kristna tron kan bevaras och förmedlas, formulerades av Johannes XXIII på ett nytt sätt när konciliet öppnades. ”Kyrkan har i alla tider motstått villfarelser och hon har ofta också fördömt dem, många gånger mycket strängt.” I dag däremot ”vill hon snarare använda barmhärtigheten som ett botemedel än stränghetens vapen”. I dag är det nödvändigt att kyrkan ”anstränger sig att utförligt förklara den kraft hennes lära besitter” i stället för att fördöma oliktänkande.

Redan den 25 januari 1959, tre månader efter det att Johannes XXIII valts till påve, informerade han kardinalerna om sin plan att inkalla ett koncilium. Ett halvt år senare publicerades encyklikan Ad Petri cathedram med den officiella inbjudan som också riktade sig till icke-katoliker och icke-kristna. Alla katolska biskopar och teologiska fakulteter i hela världen mottog en enkät. De förberedande instanserna gick igenom 2 812 förslag som inkom och som sedan sammanfördes och fördelades på tio kommissioner efter olika ämnesområden. Dessa instanser, som var starkt präglade av den romerska kurian, utarbetade 17 olika utkast till texter. Allt detta förarbete gjorde att man i förstone betraktade andra Vatikankonciliet som det allra grundligast förberedda koncilium någonsin. Allteftersom den inneboende dynamiken verkade under sessioner-na ersattes många av de föreliggande utkasten eller också kompletterades de, förkastades eller gav upphov till nya motioner. Först härmed började de verkliga förberedelserna.

Under de 178 mötena med de 2 908 konciliefäderna antogs slutligen 16 dokument, som förändrade synen på kyrkan genom att mindre betona kyrkan som en juridisk storhet och i stället benämna henne ”Guds folk”. Dokumenten inledde liturgireformen, de yttrade sig om religionsfriheten, om de icke-kristna religionerna, om medierna och om lekfolket. Efter heta diskussioner antog konciliet pastoralkonstitutionen Gaudium et spes om kyrkan i den moderna världen.

Johannes XXIII kunde bara medverka vid den första delen av konciliet. Han dog en smärtsam död vid pingst 1963 och hans efterföljare Paulus VI tog vid där han slutade.

Den heliga Anden kan anses som ”konciliets huvudaktör”, sade Johannes Paulus II nyligen. Andens milda fläkt som påven Johannes XXIII känt före öppnandet av detta avgörande koncilium blev en storm av eld. Den 11 oktober tycktes ”allt framstå i ett nytt ljus”, så beskriver den nuvarande påven minnet av konciliets öppnande. Det var verkligen en historisk dag. På kvällen strömmade 500 000 människor till Petersplatsen för att tacka påven för hans initiativ. Det var den ditintills största folkmängd som kommit dit.

En av de konciliedeltagare som utmärkt sig som en av konciliets främsta tillskyndare under de fyrtio år som gått är förre ärkebiskopen i Wien, kardinal Franz König. Hans engagemang för gemenskapen med österns katolska kyrkor, för ekumeniken med de ortodoxa kyrkorna och för de katoliker som led under kommunismens brutala regimer påverkade starkt den katolska kyrkans agerande både under konciliet och under de följande decennierna. I en intervju med den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress säger han: ”Jag kommer aldrig att glömma den 11 oktober 1962, spänningen, hoppfullheten men också den skepsis som då rådde.” Det var då som kyrkan fick sådana impulser att hon blev medveten om att hon var en världskyrka. Den katolska kyrkan lade av sina ”europeiska kläder” på konciliet. Att modersmålet infördes i liturgin ledde till förnyelse av gudstjänsten. Ekumeniken blev en del av kyrkans bekännelse. Lekfolkets värdighet och ansvar började integreras i kyrkan. ”I dag står det klart att samarbetet mellan präster och lekfolk men också lekmannaapostolatet i sig spelar en allt viktigare roll för kyrkans framtid”, säger kardinalen som också hänvisar till hur viktig konciliets vägvisande roll i relationerna till de icke-kristna religionerna är. ”Att inte avvisa något som är sant och heligt i andra religioner”, heter det i den aktuella koncilietexten. Men vi får heller aldrig glömma kyrkans oavvisliga uppdrag att förkunna Jesus Kristus som vägen, sanningen och livet, säger kardinal König.

Ett nostalgiskt minne av en kyrkohistorisk dag – men ett minne som förpliktar, för den agenda som andra Vatikankonciliet började utforma för fyrtio år sedan är än i dag den katolska kyrkans programförklaring.


Publicerad 2002 i nummer 8