Antoni Gaudí 150 år
Beskow, Per

Den berömde katalanske arkitekten Antoni Gaudí har i år uppmärksammats mer än vanligt, eftersom det är 150 år sedan hans födelse. De flesta av hans säregna byggnader kan beskådas i Barcelona. Själv uppfattade han sig framför allt som hantverkare och var ointresserad av teoretiska spekulationer.

Ingen av världens arkitekter har på sistone vunnit så stor internationell uppmärksamhet som Antoni Gaudí. Hans ovanliga formspråk har väckt motstånd men ännu oftare beundran. Som arkitekt var han alltför särpräglad för att bilda skola, och hans verk står i dag som fascinerande minnesmärken över en begåvning som inte visste av några gränser. Utan tvivel var han en viktig förebild för det vi kallar postmodernism. Det förflutna jubileumsåret, då man har firat 150-årsminnet av hans födelse med utställningar och nya publikationer, har slutgiltigt bekräftat hans roll som en av arkitekturhistoriens mest framträdande gestalter.

Större delen av Gaudís verk återfinns i Barcelona, och de är därför lättåtkomliga för var och en som vill se dem. Mest berömd är den ännu ofullbordade försoningskyrkan La Sagrada Familia (påbörjad 1883) med sina fyra genombrutna tornspiror. Till hans mest kända verk hör också fyra bostadshus i stadens centrum, som alla har namn efter beställarna: Casa Vicens (1878–80/1883–87), Casa Calvet (1898–99), Casa Batlló (1904–06) och Casa Milá (1906–11). Som genom en försynens skickelse fick Gaudí en trogen mecenat i den stormrike industrimagnaten Eusebi Güell, som från 1878 till sin död 1918 finansierade många av hans kostsamma och svårgenomförbara projekt: Güells stallar (1884–87), som nu är centrum för den officiella Cátedra Gaudí; vidare Palau Güell, ett litet men oerhört påkostat palats nära hamnen (1885–88), en bodega utanför staden (1895–97), den monumentala Güellparken (1900–14) och den delvis genomförda kyrkan Santa Coloma de Cervelló (1898/1908–17). Också för den med Güell besläktade och lika förmögna släkten Comillo utförde han flera byggnader, till exempel den tornprydda Bellesguard i Barcelona (1900–09).

Gaudís byggnader är alla helt olika varandra och vittnar om hans ständigt flödande kreativitet. Till en början anknöt han efter tidens sed till befintliga och omtyckta stilarter – till romanskt, gotiskt och moriskt, senare också till barock och rokoko – men han omvandlade allt på ett egensinnigt vis till nya och oväntade former. Med tiden blev han alltmera oberoende av sina förebilder, som i Casa Milá och i Santa Coloma. Gaudí experimenterade oupphörligt med material, färger och former på ett sätt som ofta chockerade hans samtida och som kan förvåna också nutida betraktare. Vad man mest lägger märke till är frånvaron av räta linjer, de mjuka och böljande formerna, som så tydligt är inspirerade av naturen, och de nya materialen. Från den moriska arkitekturen hämtade Gaudí bruket att klä fasaderna med färgat eller dekorerat kakel, något som han genomförde till ytterlighet i Casa Batlló och Casa Milá. Ett annat favoritmaterial var smidesjärn. Han hade lärt sig konsten av sin far och kunde forma det till de mest fantastiska motiv i balkongräcken och grindar. Till de oftast återkommande och igenkännbara dragen i hans arkitektur hör parabelbågen, som möter i portaler och inre valv men ibland också i konvexa former.

Det är lätt att uppfatta Gaudí som ett romantiskt geni, verksamt i ensligt majestät. Han var förvisso inte lätt att samarbeta med, men i praktiken var han i hög grad beroende av andra. Många av sina projekt kunde han genomföra endast genom att delegera vissa uppgifter åt olika medarbetare, som fick i viss mån fria händer att arbeta vidare efter hans koncept. I några fall är det tveksamt om ett verk har utförts av Gaudí själv eller av hans mindre kände medarbetare Francesc Berenguer. I andra fall har Gaudí slutfört arbeten som påbörjats av andra (som La Sagrada Familia och Teresianska skolan i Barcelona) eller har fått lämna ett ofullbordat verk efter sig som tagits över av andra krafter (som biskopspalatset i Astorga). Gaudí arbetade inte sällan i motvind, och många av hans verk har en komplicerad tillkomsthistoria.

Bakgrund och inspiration

Gaudí såg sig först och främst som katalan, en identitet som kan vara av större vikt än vad man kanske föreställer sig. Katalonien är långt mer än en spansk provins och skiljer sig från det övriga Spanien i fråga om historia, kultur och språk. Historiskt och kulturellt har området nära band till Frankrike – katalanska språket avviker starkt från spanskan (kastilianskan) och står närmast den franska provensalskan. Genom tiderna har Katalonien varit en sjöfararnation och har sitt ansikte vänt mot havet: mot Italien och de mellanliggande öarna (Balearerna, Korsika, Sardinien, Sicilien) och mot de östliga Medelhavsländerna. Ännu i dag upplever många sin katalanska identitet långt starkare än sin spanska, vilket just denna höst (2002) har vållat politiska problem.

Gaudí föddes 1852 i den lilla staden Reus nära Tarragona (eller möjligen i det närliggande Riudoms). Fadern var finsmed och i så goda omständigheter att sonen Antoni fick både skolgång och med tiden universitetsutbildning som arkitekt. Familjen hade varit hantverkare i åtta generationer, något som starkt påverkade Gaudís självbild. Han såg sig själv som hantverkare och konstruktör mer än som konstnär, något som också kom till uttryck i hans arbetssätt.

Den unge Antonis värld var den katalanska landsbygden med dess rika växtlighet och många kulturminnen: ruiner från antiken, romanska lantkyrkor, gotiska katedraler och rester av morisk arkitektur. Under de senare skolåren strövade han gärna omkring i detta pastorala landskap i sällskap med två begåvade kamrater, Eduardo Toda och José Ribera. De hängav sig i romantisk iver åt Kataloniens förflutna, läste katalansk poesi för varandra och identifierade sig med historiens hjältar. De drömde om att återställa traktens historiska minnen och inledde det självpåtagna uppdraget att själva restaurera det förfallna klostret Poblet. Många år senare var det Eduardo Toda som fick genomföra den stora restaureringen av klostret. Ungdomens upplevelser blev en grogrund för Gaudís skapande verksamhet.

Mitt i denna lantliga bygd låg Barcelona, Kataloniens kommersiella och industriella centrum. Det var här som Gaudí fick sin arkitektutbildning och skulle tillbringa större delen av sitt liv. Med sin växande textilindustri och i sin roll som en av Medelhavets största hamnar uppvisade Barcelona storstadens alla för- och nackdelar. Här fanns den rikedom på kapital som en framåtsträvande arkitekt behövde, här fanns ett rikt kulturliv, och det sjöd av nya idéer. Barcelona (som också blev Picassos hemstad), var en inkörsport för kulturell radikalism och konstnärlig modernism. Men de sociala och ekonomiska klyftorna var avgrundsdjupa, och här fanns ett oorganiserat proletariat som lätt fångades av anarkistiska stämningar. Det nämnda klostret Poblet hade vandaliserats vid ett tillfälligt uppror 1835.

Trots allt förbands den katalanska landsbygden och storstaden Barcelona med varandra genom sitt gemensamma historiska och språkliga arv. Gaudí upplevde sig själv som katalan livet igenom och vägrade i-bland att tala kastilianska (också när han en gång fick träffa kung Alfonso XIII). I kretsen kring den lika nationalistiske Eusebi Güell läste man och lät sig inspireras av katalanska diktare som Maragall och Verdaguer. I Gaudís arkitektur förblev det katalanska arvet den fasta grunden, även när han öppnade portarna på vid gavel för alla slags influenser från när och fjärran.

Som redan nämnts såg Gaudí sig som en hantverkare. Han var o-intresserad av teoretiska spekulationer men desto noggrannare när det gällde konstruktion, stabilitet och hållfasthet. Sin stora förebild fick han i den kände franske arkitekten Viollet-le-Duc (som bland annat restaurerade Notre-Dame i Paris och basilikan i Vézelay). Viktig för hans utveckling var också den lika kände engelsmannen John Ruskin, vars verk redan fanns i spansk översättning. Ruskin tog avstånd från industrins billiga produkter och betonade ständigt vikten av hantverksmässig skicklighet och ett fullgott material. Gaudí tog båda i hög grad på orden, och hans verk har därför kunnat motstå tidens förändringar bättre än många andra samtida byggnader.

Från dandy till asket

Gaudí talade inte mycket om sig själv, och var över huvud taget mera en handlingens än en ordets man. Hans personliga utveckling får vi mest höra om av andra, och den kanske bäst upplevs genom hans verk. Under en period uppträdde han gärna som dandy – klädde sig enligt senaste modet och tog gärna del i det förnäma societetslivet, som han ju hade nära kontakter med. Fastän han var uppväxt som katolik tog han under den här tiden avstånd från kyrkan och slöt sig i stället till det utgående 1800-talets dekadensrörelse, med dess raffinerat estetiska livshållning och betoning av konstens totala oberoende, l’art pour l’art. Han lät sig inspireras av Pugin och Ruskin men också av den superestetiske gurun Walter Pater, och han blev snart en beundrare av Wagners musik. Sådana stämningar låg i luften, och hos Gaudí kom de främst till uttryck i några av hans tidigaste verk: de överdekorerade Casa Vicens i Barcelona och Casa El Capricho (i Kantabrien), båda med ohämmade associationer till en parfym- och opiedoftande orientalism.

Personligen tycks dock inte Gaudí ha hemfallit åt några påfallande utsvävningar. Han var redan då vegetarian, drack helst mineralvatten och höll sina kärleksaffärer under kontroll. Han förblev ogift, och förmodligen hade ingen hustru kunnat stå ut med en man som var så helt uppslukad av sitt arbete. Men hans försök att inta en dekadent livshållning bleknade snart bort. Det är välkänt att en rad av dekadensens mest kända företrädare till slut fann en väg till den katolska kyrkan – bland dem Joris-Karl Huysmans, Aubrey Beardsley och Oscar Wilde – och också Strindberg lekte med liknande tankar efter Infernokrisen. Hos Gaudí gick vägen tillbaka till den katolska tron, med kyrkoarkitekturen som förmedlare och utan större dramatik. Enligt honom själv var det kontakterna med biskopen Juán Grau som blev avgörande, när han arbetade med biskopspalatset i Astorga 1887–93. När Grau hastigt avled avbröts också Gaudís engagemang i bygget.

En symbolisk handling inför den nya livsformen var kanske Gaudís beslut att totalfasta under fastetiden 1894. Till mångas förvåning tillbringade han hela denna tid i sängen, blekare och magrare för var dag som gick. Den framtida rollen som asketisk enstöring etablerades när han flyttade in med sitt kontor i La Sagrada Familia för att kunna övervaka det pågående bygget. Någon gång vid denna tid började han regelbundet besöka mässan och gå till bikt och kommunion.

1900-talets första årtionde var den tid då Gaudís största bostadshus uppfördes i Barcelona, och särskilt Casa Milá väckte uppseende och opposition genom sina slingrande, vegetativa former. Detta var vid samma tid som art nouveau och jugend nådde sin höjdpunkt längre norrut i Europa, men Gaudí var ofta ännu radikalare på ett sätt som förebådade surrealismen. Inte helt oväntat skattades han högt av Salvador Dalí. Under åren 1900–14 arbetade han med de många byggnadsverken i Güellparken, där arkitektur och natur harmoniserades till en enhet. I många detaljer finner vi också en koloristisk lekfullhet, som för tanken till Joan Miró och Niki de Saint-Phalle. Denna en gång avskilda rikemansmiljö är i dag en omtyckt park för familjeutflykter.

Från 1903 arbetade Gaudí med ett uppdrag av annan art, att omgestalta interiören i Palma de Mallorcas gotiska katedral. Han gick här radikalt fram, rev ut det gamla skymmande koret och förenade altarrum och långhus till en enhet med bättre liturgisk funktion än i de flesta spanska katedraler. Över högaltaret placerade han ett slags baldakin utan motstycke i arkitekturen: från valvet hänger en sjukantig krona av järn, prydd med stycken av färgat glas, och från den hänger i sin tur femtio lampor kring altaret, symboliserande de femtio dagarna i påsktiden. Det skulle ha kunnat bli en konstnärlig katastrof, men märkligt nog smälter konstruktionen väl in i det gotiska kyrkorummet.

Kyrkoarkitekten

Den 28 juli 1909 förändrade allt. Den sociala krisen i Barcelona hade nått sin höjdpunkt och fick ett våldsamt utlopp, som särskilt kom att vända sig mot kyrkan. Inför den sociala misären hade inte bara regeringen, militären och industriledarna förhållit sig kallsinniga utan också kyrkoledningen och många av de religiösa ordnarna. Inom den spanska kyrkan rådde alltjämt de reaktionära värderingar som påven Leo XIII hade sökt bryta genom sin berömda socialencyklika Rerum novarum (1891). Bland annat hade ordnarna monopol på försäljningen av socker och tobak, de var befriade från skatt och kunde på det sättet skaffa sig betydande intäkter. Av den stora massan uppfattades de som kapitalistiska utsugare, och de antiklerikala stämningarna sköt i höjden. Mitt i den heta sommaren bröt ett oordnat anarkistiskt uppror lös. Under ”den tragiska veckan” brändes inte mindre än ett fyrtiotal kyrkor och kloster i Barcelona; av Gaudís verk fick dock inget några allvarliga skador. Upproret kuvades snart, och flera avrättades, men en tidsepok hade definitivt gått till ända.

Den tid var förbi då samhällets toppar kunde visa upp sin rikedom för offentligheten i form av fantasifulla praktbyggnader. Nya trender inom arkitekturen pekade åt helt andra håll, mot en enkelhet och saklighet som förebådade Bauhaus och funktionalismen. Inget nytt privatpalats byggdes någonsin mer i Barcelona, och sedan Güellparken avslutats 1914 ägnade sig Gaudí uteslutande åt kyrkoarkitek-tur.

Sedan 1908 var Gaudí sysselsatt med att bygga en kyrka, Santa Coloma, i det område där Güells arbetare hade sina bostäder. (Güell hade en välvillig men patriarkalisk inställning till sina anställda.) Arbetet fortgick till 1917 och blev aldrig fullbordat, men den färdigställda kryptan hör till Gaudís allra mest originella verk genom sina oregelbundna former. En rad snedställda kolonner, som påminner om lutande trädstammar, stöttar utifrån upp de grottliknande valven på ett sätt som tycks

fysiskt omöjligt, men som är beräknat med precision. Valven är täckta med bitar av kakel och andra material som formats till mängder av symboliska figurer och märkliga monogram. Det är inte underligt att somliga har sökt finna något slags esoteriskt budskap i detta, men innehållet är i själva verket traditionellt katolskt.

1908–09 genomförde Gaudí också ett mindre men betydelsefullt projekt, församlings-skolan som lydde under La Sagrada Familia. Den var avsedd att ge gratisundervisning åt fattiga barn, ett tecken på ett socialt ansvar från kyrkans sida som ännu låg i sin linda. Den enkla och anspråkslösa byggnaden var avsedd som ett provisorium men består ännu i dag. Bland Gaudís många verk var det just den lilla skola som särskilt inspirerade Le Corbusier vid ett besök i Barcelona 1928.

Efter Eusebi Güells död 1918 återstod inget annat uppdrag för Gaudí än att fortsätta bygget på La Sagrada Familia. Mest arbete lade han ned på västfasaden med dess skulpturer av flera konstnärer, bland dem Joan Matamala. Det är märkligt att Gaudí, med sin moderna och symbolistiska stil, var angelägen om att fasadens skulpturer skulle vara så naturalistiskt utformade som möjligt. Han bedrev själv anatomiska studier för att människor och djur skulle få de rätta proportionerna. Resultatet hör till det som nog är minst tilltalande för en nutida betraktare. Västfasadens myller av figurer och dekorativa former liknar mest en överdimensionerad julkrubba, men detta är utformat så som Gaudí önskade det.

Gaudí hade säkert inga sympatier för socialismen, men de sociala förändringarna tycks inte ha berört honom så djupt. Själv tycks han – på samma sätt som G.K. Chesterton – ha drömt sig tillbaka till en medel-tidsvärld, där rik och fattig, hög och låg samverkade harmoniskt för det gemensamma goda. Långt starkare reagerade han när Primo de Rivera tog makten i Spanien 1923 och (liksom också Franco) försökte undertrycka katalanskan, och Gaudí slöt sig till oppositionen. 1924 arresterades han på väg till en mässa och fick tillbringa några dagar i cellen i sällskap med ett par tvivelaktiga olycksbröder innan han kunde lösas ut.

Den åldrande Gaudí blev en alltmera vresig enstöring och fick ibland obehärskade vredesutbrott, något som hängde samman med hans försämrade hälsa. Han vanskötte sitt yttre och blev en ofta karikerad figur: kutryggig, vitskäggig och med lappade och trasiga kläder. Så såg han ut den 7 juni 1926, då han blev påkörd av en spårvagn och svårt skadad. Han fördes till närmaste sjukhus, men man kunde inte identifiera honom och tog ingen nämnvärd notis om den gamle trashanken. Alltför sent upptäcktes det vem han var, och han avled efter tre dagar. Begravningen blev storståtlig, och med särskilt tillstånd fick han sin grav i La Sagrada Familia, som i så hög grad hade varit centrum i hans liv.

Därmed är dock inte historien slut. Under inbördeskriget 1936 förstördes en del av La Sagrada Familia, och Gaudís arkiv med hans ritningar brändes. Hans grav skändades, men hans kvarlevor kunde identifieras och få en värdig begravning på nytt. Först 1952 återupptogs arbetet på kyrkan och det fortgår ännu i dag.

En överraskande upptäckt gjordes 1956. Det visade sig att Gaudí 1910 hade förhandlat med ett amerikanskt konsortium om att bygga ett 360

meter högt hotell på Manhattan, detta innan Empire State Building kommit till! Enligt bevarade skisser frångick han också här alla räta linjer. Både det höga mittpartiet och omgivande strukturer har den av honom så älskade parabelformen. Hade detta bygge satts i verket hade Manhattans skyline fått ett helt annat utseende än nu. Men det finns faktiskt de som vill utnyttja Gaudís skisser, om också inte hela projektet, för en nybyggnad på Ground Zero.

Ett arkitekturens helgon?

Många av Gaudís spanska beundrare ser i honom en helgongestalt, och processen för hans beatifikation har redan inletts. Detta är något mycket ovanligt, för veterligen är Fra Angelico den ende konstnär som har uppnått denna helgonstatus. Vad vi med visshet kan säga är att Gaudí alltifrån sin ”omvändelse” på 1890-talet var en trogen katolik, att han levde ett klanderfritt liv och att han utan tvivel hade en blick för tillvarons transcendenta dimensioner. Det framgår inte enbart av hans kyrkliga verk utan gör sig märkbart i hela hans bana som arkitekt. Det som drev honom fram under hans oavbrutna skapande var medvetandet om att hela hans strävan stod i en högre makts tjänst. Inte minst under de sista åren med La Sagrada Familia fick hans arbete karaktären av en oavbruten gudstjänst. Men hans religiositet var framför allt rotad i jordiska verkligheter: i Kataloniens kultur och historia, i växt- och djurvärldens under och i kyrkans arkitektoniska och liturgiska tradition. Av allt detta skapade han sin egen värld, som i så hög grad väcker tankar och känslor hos nutida betraktare. I vad mån hans liv och verk är ett helgons, det är kyrkans sak att bedöma.


Publicerad 2002 i nummer 9