Hölderlin – galning och geni
Ringgren, Magnus

Friedrich Hölderlin har genom sitt liv och sitt verk blivit en av exponenterna för det galna geniet men också en av portal-gestalterna för modernismen. Gösta Oswalds översättning av romanen Hyperion föreligger nu i nytryck Dessutom har en del dikter nyöversatts till svenska.

Friedrich Hölderlin: Hyperion. Översättning av Gösta Oswald, efterskrift av Birgitta Holm. Natur och Kultur 2002.

Friedrich Hölderlin: Sånger. Översättning och kommentarer av Aris Fioretos.
FIB:s lyrikklubb 2002.


Då och då dyker den upp i handböckerna – en mycket märklig teckning föreställande Friedrich Hölderlin. Den är gjord 1823 under poetens sjukdomstid. Han är 53 år gammal men åldrad i förtid. Han är ful och obehaglig, rufsig och smutsig. Hans kläder är skrynkliga. Han pratar med sig själv, för sig själv. Det är en bild av en tragisk galenskap, en brusten människa. Känsloinnehållet i teckningen är förbluffande modernt. Bilden ger intryck av att vara gjord kanske hundra år senare, i en mer illusionslös tid, då modernismen slagit igenom och dårskapen på allvar införlivats med de konstnärliga verktygen. Teckningen kan för mig förebåda bilder av Egon Schiele.

Det moderna har inte bara sina rötter i den glasklara och intellektuella upplysningen utan också i den mörkare och mer oroande romantiken, där gränsöverskridandet – det bokstavligen sublima – blev ett estetiskt värde. Hölderlin på teckningen går över det normalas gräns, går in i en egen värld med säregna och stötande värdeskalor. Hans tal är igenkännligt men ändå främmande.

För sin samtid var Hölderlin författare till en liten roman och ett par dikter. Först mer än hundra år efter sjukdomsutbrottet kom den första utgåvan av hans stora hymniska diktning. På så sätt, med denna försening, blev han en del av den frambrytande modernismen. Man kan jämföra med Gerard Manley Hopkins i England vars poesi var obegriplig för sin samtid och inte kunde få sin verkan och sina införstådda läsare förrän ett halvsekel efter författarens död. Ett svenskt exempel på samma fenomen kan vara Hölderlins samtida Erik Johan Stagnelius som fått sin plats i litteraturhistorien befäst först under 1900-talet. Också han var en särling, en obegriplig och ful man som luktade illa och inte passade i salongerna. Att upptäcka Hölderlin var för tyskarna inte bara litterär arkeologi, det var ett led i skapandet av en radikalt ny konst.

Hans öde har blivit en av förebilderna för en konstnärstyp som med ojämna mellanrum fått mycket hög status under de senaste tvåhundra åren – det galna geniet. Vincent van Gogh är en annan bidragsgivare till denna myt, som dels virat in konsten i psykologiska slöjor, dels skärpt marknadens och kritikens uppmärksamhet på det avvikande. Vem vill missa ett geni? Man kan se spår av detta tankemönster idag i offentlighetens syn på författaren Lars Norén (som läst Hölderlin) och målaren Erland Cullberg.

Hölderlins receptionshistoria får under 1900-talet sina tidstypiska ideologiska utskott. Den daggfriska tyskheten hos honom togs om hand av nazismen och förvändes i sin motsats. Andra sidor, mer revolutionära, av hans nationalism fick en stor roll efter andra världskriget, då man sökte efter en alternativ tysk tradition bortom det stora sammanbrottet. De svenska 40-talisterna valde hellre Hölderlin än den ljusom-strålade borgaren Goethe. Karl Vennberg skrev insiktsfullt om honom redan under kriget, och Erik Lindegren ägnade honom en stor dikt i Sviter från 1947. I samma svep kom Franz Kafkas berömmelse och Rainer Maria Rilkes. Och idag tas Hölderlin om hand av postmoderna kritiker.

De senare stegen i denna receptionshistoria illustreras nästan övertydligt av de två senaste Hölderlinutgåvorna på svenska. Den tidigt döde Gösta Oswald översatte romanen Hyperion mot 40-talets slut, och den finns nu i en vacker utgåva ombesörjd av Birgitta Holm. De fosterländska hymnerna har tolkats av Aris Fioretos under titeln Sånger, och hans förord är en svindlande resa in i det postmoderna tänkande som hade sitt hemvist i tidskriften Kris (där också Hyperionöversättningen trycktes första gången) och sin högflod för kanske tio år sedan. Då, vid die Wende, laddades tyskheten ur, murens fall befriade Hölderlin från kopplingen till det nationella som hans verk lidit så svårt av. Och det brustet ofärdiga i hans verk – inga dikter blev ju egentligen fullbordade – förvandlades till ett estetiskt värde i sig. ”Fragment” (ett ord som älskades av romantikerna) var ett av de postmoderna slagord som fick störst anklang. Klassicismen dödförklarades. Den senaste tyska Hölderlinutgåvan försöker inte i första hand fixera en text, snarare gör den rättvisa åt den sky av varianter som kanske är den egentliga dikten.



Friedrich Hölderlin (1770–1843) blev tidigt faderlös. Han sattes i ett av de bättre protestantiska prästseminarierna men kom aldrig att utöva prästyrket. Han fick tidigt kontakt med den tyska romantikens vänsterfalang, och tidvis kan man nog säga att han var jakobin. Det är radikalen som Peter Weiss tar fasta på i sitt Hölderlindrama; även en marxistiskt inspirerad reception finns alltså. Skräckväldet och revolutionens nederlag blev Hölderlins stora livsbesvikelse, likaså det tyska enande, som han trodde på men som skulle dröja ytterligare mer än ett halvsekel innan det realiserades – dock inte underifrån och på den demokratiska grund som kunde ha förskonat världshistorien från två av dess största katastrofer. För Hölderlin blev den grundläggande känslofiguren den elegiska. I konsten kunde det förlorade återupprättas, och i det sublima försökte han realisera de drömmar som inte fick plats i den eländiga tyska verklighet där han levde.

Han försöker smälta samman österland och västerland, kristendom och antik visdom. I en dikt är Kristus hemlig bror till både Herakles och Dionysos. Den höga antiken ställs i kontrast till den samtida tyska mi-sären. Hans ”fosterland” är en ideologisk konstruktion till skydd mot den verkliga historien. Hyperion är ett slags utvecklingsdrama, en lyrisk berättelse om ett liv där misslyckanden och besvikelser, uppbrott och svek utgör förutsättningarna för växt och visdom. Den kan tyckas utmynna i ren uppgivelse – grekerna har lidit nederlag i sitt uppror mot turkarna 1770, och ”frihetshjältarna” har visat sig vara roffare – men den grekiska våren gryr på nytt, och möjligheterna står trots allt öppna för Hyperion. Gösta Oswalds översättning är mycket vacker, och Birgitta Holms efterord är kunnigt och inkännande om än aningen för mycket psykoanalytiskt anstucket för min smak.

Hölderlins poesi har inte många svenska översättare gett sig på, den är oerhört svår. Erik Blomberg och Birger Norman (”Patmoshymnen”) har dock gjort sina försök. Aris Fioretos lyckas såvitt jag förstår mycket väl med att återge den både glasklara och brustna karaktären hos de stora byggena. Syntaxen får behålla sin tyska yvighet. Dikterna blir ett slags murverk, där de enskilda satserna är stenarna och bindeorden murbruk, bindeord som lika gärna kunnat vara andra bindeord. Det är den lyriska klangen som är grundbulten hos Hölderlin, inte den diskursiva utsagan. Det finns ett slags djupt klingande tomhet i Hölderlins vers som är mycket märklig – dikt som blott dikt, ingenting annat. Ett exempel, valt lite på måfå, ur dikten ”Nymfen Mnemosyne”:

”Mogna är frukterna, i eld doppade, kokta
och prövade på jorden, och enligt lagen
inträder allting, likt ormar,
profetiskt, drömmande,
på himlens höjder. Och mycket
bör bevaras, som en last
av spillror på skuldrorna.
Men stigarna
är onda. Ty aviga,
som springare, löper de fångna
och elementen och jordens
forna lagar. Och ständigt
svävar en längtan mot det obundna. Mycket
bör dock bevaras. Och troheten är nödvändig.
Men framåt och bakåt vill vi ej blicka. Utan låta oss vaggas,
Som den ranka farkosten av havet.”

’Svindel.’ är ett ord som mer än gärna erbjuder sina tjänster när man skall tala om Hölderlin. Hans dikt är urbilden för det sublima poetiska åskvädret som fäller både poet och läsare till marken. Skönheten i hans texter ligger bortom begriplighetens gräns. Georg Pastior har träffande talat om Hölderlin som ”ett med tyskan närbesläktat språk”. Dessa två nya tolkningsvolymer länkar hans dikt till svenskan på ett liknande och utmärkt sätt. Det är bara att vara tacksam för översättarnas och utgivarnas stora men kanske i grunden omöjliga arbetsinsats.


Publicerad 2003 i nummer 2