|
| Signum, Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala, Tel: 018-580 07 10, Fax: 018-580 07 20, E-post: adm@signum.se |
Ansvarig utgivare Frans-J. Holin |
||||||||
|
|
Två moderna omvändelser – Sigrid Undset och Ronald Fangen Vad menas med en omvändelse och hur kan en sådan konkretiseras hos olika människor? I artikeln presenteras två norska författares väg mot den personliga upplevelsen av Guds kallelse. Omvändelse är personens religiösa nyorientering. Den leder från likgiltighet till fromhet eller består i ett brott med tidigare fromhet för att man skall kunna tillägna sig en ny. Det gamla är förbi, något nytt har inträtt. Det gamla räcker inte till, det nya ger målsättning för livet och fullbordan av det. Detta kan konkretiseras på olika sätt. I den norska protestantiska traditionen har två uppfattningar om omvändelse dominerat: omvändelse är en brytning med synden och världen och ett försök att leva i ånger och bot efter Guds vilja. Den botfärdige kommer efter kortare eller längre tid i ånger och vånda att bli ”pånyttfödd” till ett nytt trons liv i Gud, så att vederbörande kan rättfärdiggöras, helgas och till sist härliggöras för ett liv i den kommande världen. På det sättet blir omvändelsen en inledande fas i en psykoreligiös frälsningsordning. Denna processuella uppfattning koncentrerar sig på själens inre liv med Gud, och ”gudslivet” uppfattas och förstås gärna utifrån mystikens kategorier. Enligt den andra uppfattningen är omvändelsen en momentan erfarenhet. När människan som svar på Guds kallelse tror på evangeliet och fullständigt överlåter sig till hans nåd, som uppenbarades på Golgata, så ges det en momentan erfarenhet av frälsningen i Kristus, en upplevelse och ett erkännande av att Gud förlåter på grund av tron, frigör från synden och från lagens dom och öppnar för ett nytt liv. Här ser man omvändelsen som en dramatisk och scenisk händelse, utlöst av förkunnelsens appeller under väckelsen, fullbordad vid botbänken och vid eftermötet. För den enskilde är detta en överväldigande känslomässig erfarenhet. Sigrid Undset (1882–1949) blev upptagen i den katolska kyrkan på hösten 1924 efter en längre mognadsprocess med intensiv undervisning. Ronald Fangen (1895–1946) blev momentant ”förvandlad” under Oxfordgruppsrörelsens ”houseparty” på Høsbjør år 1934. Deras omvändelser var sålunda processuella respektive momentana. Men de passar likväl inte in i det mönster som var vanligt under norsk mellankrigstid, då luthersk pietism och nyevangelism dominerade kyrkolivet. Undset och Fangen hade dessutom en bakgrund som gav en kulturell dimension åt deras erfarenhet av omvändelse. De var skönlitterära författare – om än av högst olika format. De tillhörde bägge en epok då den europeiska kulturen var i kris. Bägge vände sig till kristendomen för att finna en lösning både på de personliga och på de kulturella problemen. Och deras omvändelse/konversion satte sin tydliga prägel på deras litterära arbeten – romaner och essayer. Bakgrund och uppväxtmiljö Även om båda kom från en borgerlig familj hade Fangen och Undset mycket olika uppväxtmiljö. Han upplevde sin barndom i Bergen, en traditionsrik sjöfarts- och handelsstad med en säregen atmosfär. Ända sedan Hansatiden hade stadsborna i Bergen sökt sig ut över havet mot Storbritannien och Europa. Stadens ledande kretsar levde i en borgerlig kultur, präglad av sjöfart och handel, medvetet urban med klara gränser gentemot det omgivande bonde- och fiskarsamhället. Fangen växte upp hos sin mor (föräldrarna var skilda), som var en driftig affärskvinna. Ekonomiskt levde han på solsidan. Pojken var brådmogen, gav sig tidigt i väg till huvudstaden för att verka som journalist och för att bli författare. Tidigt blev han gripen av religionen. Som tonåring hade Ronald läst bibeln från pärm till pärm flera gånger. Men det religiösa intresset vittrade sönder. Ändå måste det ha legat som en olöst knut i hans sinne. Då han hösten 1934 blev ”förvandlad” under Oxfordgrupprörelsens ”houseparty” på Høsbjørs hotell inte långt från Lillehammer, var han som en mogen frukt. Han föll från grenen vid den lättaste beröring. Också Undset hade en borgerlig uppväxtmiljö. Hennes föräldrar tillhörde inte handelsborgerskapet utan den akademiska eliten i Kristiania. Fadern var arkeolog, anställd vid universitetet, på väg mot en lovande vetenskaplig karriär då han drabbades av en obotlig sjukdom. Han blev invalidiserad och dog, då Sigrid var 11 år. Men han hade för alltid satt sin prägel på dottern. När han dog var det närmast en ekonomisk och social katastrof för modern och döttrarna. Sigrid var äldst. Hon bar den tyngsta bördan. I hemmet var religionen fjärran och vag. Undsets föräldrar tillhörde den intellektuella, sekulariserade borgerligheten. Undset och Fangen skrev realistiska, psykologiska romaner med tonvikt på existentiella, moraliska och religiösa teman. Hon hade debuterat år 1907 med äktenskapsromanen Fru Marta Oulie. År 1911 gav hon ut romanen Jenny och därmed skedde hennes litterära genombrott. Fram mot 1920 etablerade hon sig som en av de mest lovande realistiska romanförfattarna i Norge. Fangen debuterade redan 1915 med romanen De svaga. Under de följande åren var han oerhört produktiv, men det litterära genombrottet uteblev. Det kom mer än tio år senare med romanen Några unga människor (1929). Båda Fangen och Undset tillhörde den idealistiska och humanistiska traditionen och gjorde tydliga markeringar gentemot tidens materialistiska strömningar. I ett europeiskt perspektiv var deras omvändelser långt ifrån unika. Under första hälften av 1900-talet nådde en rad framstående europeiska diktare fram till en religiös livssyn. De flesta blev katoliker eller intensifierade sin katolicism. Även på protestantisk mark förekom ”diktaromvändelser” – inte minst i Norden. I Sverige slöt sig Sven Lidman (1882–1960) till pingströrelsen. Sven Stolpe (1905–1996), Bertil Malmberg (1889–1958) och Harry Blomberg (1893–1950) engagerade sig i Oxfordgruppen. Malmbergs kontakt med gruppen blev mycket kortvarig, Stolpe blev sedan katolik. Undset och Fangen skrev om sina egna omvändelser, men de begränsade sig till korta berättelser och reflexioner utan självbiografiskt djup. Men som diktare var de intensivt upptagna av den religiösa erfarenheten. Undset skrev sina ”konversionsromaner”: Gymnadenia (1929) och Den brinnande busken (1930), Fangen Skuespillet som det kunde ha gått (1935) och sina så kallade oxfordromaner: På bar bunn (1936) och Allerede nu (1937). Religiöst sett gick de mycket olika vägar. Tidigt författarskap I Undsets och Fangens tidigaste romaner kan man i person- och verklighetsuppfattning uppfatta signaler om deras senare religiösa utveckling. Bägge fokuserar det moderna självet – både dess starka jagmedvetenhet och dess längtan efter gemenskap. Bägge skriver om individens relationsproblem i en modern kultur. Bägge tematiserar ett själv som hotas av upplösning och förlust av identiteten, därför att självet inte klarar av att leva i relationer och gemenskap. Relationsproblemet får sitt starkaste uttryck i de erotiska och sexuella erfarenheterna. Hos Undset är de litterära huvudpersonerna kvinnor, hos Fangen män. För Undset utspelar sig erotiken och sexualiteten i triangeln: kvinna-man-barn. Hos Fangen är relationen mellan man och kvinna och dessutom mellan man och man. Fangen är en av de första norska författare som lyfter fram den homosexuella erotiken och de problem som den skapar för den enskilde. För realisten Undset är erotiken en livskraft som man varken kan eller skall eliminera. I Fangens tidigaste romaner är erotiken och sexualiteten – sådan som mannen möter den hos kvinnan – ”låg”, ”grov” och ödeläggande. Mer än något annat leder den till att människan förlorar sitt själv och går till botten i determinerande själlöshet. Även hos Undset kan erotik och sexualitet ödelägga. Den erotiska passionen kan komma i konflikt med den grundläggande ordning som gäller för gemenskapen. Den kränkande våldtäkten av kvinnor, ett tema som Undset är mycket engagerad av, är inte bara ett brott mot ordningen utan dessutom den livsodugliges förfuskande av passionen och därför en destruktiv perversion. En annan ytterlighet är att förneka erotiken genom en kylig och ”rationell” objektivering, som förytligar det erotiska till att bara bli en tillfällig tillfredsställelse av driften och som sätter en spärr mellan det kännande självet och de sexuella livsyttringarna. Både Undset och Fangen ser det integrerade självet som ett ideal. För Undset är enheten mellan själ och natur det avgörande. I det själv som kan göra naturens inneboende metafysiska ändamål till sitt är själen och naturen förenade. Fangen å sin sida säkrar självets enhet genom att rädda det själsliga från upplösning och undergång i naturen – särskilt den natur som möter i sexualiteten. Räddningen ligger då i självets heroiska herravälde över naturen, först och främst över den egna kroppsliga driften. Skapelse- och syndafallsmyten i bibeln utgör en viktig undertext i alla Undsets tidiga romaner och noveller men framför allt i Kristin Lavransdotter. Kvinnan och mannen är skapade för varandra just genom sin olikhet. Och genom sin (erotisk-sexuella) gemenskap frambringar de ett nytt liv, en ny människa. Syndafallet är inte ett fall ner i naturen utan betyder att relationen mellan könen förfuskas. Kvinnans åtrå till mannen består samtidigt som han har makten över henne. Bägge blir till främlingar för varandra. Mannens maktställning i syndafallets värld leder till att han som är herre också blir slav, något som uppdagas och erkänns när den erotiska kärleken verkligen skall prövas. När erotiken når sitt högsta mål omformas och lyfts den mot det ideal för mänsklig kärlek som har givits i Guds inkarnation i Jesus Kristus och som jungfru Maria har förverkligat i världen som gudaföderska och Jesu Kristi moder. Inkarnationen visar oss den självuppoffrande, gudomliga kärleken, förverkligad i världen. Det är i förhållandet mellan Kristin Lavransdotter och Erland Nikulausson som Undset för första gången ser Adams fall i ljuset av och återupprättat i Kristus. Fangen förhåller sig till en annan ”paradisisk” könsmyt. För modernismen – särskilt inom målarkonsten – spelade myten om sexualitetens harmoniska guldålder (i forntiden och i framtiden) en viktig roll. Denna myt är den negativa förutsättningen för hans (idealistiska) ”syndafallsmyt”, där den farliga, ”naturliga” kvinnan ödelägger mannen genom sin ”låga” sexualitet. Fangen avvisar det harmoniska könsparadiset. Hans lösning eller frälsning består i personlighetens seger över naturens ”ondska” i kraft av sin själsliga integritet och kraft. Hos Fangen är alternativet antingen den värdenihilism som följer av sinnenas och materiens ”makt” över självet, eller självets tro på den egna själsliga kraften för att rädda den andliga friheten från naturens materiella determinism. Självets frihet blir till sist det högsta och egentliga värdet. Undset är intensivt upptagen med det naturliga människolivet. Hon blir inte skrämd av dess ”materia”: könsolikheterna, sexualiteten, barnafödandet. Hon ser i denna ”materialitet” en inneboende ändamålsenlig struktur. Den förverkligas med hjälp av naturens egen kraft och den erkännes i den verklighet som vi fattar med vårt förnuft. Och människolivet kan inrättas i förbund med den. Undset har tillägnat sig viktiga brottstycken av den ”sunda (aristoteliska) filosofin”, den som gör den katolska trons sanningar relevanta, men som också fördjupas och utvidgas av trons sanningar när de bekräftar filosofin. Fangens sexualångest och förandligande av relationen mellan könen binder honom samman med samtidens idealistiska och personlighetscentrerade protestantism. Såväl för den liberalteologiskt inspirerade kristendomen som för den pietistiska och den reformerta var personlighetens herravälde över naturen det högsta etiska målet. Det försökte man nå genom att förädla den religiösa personligheten. Det gällde att ”överlåta” självet till Gud, den andlige och transcendente, vars vilja Jesus har förklarat för oss. Jesu gudstro bör vi sträva efter att efterlikna. In på 1920-talet, då Fangen framträdde som en lovande dramatiker, var han fortfarande inställd på en heroisk tro på personligheten, tro på dess själsliga kraft och förmåga. Men vid övergången till 1930-talet skedde en avgörande förändring. Han återgick till romanen som litterärt medium. De böcker som nu kom ut, bland annat Nogen unge mennesker (1929), Duel (1932) och Mannen som elsket rettferdigheten (1934), utgör höjdpunkterna i hans skönlitterära författarskap. Här finns en ny syn på det mänskliga livets verklighet. Idealiseringen av den heroiska personligheten har inte bara tonats ned utan ses som ödeläggande för personligheten just därför att den hindrar relationen till medmänniskan. Det är i förhållande till medmänniskan som personen bevarar och utvecklar sin humanitet, nämligen när förhållandet präglas av en självutgivande kärlek. Det självtillräckliga högmodet, slaveriet under de kollektiva ”makterna” och värdenihilismen leder till personens destruktion och död. Det är kärleken som är livets källa och dess etiska norm. Samma år som Fangen blev ”förvandlad” kom romanen Mannen som elsket rettferdigheten ut. Här möter man det moraliska och religiösa rättshaveriet som en ödeläggande kraft i livet. Endast den självutgivande kärleken, som är kristendomens innersta väsen, kan bevara människans identitet och skapa livskraftiga relationer. I denna liksom i flera andra romaner från den här tiden är det kvinnogestalterna som är bärare av den kärlek som kan rädda mannen och rädda det rätta förhållandet mellan de två könen. Även om Fangen bryter med den tillslutna individualismen och öppnar för medmänniskan så ger han dock inte någon immanent mening åt det naturliga livet. Det är personligheten som ger verkligheten en moralisk mening. Nu möts den av en annan personlighet i en jag-du-relation. Inte att undra på att han blev gripen av den radikalprotestantiska Oxfordgrupprörelsen med dess betonande av personen och av den interpersonella relationen i en gemenskap av människor som förvandlas. Sigrid Undsets sökande Det var inte i den norska miljön som Undset fick de första katolska impulserna, inte heller hennes vistelse i Rom tycks ha haft nämnvärd betydelse. Det mest avgörande tycks ha varit kontakten med samtida engelsk katolicism. Den engelska andliga kulturen hade alltid stått hennes hjärta nära. 1912 bodde hon en tid som nygift i London. På den tiden utformade G.K. Chesterton (1874–1969) sin antimoderna kulturkritik, därtill inspirerad av Thomas av Aquino. Hos den franskfödde Hilaire Pierre Belloc (1870–1953) fann hon samma antimoderna ansatser, grundade på katolsk tro. Även om deras antimoderna katolska hållning kan ha gjort intryck på Undset, så var hennes positiva utgångspunkt för vägen till Rom likväl annorlunda. Det var genom att utveckla sin egen människosyn som hon närmade sig katolicismen. I dess inkarnationslära och i dess mariologi såg hon både en bekräftelse på sin egen syn och en öppnande lösning. Undset sökte sig till högmedeltiden för att finna det som hade gått förlorat i den europeiska kulturutvecklingen. När hon förberedde sina stora medeltidsromaner, som gavs ut från 1920, satte hon sig grundligt in i medeltidens tro och fromhet, teologi, rättsväsende, diktning och allmänna mentalitet. Det öppnade för en ny insikt i kristen och katolsk tro, som motsvarade hennes grundläggande syn på förhållandet mellan könen och mellan mor och barn. Det sker ingen ”uppenbarelse” ovanifrån hos henne, men det utvecklas en insikt ”nedifrån”, utifrån hennes egna förutsättningar. När ett barn föds innebär det en fullbordan av sexualitet och koncipiering. I moderns naturgivna kärlek till sin avkomma fann Undset till sist kvinnans egentliga väsen, sådant som det var i sin asymmetri i förhållande till det maskulina. I den katolska mariologin fann hon denna kvinnlighet analogiskt uttryckt, bekräftad och förverkligad. ”Kristendomen med sin dogm om den rena jungfrun”, hon som är ”porten genom vilken skaparen som frälsare vände tillbaka till sin skapelse”, hon som är ”den ömma modern i vars händer Gud anförtrodde sig som ett sant människobarn”, hon som är den sörjande, lidande modern, som ”såg sin skuldlöse son bli pinad och dödad och som är de sörjandes förebedjerska”, hon som ger skydd ”under sin barmhärtighets kappa för alla troende och bedjande”, hon gav kvinnan ”den mest ärorika plats som hon någon gång har blivit placerad på”. I mariologin blev inte bara ”fadersnamnet, modersnamnet och sonnamnet” helgade utan här är också den historiska realiteten: Guds sons inkarnation i Kristus till människornas frälsning från synd och död. I historien är detta en händelse som är grundläggande och enastående i sin ”renhet”, skriver Undset: ”den odödliga själen kläs till sitt avgörande prov, livet på jorden i en kvinnas sköte. I en kvinna blev Ordet kött.” Redan före sin konversion såg Undset inkarnationen som bekräftelsen på och utvecklandet av det sant mänskliga i och med Guds uppenbarelse i köttet. Den som bär fram Gud och föder honom in i världen är Maria. Katolicismen blev för Undset en bekräftelse på hennes egen särartsfeminism och en utvidgning av den. Samtidigt med denna nyorientering mot det religiösa förändrar hon så småningom också sin sociala och etiska syn. Detta kom mest handfast till uttryck i en ändrad uppfattning om preventivmedel och abort. År 1913 var hon öppen för detta – under speciella villkor. Konversionens förutsättningar och följder hos Sigrid Undset Under åren 1931 och 1936 försöker Undset att redogöra för sin konversion. Men vi kommer inte in på insidan av den. Det är få kristna som är i stånd till att förklara sin omvändelse, skriver hon, ty den ”sker icke utan att den mystiska och övernaturliga faktor som teologin kallar nåden griper in”. Hon försöker i stället att till samtiden förmedla att konversionen var en erfarenhet inom den aktuella kulturella och religiösa kontexten. Det är en angelägenhet som hon delar med andra samtida konvertiter, framför allt britten G.K. Chesterton. Med sinne för slående paradoxer hävdade den brittiske författaren att katolicismen var en ”ny religion”. När moderna människor konverterar verkar detta nämligen ”nytt och oroande”. Även för Undset är detta en poäng. För henne representerade ”det nya” ett radikalt uppbrott och en nästan otänkbar nyorientering i förhållande till det som hon kom ifrån kulturellt och ideologiskt. I den förkonciliära liturgin för konvertiters upptagande i kyrkan markeras det att konversionen består både i aversion och konversion. Det är något som man bryter med, och därmed tar avstånd från, för att kunna vända sig till kyrkan. Undsets konversion var ett brott mot den skeptiska och agnostiska syn som hon hade tillägnat sig som ung, då hon förkastade den moderna livshållningen. Men detta brott hade inte löst hennes problem med det moderna, bara visat att moderniteten kom till korta gentemot livet. Undset kan tidigt ha känt ett behov av att avslöja bakgrund och förutsättningar för sin egen konversion. I den tydligt självbiografiska berättelsen Elleve år från 1934 om den lilla flickan Ingvild utvecklar hon en tillbakablickande reflexion över det egna livet som visar att en religiös identitet håller på att bildas. I hemmet visade man respekt för det religiösa, men man höll det på behörigt avstånd. Det ”talades aldrig om religion hemma”. Religionen var bara en ”skala av stämningar som knöts närmare till eller fjärmare från något hemlighetsfullt som de kallade Gud”. Men rudiment av religiös praxis hade överlevt även i Undsets barndomshem: ”Modern kom in var kväll för att höra på att hon bad aftonbön. Men annars var det som om Gud och religion och allt det där var något mycket avlägset och dunkelt.” Bortsett då från julen. Då lyssnade man till kyrkklockorna som ringde in helgen. ”Och medan den stilla, andäktiga känslan ännu var hög och frisk lade modern fram den stora familjebibeln framför Ingvild. I år skulle hon läsa julevangeliet.” I skolan lärde sig Ingvild de bibliska berättelserna. Men hon hade ingen känsla för att de angick henne. I Undsets barndomshem härskade den moderna atmosfären, ingen kontakt med det pulserande religiösa livet utanför hemmet men heller ingen aggressiv antireligiositet. Sin kulturella och ideologiska uppfostran skulle Sigrid få på Ragna Nielsens privatskola i Kristiania. Denna omtyckta pedagog hade organiserat sin avantgardistiska skola efter vänsterrörelsens liberala och nationella ideal. Här mötte hon en positiv, frisinnad hållning till religionen, präglad av den sena grundtvigianismen. För Sigrid var den för optimistisk och för naivt självgod. En gud som fanns på andra sidan dagens och nätternas skiftningar och årstidernas gång kunde hon åtminstone ha en viss vördnad för, men att sätta in Gud i ett program för folkupplysning kunde hon inte acceptera. För Ingvild kom det heliga att bli något som var motsatsen mot hembygden. Hon hyste ett ”trotsigt tvivel” när hon blev presenterad för en religion med tillsatser av ”sötma och gemytlighet”. Undset fäster vikt vid att Ingvild gjorde ett medvetet uppbrott. Hon hade mött så många högst olika uppfattningar om Gud. Faderns Gud var en osynlig ande som människorna kände i och omkring sig men aldrig helt kunde förstå. Farfadern, som tillhörde de ”väckta”, hade en Gud som var väldig och hård, likadan som det öde som människor trodde på under sagatiden. Farmors Gud var mild och snäll. Vad modern trodde om Gud visste Ingvild egentligen inte. I den vanliga kyrkokristendomen mötte hon en Gud som vaktade på allt vad människorna gjorde för att kasta det i huvudet på dem på domens dag. Frälsningsarmén hade en hejdundrande Gud med förkärlek för fula färgsammansättningar. I skolan fick hon intryck av att Gud var en allsmäktig vänsterman som ivrade för frihet och framsteg. Som konfirmand mötte hon den lutherske guden, anpassad till Kristianias borgerliga befolkning. Människorna skapade sig en egen bild av Gud. Ingen av dessa gudsföreställningar kunde hon tro var sann. Det var inte bättre beställt med ateisterna som förnekade Gud därför att han inte styrde världen efter deras huvuden. Men det kunde vara sant att det inte fanns någon Gud, även om just ateisterna hårdnackat påstod det. Och han kunde finnas till, även om de kristna sade att han fanns till. Men själv trodde hon ingenting. Absolut ingenting. Hon blev fritänkare, inte av det vanliga slaget utan en ”absolut” fritänkare. Hon gick ut i livet utan någon positiv livssyn men med en vilja att förstå moderna människors livsproblem. Barndomsintrycken av farfaderns tro på att Gud hade en övervärldslig auktoritet och var absolut annorlunda gjorde att hon fick med sig ett slags ideologisk medvetenhet. Gud lät inte spärra in sig i vårt begränsade universum eller anpassa sig till våra önskningar eller till vår moraliska standard. En uppfattning om Gud som är inomvärldslig och antropocentrisk har ingen mening, varken rationellt eller religiöst. Farfaderns religiositet kunde hon inte ansluta sig till. Men Sigrid glömde inte farfaderns tro. Den vaccinerade henne mot religiösa förfalskningar, särskilt mot en protestantism som var anpassad till modern humanism och liberalism. Det var farfaderns religion, den protestantiska, lågkyrkliga väckelsekristendomen som trots sina många osympatiska drag hade öppnat hennes ögon för religionen. Det var ”just i dessa kretsar som jag först fick förståelse för att kristendomen är en levande andlig kraft nu som för 1 900 år sedan; predikanter som förkunnade lagen, predikanter som bad gav mig intryck av religionens allvar på ett sätt som aldrig någon gudstjänst i kyrkan hade låtit mig ana.” Undset reagerar mot den protestantiska subjektivismen. Modern subjektivism kan inte tillförsäkra religionen någon giltighet. Undsets kritik övergår i självkritik: ”Efter det att vi länge och väl hade låtit oss ledas av alla dem som predikade sina illusioner och idiosynkrasier måste vi fråga oss själva: än du då, som inte har någon tilltro till andra människors subjektiva tro, hur står det till med din egen tro? Du menar att du har genomskådat naiviteten i alla andras solipsismer.” Hon utsätter sitt eget individuella själv och dess förmåga till insikt för en så etsande skepsis att en upplösning av självet hotar. Som skeptiker ser Undset krisen för det självkoncentrerade och självtillräckliga jaget. Men hon ger inte upp det mänskliga självet. Hon överger det inte heller för en billig tröst i religionen. Det hon ser i religionen är inte längtan efter tröst, inte ens längtan efter frälsning. Det grundläggande i religiositeten är längtan efter klarhet och mening, de första och sista ting som har engagerat människorna djupare än deras eget väl och ve. I sitt religiösa sökande har människorna insett att de inte är ensamma i världen. De ”diktade sina myter om något Annat, Den andre. De andra – det gudomliga, Gud, gudarna som de känner finns där, men som de inte kan se. All förkristen hedendom har haft till förutsättning att människorna var normala nog för att tro på andra andar än människoanden – även om det bara var onda andar.” Undset insåg intuitivt att modern subjektivism, som mynnar ut i radikal skepsis och agnosticism, upphäver humaniteten, därför att subjektivismen till sist upplöser sanningen om en meningsfull allmänmänsklig verklighet som bärare av humana värden. Det är denna existentiella och moraliska nöd som öppnar henne för kristendomen. ”Så gick det till att vi upptäckte att det var en makt i världen”, som lärde människorna solidaritet. ”Trots det stora fallet – syndafallet – var vi allesamman medarvingar till hans gåva som betalade vår skuld. Det var som om vi hade kommit till att röra vid ett element från en annan värld, och för första gången i vårt liv kände vi skräcken för något övernaturligt.” Övergivenheten kunde konvertiten uppleva på många olika sätt. Några kände som om de vore fallna i ”den himmelske jakthundens våld. Andra kände strax att det var vår egen Fader, som vi hade rövats bort från en gång för så länge sedan, att vi inte kom ihåg vilka vi var, men vi kände igen honom på hans första ord.” Och ”vi blev tvungna att överlämna oss åt honom”. Om sig själv skriver hon: ”Vår Herre har fångat mig – som så många andra av min sort – in i sin fårfålla direkt från utmarken. Innan vi blev upptagna i den katolska kyrkan hade vi aldrig vetat om någon sorts inhägnad. [...] som vi kunde räkna som en fålla som vi hörde hemma i. Vi gick ute som får på villande hed.” För Undset har konversionen och den kristna tron sina mänskliga förutsättningar. Människan har ett sökande som Gud kommer till mötes på många sätt. Men en positiv viljeakt är nödvändig från människans sida för att hon skall kunna bli frälst. På klassiskt katolskt sätt understryker Undset viljans anslutning till insikten om sanningen. Om förståndets, känslans och viljans roll vid omvändelsen kan hon uttrycka sig på följande sätt: ”Naturligtvis är kristendomen över allt förstånd. Men den är också över all känsla.” Ändå måste både vårt förstånd och vår känsla vara i den. ”Med viljan må vi ge oss åt Gud, och först och främst bör vi be honom att ta vår vilja i sin vård, förena den med sin heliga vilja och inte tillåta att vi skiljer den från hans.” Detta är ”väckelse till aktivitet – till att arbeta med Gud, inte emot”. Och nåden är det ”läkemedel som syndaren oavlåtligt måste suga i sig och bada i för att växa mot fullkomligheten”. Konversion är övergivelse och hängivelse – inte bara till Gud i Kristus utan till ”Jesus Kristus i hans mystiska kropp, kyrkan”. Detta är ingen triumfartad tro. Den sätter sig upp mot världen men är lika ”späd och skröplig som det lilla barnet i Marias armar”. Undset tolkar sin egen konversion utifrån olika synvinklar. Men det finns ett sammanhang. Det är en modern konversion. Hon erfar den existentiella nöd som den moderna människan lever i på grund av den radikala subjektivism som till sist slutar i en skepsis som upplöser det mänskliga. Visserligen var konversionen också ett dramatiskt val för Undset, men den var inte ett irrationellt språng. Tvärt om lägger hon vikt vid det intellektuellt rationella i samband med konversionen. Den står också i samband med den livsinsikt som hon förut haft, det vill säga hennes (förkatolska) insikt om människans grundvillkor som själslig biologisk varelse. Det var en verklighet som hon såg bekräftad både analogiskt och konkret verkligt i det kristna frälsningsdramat och i kyrkans sakramentala liv. Ronald Fangens konversion och litterära nyorientering Fangens litterära nyorientering från 1929 innebar också att det specifikt kristna fick större plats hos honom. I romanerna från den här tiden arbetar det sig allt starkare fram som bas för en existentiell och etisk livsorientering. Till och med Kristi försoningsdöd på korset blir tydligt tolkad – enligt ett liberalteologiskt paradigm. När han år 1933 skriver en essay om Borgerlig livssyn är det religiösa dock inte frånvarande. Oxfordgrupprörelsen med sitt ”internationella team” under ledning av den amerikanske prästen Frank Buchman (1869–1961) blev den stora religiösa sensationen i Norge på hösten 1934. Detta var en personlighetscentrerad rörelse utan lära och konfessionell identitet, starkt präglad av amerikansk kultur och mentalitet och med en säregen metod för mission. All vikt lades på det personliga ”vittnesbördet” om de egna religiösa erfarenheterna, gärna vittnesbörd om ”förvandlingen” och den moraliska seger den lett till. Rörelsen fordrade ett liv under ”andens ledning” i pakt med de fyra absoluta kraven: absolut ärlighet, osjälviskhet, renhet och kärlek. Förvandlingen till ett nytt liv skedde genom en absolut ärlig ”delgivning”/bekännelse av synd inför en annan människa. Delgivningen skapade också ”gruppen” som både var en intim själavårdande gemenskap och ett missions- och propagandaredskap. Rörelsen ville vara en andlig kraft i alla kyrkor. Konfessionella skiljelinjer var oväsentliga. Dess mål var storslaget: ”världsförvandling” genom individuell ”förvandling”. Denna utopi blev allt starkare framhävd fram till andra världskriget och blev det dominerande målet för Moralisk upprustning (MRA), Oxfordgruppens fortsättning efter 1945. Det var efter en inbjudan från stortingspresidenten Carl J. Hambro som Frank Buchman och Oxfordgruppsrörelsen kom till Norge 1934. Tillsammans med ett par medarbetare satte Hambro upp en lista över dem som skulle inbjudas till det första norska ”housepartyt”. I enlighet med ”Oxfordstilen” inbjöds en rad ledande personligheter från samfund, kyrka och kultur, bland dem Ronald Fangen. Det kan verka egendomligt att Fangen kunde låta sig rivas med och genomleva en gränsöverskridande och momentan omvändelse vid mötet med denna högst antiintellektuella och för många otillåtet ytliga rörelse. Han var inte ensam. ”Oxford” utlöste en rad prominenta omvändelser, inte minst i Norge. Fangen redogjorde själv för det som hade hänt honom i boken En kristen verdensrevolution (1935). Han var nyfiken men skeptisk då han for till Høsbjør. Hans motvilja mot väckelsekristendom, mot bönhus, sektkyrkor och Frälsningsarmén, ”den svartinramade möteskristendomen” var ingrodd. Han avskydde kristlig gråtmildhet och hysterisk andlighet. Om ”Oxford” hade han någon förhandskunskap, hade som så många andra läst några böcker om denna märkliga rörelse. Han var spänd på om han nu skulle möta en ”urvattnad, kraftlös snobbkristendom [...] litet älskvärd kristlig idealism till tröst och vederkvickelse för övermätta, själsligt urholkade rika människor”. Skulle han åter bli inbjuden att offra till den ”liberalt-humanistiska avgudabilden”? Han insåg att han på sätt och vis varit kristen i hela sitt liv men att han varit både nära och långt borta. Mötet med ”teamet” och Buchman blev överväldigande, överrumplande; hans fördomar och hans traditionalism föll samman under trycket av det livsnära och enkla vittnesbördet. Han hade tagit med sig en packe nya böcker som han skulle recensera, plus två flaskor whisky, om det skulle bli för mycket tungomålstalande. ”Jag tror att det är de första flaskor whisky som jag har köpt men inte har varit med om att tömma.” Här var det omöjligt att vara tillbakalutad och observerande. Det han hörde av teamets personliga vittnesbörd om medlemmarnas vägar till förvandlingen och den verkan som förvandlingen hade fått angick honom personligen på ett obehagligt närgånget sätt. ”Det förhöll sig helt enkelt så att vi mötte kristendomen – inte som tal och förmaningar, inte som begrepp och diskussion utan som en realitet.” Han måste rannsakande fråga sig själv: Vad var hans kristet betonade humanism? Den var i varje fall inte ”liv”. Fangen tolkar sin egen religiösa upplevelse som ett radikalt möte med det obetingade kravet och som en appell till en avgörelse som utgår från Kristus själv, han som i sitt liv förverkligade de högsta idealen: ”absolut ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek”. I Kristus hade Guds helighet kommit nära. Med honom hade det heliga och det fullkomliga blivit mänskligt. Och det har med oss att göra. Kristus var utan synd. Ingenting skilde honom från Gud. Ingenting skilde honom från medmänniskorna. Synd är det som hindrar gudsrelationen och det öppna förhållandet till medmänniskan. Mötet med Guds fullkomlighet i Kristus utlöste det djupaste syndamedvetande, en absolut dom över honom själv. Och detta utlöste en längtan efter ett nytt liv. Men det krävde val, avgörelse och beslut, det fullkomliga överlämnandet till ett kompromisslöst liv. Fangen försökte att vika undan och fly, vågade inte gå in genom ”den trånga porten” men han visste att flykt var meningslöst. Till sist var det bara att överlämna sig, fatta beslutet om ett totalt överlämnande till Kristus. På Høsbjør offentliggjorde han sitt beslut. Det gav honom en trygg förankring, mål, mening och optimism. Av de sensationella omvändelserna på Høsbjør år 1934 var Fangens en av de största. Under den tid som följde var han engagerad i Frank Buchmans rörelse och deltog aktivt i flera kampanjer – i Norge och i de skandinaviska länderna. Under några år var han Oxfordgrupprörelsens främste representant i Norden. Kontakten blev så småningom svagare och han fann sin plats i Den norska kyrkan, men han tog aldrig avstånd från Oxfordgrupprörelsen. Fangen gör inte bara en personlig utan också (i likhet med Undset) en kulturkritisk tolkning av sin förvandling. Den var en reaktion på modernitetens kris. Han undviker visserligen grupprörelsens värsta förenkling av de kulturella och politiska förhållandena, men han tolkar ändå krisen religiöst individuellt som en verkan av synd och bristande syndamedvetande. Det har försiggått en ”lång och planmässig utveckling inom filosofi, psykologi och sociologi”, ett modernt fälttåg mot synda-medvetandet. Denna process motiverades utifrån den materialistiska världsuppfattningen. Människan fråntogs all skuld, omständigheterna bar skulden. Men nu (1935) är krismedvetandet starkt och utbrett, fastslår Fangen. Man kan till och med tala om kollektiva synder, påpekar han, men från det kollektiva till det individuella rör man sig inte. Därför saknas verkligt syndamedvetande, något som återigen beror på att den moderna människan inte har någon hållbar moral. Detta är en följd av tidens materialistiska ateism. ”Där Gud är avsatt har i verkligheten även moralen försvunnit. I religionen finns nämligen den enda förankringen för en absolut moral.” Fangens omvändelse var momentan. Upplevelsen på Høsbjør blev en dramatisk personlig internalisering av hans intill dess opersonliga, teoretisk-ideologiska kristendom. Han blev ställd till ansvar religiöst: vad betydde den ständiga klagan över kulturkrisen om man inte löste krisen i sitt eget personliga liv? Religionen var konkret liv, som krävde praktisk handling. Syndabekännelse, uppgörelse och bot var början till ett nytt liv i och med den intima religiösa gemenskapen i ”gruppen”. Där blev man ledd till en allt djupare och mer kompromisslös efterlevnad av Guds vilja, först och främst omsatt i individ- och världsförvandlande evangelisering. Den ideologi som hade utlöst kulturkrisen hindrade också dess lösning genom att förneka synden och skulden och slutligen Gud. Men krisen krävde något annat och något mer än objektiv observation, analys och kritik. Något mer och något annat än den traditionella kyrkokristendomen. Den ”nya sakligheten”, som var ett viktigt slagord under mellankrigstiden, krävde handfasta realiteter. Världen måste konfronteras med möjligheten av en konkret förvandling. Genom sina erfarenhetsbaserade vittnesbörd och sina fyra absoluter menade Oxfordgrupprörelsen att den representerade den nya sakligheten på det religiösa och etiska området. För Fangen blev kravet på realitet ett moraliskt och religiöst krav på ett nytt liv. Undsets och Fangens fortsatta arbete med tron Både Undset och Fangen arbetade vidare med sin nya tro, Undset i sina romaner om konvertiten Paul Selmer, Gymnadenia och Den brinnande busken. Hon låter Paul Selmer genomleva utmaningen att leva ett heligt liv i självuppoffrande kärlek. Till sist drabbas han av en skakande gudsupplevelse. Den Gud som i sin kärlek har gett sig själv i Kristus är själva grunden för varat. Paul möter honom i en djup mystisk upplevelse. Allt rasar i honom. Till sist kan han vila i det stilla djup som denna gudsupplevelsen för alltid lämnar kvar i hans själ. Fangen kom in i en kris under sitt fängelsevistelse under ockupationen. I hans postumt utgivna dagbok från fångenskapen finner vi hans reflexioner över den kristna gudstron. Konfronterad med världskrigets demoni, isolerad i sin cell, sjuk och eländig erfar Fangen att alla hans gamla gudsföreställningar bryter samman. Gud är helt annorlunda än vad han hittills hade trott. De sista resterna av hans idealistisk-humanistiska gudsbild bränns bort. I Kristi lidande och död har Gud visat en kärlek som övergår alla våra moraliska och religiösa föreställningar och därmed uppenbarat att han är otillgänglig för vårt moraliska förnuft. Många av Undsets och Fangens samtida upplevde väckelse och omvändelse på ett helt annorlunda sätt. Det var tron på Kristi verk, hans försoning av våra synder och hans uppståndelse till vår rättfärdighet som blev det förnyande och nyskapande i deras liv. I Undsets och Fangens omvändelser förefaller inte tron att vara det avgörande. Hos Undset låg tonvikten på mening, klarhet och tillhörighet. För Fangen var ett förpliktande ”nytt liv” i praktisk kristendom det helt centrala. För båda utgör den självuppoffrande kärleken – hos Gud och i människan – kristendomens kärna. I ett Norge, starkt präglat av den evangelisk-lutherska traditionen, kom de att representera andra kristna trostraditioner. I den moderna situationen var de kanske mer relevanta än den etablerade lutherdom som på 1800-talet hade blivit psykologiskt och existentiellt ”operativ” genom pietistisk förmedling i undervisning och förkunnelse. Översättning: Elisabeth Stenborg Författaren är teologie professor, verksam vid Det teologiske menighetsfakultet i Oslo. Litteraturförteckning Bliksrud, Liv (utg.), Kritikk og tro. Tekster av Sigrid Undset, Oslo 1982 Bliksrud. Liv, Sigrid Undset, Oslo 1997 Bliksrud, Liv (utg.), Sigrid Undset. Essays og artikler 1920–1929, Oslo 2006 Butler, Christopher, Early Modernism. Literature, Music and Painting in Europe 1900–1926, Oxford 1994 Chesterton, G.K., Den katolske kirke og konversion, Oslo 1929 Fangen, Ronald, Som det kunde ha gått, Oslo 1935 Fangen, Ronald, Det nye liv, Oslo 1935 Fangen, Ronald, En kristen verdensrevolusjon, Oslo 1935 Fangen, Ronald, I nazistenes fengsel (1940–1941), Oslo 1975 Henriksen, Jan Olav (red.) Tro. 13 essays om tro, Oslo, Kom forlag 2006 Jarlert, Anders, The Oxford Group. Group Revivalism and the Church in Northern Europe 1930–1945, Lund 1995 Krane, Borghild, Sigrid Undset liv og meninger, Oslo 1970 Nock, A. D., Conversion. The Old and the New from Alexander the Great to Augustin of Hippo(1933), London 1999 Oftestad, Bernt T., ”En moderne omvendelse”, i: Frihet, Ansvar, Tjeneste. Ronald Fangens liv og visjon (red. Reidar Huseby), Oslo 1995, s. 56–72 Oftestad, Bernt T., Kristendom og kulturansvar hos Ronald Fangen, Oslo 1981 Oftestad, Bernt T., Sigrid Undset. Modernitet og katolisisme, Oslo 2003 Ørjasæter, Tordis, Menneskenes hjerter. Sigrid Undset – en livshistorie, Oslo 1993 Pearce, Joseph, Literary Converts. Spiritual Inspiration in an Age of Unbelief, San Francisco 1999 Sørebø, Jan Inge, ”Over dype svelg”. Eit essay om Ronald Fangens aktualitet, Oslo 1999 Undset, Sigrid, Et Kvinde-synspunkt, Kristiania 1919 Undset, Sigrid, Gymnadenia, Oslo 1929 Undset, Sigrid, Den brænnende busk, Oslo 1930 Undset, Sigrid, Elleve aar, Oslo 1934 Undset, Sigrid, ”Hvordan jeg blev katolikk og hvorfor jeg er det i dag”, i: De søkte de gamle sier (utg. Haakon Bergwitz), Oslo 1936, s. 83–96 Undset, Sigrid, ”Om å konvertere til katolisismen” (1931), Nytt Norsk Tidskrift 1988, s. 3–9 Werner, Yvonne Maria, Nordisk katolicism, Lund 2005 Winsnes, A.H., Sigrid Undset. En studie i kristen realisme, Oslo 1949 www.lupinfo.com/encyclopedia/B/Belloc-H.html www.lupinfo.com/encyklopedia/C/Chester.html Publicerad 2006 i nummer 8  |
Senaste nytt Oroligheterna i Nigeria hade inte religiösa orsaker De blodiga oroligheterna i norra Nigeria i januari i år orsakades inte av några religionskonflikter. Denna slutsats dras i en rapport från regeringskommission, som citeras av den påvliga pressbyrån Misna. Enligt rapporten utlöstes våldet av en maktkamp om kontrollen över området. Vid sammanstötningarna mellan muslimer och kristna i staden Jos dog nästan 300 människor. Planer på ett virtuellt bibliotek över alla koncilier Konciliedokumenten från alla kyrkor och århundraden ska sammanställas i ett digitalt bibliotek. I projektet som leds av en italiensk historiker deltar ett nätverk av institutioner från de historiska koncilie- och synodorterna, som Istanbul, Rom, Jerusalem och Moskva, men också Aachen, Konstanz, München, Genève och Wien. Israels president besöker påven Israels president, Shimon Peres, träffar i dag påven Benedictus XVI i Castel Gandolfo. Samtalet kommer med stor sannolikhet att handla om fredsprocessen mellan palestinier och israeler, en process som i dag återupptas i Washington, efter 20 månaders uppehåll. På dagordningen står även samarbetet mellan Vatikanen och Israel. Nytt lutherskt samfund i Nordamerika I fredags, den 27 augusti, grundades ett nytt lutherskt samfund i Nordamerika. Samfundet har fått namnet North American Lutheran Church, NALC. Initiativet till den nya kyrkobildningen har utgått från gruppen Lutheran CORE, som har samlat medlemmar i Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) och Evangelical Lutheran Church in Canada (ELCiC). Man kan alltså se det nya samfundet som en utbrytning ur dessa båda samfund. Den utlösande faktorn för skapandet av NALC var beslutet på ELCA:s årsmöte förra året att församlingar kan kalla personer som lever i samkönade relationer till pastorer. Många medlemmar i ELCA, främst representerade av Lutheran CORE, kunde inte acceptera detta, och NALC har skapats som ett svar på ELCA:s beslut.
Präst skjuten på polisstation i Colombia Mer än 3000 personer deltog i söndags, den 22 augusti, i Colombias huvudstad Bogota i begravningen av den katolske prästen Herminio Calero Alumia, som i fredags dödades genom flera pistolskott på en polisstation i huvudstaden. Åklagarmyndigheten ska nu utreda om prästen dödats avsiktligt eller om det rörde sig om oavsiktliga vådaskott. Prästen befann sig på polisstationen för att försöka mäkla fred mellan några taxichaufförer och några poliser som råkat i bråk med varandra.
El Salvadors kyrka förväntar sig en snar saligförklaring av Romero Ärkebiskopen av San Salvador, José Luis Escobar Alas, förväntar sig en snar saligförklaring av den mördade ärkebiskopen Oscar Arnulfo Romero (1917–1980). Det sade Escobar i söndags i San Salvador vid en presskonferens med anledning av att det gått 93 år sedan hans företrädare föddes. Escobar kräver att den döde inte ska instrumentaliseras eller politiseras, så att inte saligförklaringsprocessen hos den ansvariga kongregationen i Rom försvåras. ”Vi kommer att fortsätta att be för att ärkebiskop Romero blir saligförklarad snarast”, sade Escobar enligt internetportalen Terra.
Vatikanens hemsida har tre miljoner besökare varje dag Vatikanens officiella hemsida på internet, www.vatican.va, har dagligen tre miljoner besökare från hela världen. Detta antal anger Vatikanens internetansvarige, Lucio Adrian Ruiz, i en intervju i onsdagens nummer av Vatikantidningen l’Osservatore Romano. Av olika skäl räknar man dock med fler användare. Dessa kommer framför allt från USA, Italien, Spanien, Tyskland och Brasilien, säger Ruiz. Det största intresset väcker internetsidorna om påven Benedictus XVI.
|
|||||||
|
|||||||||
|
|
|||||||||
