|
| Signum, Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala, Tel: 018-580 07 10, Fax: 018-580 07 20, E-post: adm@signum.se |
Ansvarig utgivare Frans-J. Holin |
||||||||
|
|
Avgudars skymning – trettiotalets långa skuggor Efter en idéhistorisk tillbakablick analyseras trettiotalets diktaturer. Hur var det möjligt att våldet kunde triumfera på detta barbariska sätt? Varje vision måste bedömas utifrån vilken typ av människa den frambrin-gar. Tiden är det obarmhärtiga test som prövar allt, också det som såg mest förföriskt ut. Ofta är det då för sent. Den brännande frågan blir då: kan detta hända igen? Den kemiska substansen i en människas kropp gör henne värd 2:50, enligt en amerikansk vetenskapsman. Emellertid tycker han att detta verkar en aning småfuttigt. Ska vi inte säga en dollar jämt? Så skriver Nils Ferlin i inledningen till en dikt i samlingen Goggles, som utkom 1938. Den bär rubriken ”En dollar jämt”. I den tidens mynt motsvarade det tre svenska kronor och sjuttiofem öre. ”Så är – jämlikt vår pressnotis, jämnt tre och sjuttiofem ditt pris för klor och kol och kalcium när du är blek och stum.” Vad Ferlin och vanligt folk inte anade var att människovärdet skulle devalveras till ofattbara djup under de närmast följande åren. I Tredje riket betraktades många personer blott som belastningar som måste elimineras så billigt som möjligt och i industriell skala, med återvinning av värdefulla substanser, till exempel tandguldet. Josef Stalin formulerade saken med oöverträffad knapphet: ingen människa, inget problem. Med ett enkelt telefonsamtal avskaffade han problem i rask takt. De totalitära systemen under förra århundradet eliminerade problem i miljoner. Det är omöjligt att exakt uppskatta antalet människor som blivit dödade av ideologiska (kommunistiska eller nazistiska) skäl. En någorlunda enhällig historikerkår antar att nazismens offer, och då räknas inte krigshandlingar, uppgår till ca 12 miljoner, det sovjetiska systemets offer till ca 20 miljoner, och offren för Maos Kina till tiotals miljoner. Tanken svindlar, och än en gång kan man citera Stalin: en människas död är tragik, en miljon människors död är statistik. Varje problem var en mänsklig individ, ett helt universum. Ett universum störtade samman, var gång övermakten ville det. Människovärdet blev under trettiotalet en minuspost. Vad är det för processer som kan leda till att människovärdet avskaffas? Filosofer har knappast hittat någon användbar definition av männi-skovärde. En bra definition ska vara motsägelsefri, vetenskapligt fruktbar och så enkel som möjligt. Dessutom: egentligen är svenskan ensam om att tala om människovärde. Ordet blev omhuldat på 1800-talet genom Henrik Menanders socialistiska kampsång ”Arbetets söner”, som fordrade människovärde, rättvisa, frihet och bröd tillbaka. Ordet är oanvändbart och belastat av att höra till samma typ som mervärde, andrahandsvärde och realisationsvärde. Det är en misslyckad översättning av tyskans Menschenwürde och borde ersättas med ”mänsklig värdighet” (human dignity på engelska). Detta är ett antikt begrepp. Stoikerna talade om människans värdighet (dignitas) i kraft av förnuft och talförmåga. Cicero säger att denna värdighet är ”ett anseende som förtjänar att hyllas, äras och aktas” och tillägger att denna värdighet bör motsvaras av ett hedervärt och återhållsamt sätt att leva. Den judekristna traditionen introducerade läran att människan är en Guds avbild med status av person och som sådan okränkbar från konception till eftermäle – en princip som alltför lätt sattes ur spel i konfliktsituationer och inte har varit någon garanti mot krig, tortyr, plundring och våldtäkt. Ändå innehöll den fröet till vad vi kallar mänskliga rättigheter. Immanuel Kant bidrog med tesen att människan är inkommensurabel med ekonomiska eller emotionella prissättningar och har ett inre värde, det vill säga värdighet. Värdigheten utövas genom sedligt handlande. En person får aldrig förvandlas till medel utan utgör målet för allt görande och låtande. Människovärdigheten uppträder i den irländska författningen 1937 och efter andra världskriget i såväl Väst- som Östtysklands konstitutioner samt i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Kan man formulera principer som hindrar att människor utrotas som löss? Ett demokratiskt system är en nödvändig men vacklande grund för människovärdigheten. Hitler kom till makten genom demokratiska val. Trettiotalet blev en långsam tänjning av offentlighetens acceptans av terror som politiskt medel till förändring. Sebastian Haffner, år 1933 en ung tysk jurist, skriver att djävulen har många nät: grova för de grova själarna, fina för de finare. Den som vägrade bli nazist kunde vänta sig dagliga förödmjukelser utan möjlighet till självförsvar, outhärdliga ting utan att kunna ingripa. Man kunde försvara sig psykiskt genom förakt för nazisternas tölpaktighet och dilettantiska statskonst. När de rönte framgångar blev motståndarna hjälplösa och framstod som förstockade stollar. Frestelsen för ädla själar var att försöka hålla åtminstone denna själ ren och obesudlad av pestluften. Efter några lama protester mot att SA-män mördat vanliga arbetare i deras sovrum under hänvisning till ”statens nödvärnsrätt” fick han höra att detta var en väldig akt i den tyska ”folktillblivelsen”, ett värde långt viktigare än juridiska spetsfundigheter. Varje protest mot pöbelväldet utgjorde ett latent hot, som det var goda medborgares plikt att rapportera. Komplikationen uppstår när begreppet rättvisa långsamt omdefinieras till den starkes rätt. Guldålder och syndafall Vår kultur börjar i föreställningar om ett paradisiskt urtillstånd, från vilket människosläktet sedan har degenererat. Saken beskrivs i bibeln som ett syndafall: från ett tillstånd där jorden bar sin gröda utan att behöva plöjas och sås, där födelsen sker utan smärta, har genom den mänskliga faktorn, ett felgrepp av kosmiska mått, allt råkat i ett tillstånd av sönderfall och akut katastrof. Jorden bär törne och tistel, födandet är smärtsamt, människan måste arbeta i sitt anletes svett i den enda vissheten att hon måste dö. Ovidius (död 17 e.Kr.) har sammanfattat en antik skapelsemyt i första boken av Metamorfoserna, som på denna punkt har starka likheter med Första Mosebok: från ett urkaos fick universum sin form och alla ting och varelser intog sina anvisade platser. En varelse var mer okränkbar och privilegierad än andra: människan. Hon skapades till gudarnas avbild, med överhöghet över andra varelser. Dessa går nedåtböjda, människan ensam blickar upp mot himlen. Men människorna primitiviserades stegvis. Guldålder blev till slut järnålder, den nuvarande tidsåldern, en oavbruten kriminalhistoria. Människorna känner ingen skam, de jagas av habegär och bedrar varand-ra. Man nöjer sig inte med sitt. Jordens oskuld kränks och plundras, och jakten på resurserna legitimerar övergreppen på människor. Ovidius diktade mot bakgrunden av de våldsamma maktstrider som hade lett till den romerska republikens fall. Ordningen hade skapats av Augustus med diktatoriskt våld. De första kristna i Rom fick anledning att ta ställning till det romerska imperiet, sedan kejsar Nero inlett en skoningslös förföljelse mot dem år 64. Uppenbarelseboken (ca år 96) målar världshistorien i grälla färger: romarimperiet identifieras med Babylon, djävulen och ondskan. För de torterade kristna hägrar det himmelska Jerusalem, där äntligen rättvisan ska segra och ondskan straffas. Tills vidare måste man leva med terrorstaten som en realitet, leva i denna världen men inte av denna världen. Historien är ambivalent. Detta blev fullfjädrad filosofi hos Augustinus under barbarinvasionerna med åtföljande politiskt sönderfall (han dog 430). Imperiets kollaps skylldes av den konservativa senats-adeln på kristendomen, som skulle ha försvagat patriotismen och vållat de militära nederlagen. För Augustinus bär alla imperier fröet till sin egen undergång. Historien är en kontinuerlig kamp mellan gott och ont, mellan den rättfärdige Abel och hans broder och mördare Kain. Kain hade grundat den jordiska staten, symboliserad av tornbygget i Babel, syndens, avgudadyrkans, dominansens och den moraliska förvirringens näste. Rom hade grundats på ett brodermord, när Romulus i högmod slagit ihjäl Remus. Mänsklighetens grundförutsättningar kommer inte att förbättras på något avgörande sätt, så länge den innevarande tidsåldern består. Augustinus formulerar arvsyndsläran: mänsklighetens elände är en medfödd defekt och kan endast upphävas av Gud i den människa som accepterar Kristus och mottar dopet. Hänvisad till egen kraft är hon helt oförmögen att leva rätt. Än mindre kan hon nå det saliga skådandet i det himmelska Jerusalem, återkomsten till det förlorade paradiset, målet för alla människor. Maktutövning är tills vidare ett nödvändigt ont. Utan rättvisan förvandlas maktutövning (regnum) till maffiavälde (latrocinium). Makten ska se till att männi-skans inneboende tendenser till ondska hålls i schack genom respekt för rättvisan, som är ett objektivt värde. Myndigheterna måste tillåta ogräset och vetet att växa tillsammans intill skörden, den yttersta domen. Alla försök att eliminera allt ogräs, att eftersträva ett samhälle av enbart rena och oförvitliga, är dömda att misslyckas och leder till ökat elände. Thomas av Aquino (död 1274) hade en långt mer positiv syn på människan, naturen och staten. Dels levde han i en stabilare period, där den kristna enhetsstaten levde i ett spänningsfyllt förhållande mellan imperium och sacerdotium men föreföll ohotad. Dels inspirerades Thomas av Aristoteles, för vilken människans naturliga drifter var inriktade mot strävan efter dygden och lyckan, värden som bara kan förverkligas inom samhällsgemenskapen. Staten var för Thomas inte ett nödvändigt ont utan en naturlig inrättning, en kropp med kyrkan som själ. Dock sågs heretiker som en samhällsfara, och offentlig förnekelse av kristna dogmer medförde dödsstraff. Införandet av inkvisitionen innebar paradoxalt nog en ökad rättssäkerhet, eftersom den följde ett strikt juridiskt förfarande, som oftare friade än fällde, i motsats till gatans rättsskipning. Att historien är ett förfall var ett grundantagande för renässanshumanisterna. De blickade längtansfullt tillbaka till antikens svunna guldålder. De hedniska humanisterna söder om Alperna drömde om ett återupprättat romerskt välde, där bildningen skulle stå i centrum och de lärda bli prästerskapet. De kristna humanisterna återupptäckte bibeln på grundspråken. De ville återfinna de inspirerade texternas ursprungsmening, oanfrätt av senare tiders missförstånd. Humanisterna drömde om urtillståndet, som kunde återerövras om man tog makten över makten, det vill säga genom att påverka eliterna i rätt riktning. Revolutionen, drömmen om det rena samhället Ordet revolution, som användes av Copernicus om himlakropparnas kretslopp, lanserades 1688 i England (”den ärorika revolutionen”) och betydde då ’återgång’ till ett tidigare idealtillstånd. Franska revolutionen 1789–99 är alla revolutioners moder. Revolution betydde nu ’omstörtning av bestående ordning för att åstadkomma radikal rättvisa’. Hierarkierna trotsades, i stat och kyrka. Under 1800-talet ingav ordet fruktan eller hopp, beroende på vem som yttrade det. Parollerna frihet, jämlikhet och broderskap kan tolkas som en sekulariserad version av det kristna evangeliet. Det var visserligen inte första gången som människor fick mista livet på grund av idéer. Men franska revolutionen innebär något nytt: att vissa befolkningselement borde elimineras, dessa som med ett oklart uttryck ansågs ha orent blod (sang impur i Marseljäsen). Begreppet utrensning, som skulle sända kalla kårar längs ryggraden på miljoner under 1900-talet, fick sin symbol i giljotinen, som rationaliserade maktens med eller utan domstolar dekreterade utrotningskampanj. Det räckte med att någon ansågs vara antirevolutionär. 1793 stiftades en lag om dödsstraff för revolutionens fiender. Tiotusentals avrättades i fullt lagliga former. Förnuftet upphöjdes till gudom med högaltare i Notre Dame. Kalendern startade om från år 1. 1800-talet blev ideologiernas experimentfarm och -ismernas sekel. Industrialismen och urbaniseringen skapade en proletär befolkning utan egen identitet, avskuren från alla självklarheter och givna roller, dömd till ekonomisk och moralisk misär, en optimal bakgrund för stora samhällsprojekt och nya idéer om verklighetens förbättring. Franska revolutionen var självklar referenspunkt. Revolutionerna 1830 och 1848 och den andra Pariskommunen 1871 iscensattes av radikala intellektuella genom tidningsartiklar, pamfletter och brandtal. De visionära ideologerna strävade rastlöst efter goda och ädla mål: allmän och fri skolundervisning, avskaffandet av himmelsskriande orättvisor, regler om maximihyror och förbud mot nattarbete. Marx, en av dessa intellektuella som tillbringade mesta tiden i bibliotekens tystnad, formulerade doktrinen om klassernas kamp. Socialismen i dess marxistiska tappning blev en sekulariserad eskatologi: arvsyndens och djävulens roller spelades av kapitalismen och de rovgiriga ägarna av produktionsmedlen. Det himmelska Jerusalem avlöstes av visionen av det klasslösa samhället och proletariatets diktatur, ett tillstånd som i likhet med Guds rike tränger fram utan att någon kan hejda det och som många vill påskynda med våld. Den ”nya människan” enligt Paulus blev en politisk utopi av ett samhälle där individen underordnar sig kollektivet. Liksom de extrema riktningarna i franska revolutionen (girondisterna, Robespierre) drevs man av en brådskande nollvision, drömmen om klinisk renhet från främmande och störande inslag, frihet från utvecklingens bromsklossar. Utrotning, eliminering, rensning blev fundamentala ord i den revolutionära ordlistan, bilder som förutsätter förekomsten av mänskligt ogräs, ohyra och sjukdom. Den bästa möjligheten att pröva revolutionen i praktiken erbjöd det ryska tsardömet, ett genomruttet autokratiskt system med religiös legitimering, präglat av tvång, angiveri och ekonomisk ineffektivitet. Man hade inte varit med om renässansen, reformationen och upplysningen. Ryssland saknade en välutbildad och välbärgad medelklass, vilket underströk de skriande sociala kontrasterna. Många revolutionärer erbjöd sina tjänster: liberaler och socialdemokrater talade för reformer inom ramen av en konstitutionell monarki. Bondeagitatorer krävde omfördelning av jorden. Anarkister och vänsterradikaler ville starta från noll: ett nytt samhälle med ett nytt marxistiskt styre. Efter Rysslands förödmjukelser mot Japan 1905 och i första världskriget 1917 fick de extrema marxisterna, bolsjevikerna under ledning av Lenin (Vladimir Iljitj Uljanov, 1870–1924), chansen att gripa makten. Denna statskupp sågs som signalen till en världsomfattande omvälvning. Komintern bildades 1919 i syfte att inspirera och finansiera revolutionen (Revolutionen!) i resten av världen. Revolutionen var en entitet av teologiska dimensioner: den sista striden mellan ont och gott. Lenin var rastlöst verksam. Hans magnetiska personlighet gjorde honom till kultfigur. Han producerade inemot 10 000 trycksidor, förutom allt outgivet, och predikade i tal och skrift budskapet om historiens successiva faser, från det kapitalistiska till det kommunistiska samhället. I den revolutionära fasen tar Massorna (ett distinkt subjekt) initiativet, men för att kanalisera Massornas energi krävs en effektiv partiapparat. Eventuellt kunde Massorna förbli passiva. Då ålåg det partiet att väcka och organisera dem. Klassfiender (vem som helst var kvalificerad för den beteckningen) och den marknadsinriktade kulakklassen, välbeställda bönder, blev syndabockarna på vilka skulden för de gigantiska ekonomiska misslyckandena kunde projicieras. Den 11 augusti 1918 utfärdade Lenin följande order: ”Kamrater! Kulakupproret i fem distrikt måste skoningslöst slås ner. Det ligger i hela revolutionens intresse, ty nu står sista striden mot kulakerna. Vi måste statuera exempel. 1. Häng (häng absolut så folk ser) minst 100 kända kulaker, rikemän och blodsugare. 2. Publicera deras namn. 3. Konfiskera all spannmål. 4. Ta gisslan – enligt gårdagens telegram. Gör så att folk inom hundra versts avstånd verkligen ser, skakas av och börjar skrika vitt och brett att man kväver och stryper blodsugarna kulakerna. Bekräfta mottagandet och verkställandet med telegram. Er Lenin. PS. Hitta så hårdföra personer ni kan. DS.” Kompromisser skulle bara göra allting värre. Alltså återstod de radikalaste lösningarna. Lenins arvtagare Stalin (Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili, 1879–1953), säkrade med enastående manipulativ förmåga efter hand positionen som absolut envåldshärskare med titlarna generalissimus och fältmarskalk. Från början en relegerad prästkandidat hade han kulturella intressen och uppmuntrade musiker och konstnärer, med den klassiske självhärskarens mix av känslosamhet och total avsaknad av empati. Sovjetunionen förvandlades på trettiotalet till ett perfekt terrorvälde, med systematisk utrotning av klassfiender. Förföljelsen blev alltmer godtycklig och paranoid. Koncentrationslägret, en amerikansk uppfinning, som tillämpats i kriget mot Spanien på 1890-talet och senare av engelsmännen i boerkriget, blev under namnet Gulag ett effektivt led i utrotningskampanjen. 1930 hade det funnits 179 000 slav-arbetare i Gulag, 1935 var de en miljon. Terror och tvångsarbete blev den så kallade politbyråns kärnverksamhet. Som vilken förtänksam hemmansägare som helst kunde Stalin klottra ner ekonomiska beräkningar på papperslappar. Bland sådana hittar man följande funderingar från sommaren 1931, då den statliga misshushållningen hade lett till ny hungersnöd: ”1. Vem kan sköta gripandena? 2. Vad göra med de f.d. vita militärerna i våra industrier? 3. Fängelserna måste tömmas på fångar [för att bereda rum för kulakerna]. 4. Vad göra med de olika grupper som fängslats? 5. Tillåta … deporteringar: Ukraina 145 000. N. Kaukasus 71 000. Nedre Volga 50 000 (många!), Vitryssland 42 000 … Västra Sibirien 50 000, Östra Sibirien 30 000.” Listan på deporterade slutar med en summering: 418 000 förvisade. Bolsjevikerna hade övertagit ett bysantinskt cesaropapistiskt rike och visste att förvalta det i revolutionens namn och med en ny ikonografi. Bilderna av Frälsaren ersattes av statyer och statyetter av Lenin. Marx var författaren till de inspirerade grundläggningsdokumenten. Sovjetunionen väckte stark beundran bland världens intellektuella och arbetare genom att vara ett genomplanerat samhälle, där alla hade rätt till arbete, fritid, trygghet och en sorglös ålderdom – utom folkfienderna. I Kina anammades den kommunistiska doktrinen omkring 1920. Ledare blev en folkskollärare med sadistisk läggning och böjelse för poesi, Mao Tse-Tung (1893–1976), på sextiotalet hyllad av svenska intellektuella som vägvisaren in i framtiden. Hans deklarerade moral var absolut själviskhet och ansvarslöshet: ”Självfallet finns det människor och föremål i världen, men de existerar endast för min skull” skrev han i sin ungdom. Hans kommunistiska övertygelse var ljum. Vad som entusiasmerade honom var snabba förändringar. Den mest intressanta förändringen är den från liv till död, varför han fascinerades av döden (de andras). Mao visade särskild fallenhet för att låta sina offer dö långsamt. Vid ett plundringståg under det kinesiska nyåret 1928 skrev poeten Mao: ”Titta när vi dödar de onda jordägarna i dag. Är ni inte rädda? Kniv efter kniv som skär i kött.” Mao uppfann inte de offentliga avrättningarna men gav dem en ny dimension: som politiska möten, där man trummade in klasshatet som drivkraft för förändring. Tredje riket: de starkas seger Om kommunismen var en kristen heresi var nazismen ett nyhedniskt projekt. Författaren Hugo Ball (1886–1927) levde i det oroliga kosmos som graviterade kring första världskrigets absurda slaktande av människor och värden. Kriget, så tänkte Ball, var endast en logisk konsekvens av den tyska kulturens senilitet och ruttenhet. Vid sekelskiftet 1900 hade idéerna lidit bankrutt. Själva det mänskliga i människan hade reducerats till basala drifter som framträdde som patologiska åkommor. Om Gud var död blev djävulen allsmäktig. Om seklernas rad var ett kyrkoår, då var 1900-talet långfredagen. Ball hade ännu bara sett långfredagen gry. Den nazistiska revolutionens förutsättning var segermakternas kalkylerade förödmjukande av Tyskland i Versaillesfreden 1919, i förening med den totala kollapsen i ekonomin efter kriget. Det var inte svårt att finna gehör för totalitära drömmar om en stortysk revansch. Nazisterna odlade det folkliga (das Völkische) och drogade sig på en ideologisk dekokt av Gobineau, Chamberlain, Schopenhauer, Wagner, Spencer och Nietzsche, spetsad med rasantropologins och rasbiologins teser, som vid denna tid åtnjöt vetenskaplig respektabilitet. Alla frustrerade kulturer skaffar sig syndabockar, och judarna passade perfekt efter första världskriget. Antisemitismen har sina rötter i antiken. De latinska författarna Cicero och Juvenalis (som alla preussiska gymnasister hade studerat under sin nioåriga latinkurs) raljerade med de judiska dietföreskrifterna, omskärelsen och bildförbudet. Tacitus, författare till Germania, som fick status av tysk ursprungsberättelse, kallade judarna mänsklighetens fiender och avskum. Medeltidens kristna hade bidragit med legender om rituella barnamord, hostieskändningar och förgiftande av dricksvattnet. Judarna kallades gudsmördare som borde ta konsekvenserna av sina val i det förflutna. I Ryssland skördade pogromerna tiotusentals offer före den ryska revolutionen. Många såg med onda ögon på judiska finansmäns inflytande. ’Ras’ var ett begrepp som kommit i bruk först på 1600-talet och då inte hade någon ideologisk ladding, lika litet som ”stam”. Rasbegreppet blev virulent först med Joseph Arthur de Gobineau (1816–1882), fransk greve, diplomat och litteratör, som rangordnade raserna, med den nordiska rasen och dess rena blod högst i värdeskalan. En rasblandning skulle leda till mänsklighetens undergång, menade han. Budskapet populariserades av Houston Steward Chamberlain (1855–1927), svärson till Wagner och bosatt i Bayreuth. Han identifierade sig helt med tyskheten och hetsade fram de stortyska revanschfantasierna. Han hälsade Hitler som Tysklands frälsare. Chamberlain var övertygad antisemit och en vetenskaplig dilettant som uppfattade sin amatörism som en tillgång: det fanns något högre och heligare än allt annat vetande, skrev han, nämligen ”livet självt”. Historien är en socialdarwinistisk kamp mellan judar och germaner. Judarna är etniska bastarder som vill besudla allt rent och vackert. Tiden vore nu inne att rensa bort allt artfrämmande från Europa. En annan lärofader var den engelske filosofen Herbert Spencer (1820–1903). Denne hade hävdat att all filosofi kunde göras enhetlig, organiseras och samordnas enligt utvecklingsläran. Politikerna skulle inte lägga sig i naturens, samhällets och ekonomins utveckling och inte klema med de svaga och odugliga. Förevändningen för de ariska förvillelserna fann man i språkvetenskapen. Under slutet av 1700-talet stod det klart att de flesta europeiska språk (undantag: finsk-ugriska och baskiska) hade ett gemensamt ursprung med sanskrit, fornpersiska och andra icke-semitiska språk i Orienten och kallades nu indo-ariska. Av detta faktum drogs vidlyftiga slutsatser. James Cowles, Englands främste rasantropolog under det tidiga 1800-talet, trodde att formell bildning bidrog till att bleka de mörkhyade raserna och menade att rasblandning därför var en god sak. Under senare delen av samma sekel utvecklades eugeniken som vetenskap. På grundval av de mendelska ärftlighetslagarna (som blev allmänt kända först på 1880-talet) ville man förbättra den mänskliga rasen (genpoolen, skulle man säga i dag) genom att uppmuntra barnalstring hos lämpliga föräldrar och eliminera undermåligt människomaterial genom sterilisering. Att befolkningen höll på att degenerera togs för ett etablerat faktum (redan utopisterna Platon och Thomas More hade tänkt i samma banor). Växt- och djurförädlingens principer började nu tillämpas på människosläktet. I Sverige inrättades Statens institut för rasbiologi i parlamentarisk enighet 1921. Makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan 1934 bidrog till intresset för eugenik i vårt land och resulterade i de stränga steriliseringslagarna 1941. I historiens backspegel är det lätt att se allt intresse för rashygien som en form av nazistiska värderingar. Så var ingalunda fallet. Den form av antisemitism som kombinerades med vurm för det ”ariska” byggde dock på rasantropologin, uppblandad med föreställningar om det indoeuropeiska samhällets överlägsenhet över andra kulturer. Föraktet för de svaga Friedrich Nietzsche (1844–1900) såg det ariska som något livsbejakande i kontrast till det judiska och kristna. Han beundrade den starka människan, som utan ovidkommande hänsyn formar sitt liv till ett full-ändat konstverk. Moral var i hans ögon en estetisk verksamhet, utövad med artistens rätt att använda det röda blodet som dekorativ detalj. Människan ska lära sig att älska det jordiska och följa naturens lockelser. Det mest motbjudande i det kristna var för Nietzsche korset och med-lidandet, som ökar mängden lidande i världen och är fiende till förädlingens, rasens och privilegiets moral. Kristendomen är de misslyckades och eländigas revolt mot det starka och naturenliga, mot livets intensitet och tragik. Nietzsche såg i socialisternas rop på respekt för mänsklig värdighet enbart social revanschlystnad – eller med ord av Falstaff, fakir: ”Proletären gärna ville / dricka punsch och spela kille”. Människovärdigheten framträder bara, enligt Nietzsche, när den blir Werkzeug des Genius, verktyg för geniet. I Sverige kan man här göra en djupt orättvis association till Frödings ariska guldålder i ”En morgondröm”, där vetet stiger självsått ur jorden (som hos Ovidius) och där den unge mannen söker strid, vill pröva allt och ta för sig, fri från moraliska hänsyn. Nazisternas programmatiska antiintellektualism växte i liknande arisk mylla. Den vilde vinguden Dionysos lanserades som frälsare från den eftertänksamma rationalismen, från kristendomens syndamedvetande, från den urbana kulturens förfulning och allmänna förkonstling. Fascismen andades en delvis annan luft. Man svärmade visserligen för det antika imperiet och dess ordning, grundad på blod och järn. Samtidigt njöt man av kittlingen att dyrka kraften på bekostnad av erfarenheten, av den pubertala frestelsen att förneka och sudda ut all bakgrund och förhistoria. 1909 publicerade Filippo Tommaso Marinetti (1876–1944) sitt futuristiska manifest, som tilltalade både fascister och kommunister. Tvärtemot nazisternas kult av hembygden vände han sig mot den efterblivna agrara kulturen och hela bundenheten till det förflutna. Framtiden tillhörde tekniken, våldet, viljan och farten. Massan är viktigare än individen och den instinktiva handlingen livsdugligare än den intellektuella eftertanken. ”Vi vill förhärliga kriget, världens enda hygien, militarismen, patriotismen, anarkisternas våldsamma förnekelse, de vackra idéerna som man offrar livet för, föraktet för kvinnan. Vi vill utrota museerna, biblioteken och alla slags akademier och bekämpa moralismen, feminismen och allsköns opportunistisk och uti-litaristisk gemenhet. Vi skall sjunga om de stora folkmassorna, hur de hetsas av arbetet, av glädjen eller upproret. Vi skall sjunga om revolutionens brusande tidvatten i de moderna huvudstäderna”, hallucinerade Marinetti. Verner von Heidenstam smittades tillfälligt av samma feberyra i ”Åkallan och löfte”: ”Det är bättre av en hämnare nås än till intet se åren förrinna, det är bättre att hela vårt folk förgås och gårdar och städer brinna.” Den arbetslöse österrikaren Adolf Hitler uppfattade mycket riktigt förs-ta världskrigets utbrott som en psykisk befrielse, ett härligt reningsbad, och anmälde sig som frivillig i tyska armén. Det manliga kamratskapet i fält blev hans hem, den kollektiva berusningen hans mat och dryck. Han förkunnade nationell revansch och antisemitism. När Hitler var etablerad Führer fick Alfred Rosenberg (1893–1946) uppdraget att rensa Europa från alla artfrämmande inslag. Dennes partihögskola skulle enligt programförklaringen presentera das gesamte Geistesgut des Arientums i kontrast mot det judiska, bland annat genom forskningsprojekten arvspsykologi, judenhetens mentalitetshistoria, artfrämmande kulter och deras bekämpning, samt den grekiska filosofins kamp mot kristendomen. Religion sågs som en livsordning som förbinder rasens levande och döda medlemmar med varandra och med fosterjorden. Rashygien blev i detta ljus en religiös plikt. För Hitler var Sparta historiens renaste rasstat och dess indelning av invånarna i aristokratiska spartiater och förslavade heloter blev förebild för nazistisk raspolitik (heloterna motsvarade polacker och ryssar). Nazistiska forskare såg tyskarna som motsvarigheten till Indiens aryas och Roms patricier. Nu kunde herrefolket utrota sina kastlösa, judar, romer, slaver, förståndshandikappade och homosexuella, med Zyklon B. Övergreppen på individer och grupper ville trygga det övergripande målet, revolutionens eller det rena folkets seger. Den sista striden och segern var oundviklig och hade egentligen redan inträffat på ett kosmiskt plan, alldeles som i Uppenbarelseboken. Nu måste bara de kvarvarande motståndsnästena nedkämpas. Tänk på Armenien, Kambodja, Rwanda och Balkan. Kan det hända igen? Adam och Eva frestades genom kunskapen på gott och ont med löftet att bli som Gud. Den nye Adam, Jesus, frestades att missbruka sin makt över människor. Djävulen visade honom alla riken på jorden och deras härlighet och sade: allt detta ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig. De bibliska frestelserna illustreras tydligast på 1930-talet, tiden då ormäggen kläcktes och vetenskapen som aldrig förr måste välja mellan ont och gott. Men ingen tid är fritagen från totalitära frestelser. En frestelse innebär alltid ett attraktivt alternativ, annars vore den ingen frestelse. Något lockar med fantastiska möjligheter. Vilken möjlighet kan vara mer hedervärd än chansen att lindra mänskligt lidande? Bioteknologin kan inte bara eliminera sjukdomar och handikapp. För första gången i historien kan vi numera designa människor efter önskad modell och skapa vår egen avbild. Förmågan kommer att tvinga lagstiftare till svåra avgöranden. När det mänskliga genbiblioteket är fullständigt kartlagt och man har identifierat vilka gener som bär goda anlag respektive sjukdomar, då blir det antika oraklets spådom verklighet: att förutsäga framtiden redan tidigt i livet. Ödets svärd kommer att hänga över alla människor, i form av sannolikheten eller vissheten att drabbas av och dö i en viss åkomma efter viss tid. Försäkringsbolagen kommer att vara mycket intresserade av sådana prognoser: självklart blir premien högre om man bevisligen har anlag för långvariga och vårdkrävande sjukdomar. För att inte tala om fosterdiagnostiken: snart kan alla mödrar anvisas obligatoriska fostervattenprov, så att man kan undvika handikapp, och då inte bara Downs syndrom, utan alla lidanden som hotar fostret i framfött tillstånd – om inte genast, så efter ett antal år. Vill vi veta allt som vi kan ta reda på? Hur undvika ett samhälle där människomaterialet betygsätts omedelbart efter konceptionen? Vilka humana principer och etiska deklarationer räddar oss undan en sådan mardröm? Den verklige Guden lämnar ofta sina tillbedjare frustrerade genom att låta dem vänta på lösningarna och inte lyfta av dem deras kors. Man vill ha radikala (till roten gående) och snabba lösningar på de stora problemen. Radikalism är ungdomens akilleshäl. Frestelsen kan då bli övermäktig att skapa egna och villigare gudar att tillbe. Frestelsen att utnyttja teknik och karismatik för att leda ner i helvetet under namnet frälsning: drömmen om paradiset utan lidanden och brister, nollvisionen av en människoras utan handikapp. En obegripligt stor del av befolkningen låter sig godvilligt ledas. Gemensamt för nazister och kommunister var lovprisningen av kamratskapet, som erbjöd bedövning och tröst när civilisationen hade försvunnit. I det trygga kollektivet fördrog man umbärandena, sjöng sig samman och förlorade all kritisk hållning mot de efterhand alltmer absurda befallningar man lydigt förväntades utföra. Intellektuella och halvintellektuella, hederliga småborgare och rena skurkar föll för det vackra skimret i ormens fjäll. De som inte föll för frestelsen vaknade en morgon och fann att motstånd var omöjligt. Allt var redan hopplöst för sent. Ett försvinnande fåtal blev martyrer, frälste sin själ och avrättades i någon isolerad källare. Diktatorer brukar i det privata vara älskvärda människor som klappar små barn på huvudet och visar rörande uppmärksamhet mot sina hundar och tillbedjare. De vill gärna tänka sig som stora humanister. Ett träd avslöjas av sin frukt. Varje vision måste bedömas utifrån vilken typ av människa den frambringar. Tiden är det obarmhärtiga test som prövar allt, också det som såg mest förföriskt ut. Ofta är det då för sent. Litteratur Jung Chang & John Halliday, Mao. Den sanna historien. Norstedts 2005. Stefan Arvidsson, Ariska idoler. Den indoeuropeiska mytologin som ideologi och vetenskap. Symposion 2000. Piers Brendon, Den mörka dalen. Panorama över 1930-talet. Norstedts 2000. Sebastian Haffner, En tysk mans historia. Minnen 1914–1933. Norstedts 2004. Stefan Lindgren, Lenin. Fischer 1999. Svante Nordin, Det politiska tänkandets historia. Studentlitteratur 1999. Simon Sebag Montefiore, Stalin. Den röde tsaren och hans hov. Prisma 2005. Publicerad 2007 i nummer 3  |
Senaste nytt Oroligheterna i Nigeria hade inte religiösa orsaker De blodiga oroligheterna i norra Nigeria i januari i år orsakades inte av några religionskonflikter. Denna slutsats dras i en rapport från regeringskommission, som citeras av den påvliga pressbyrån Misna. Enligt rapporten utlöstes våldet av en maktkamp om kontrollen över området. Vid sammanstötningarna mellan muslimer och kristna i staden Jos dog nästan 300 människor. Planer på ett virtuellt bibliotek över alla koncilier Konciliedokumenten från alla kyrkor och århundraden ska sammanställas i ett digitalt bibliotek. I projektet som leds av en italiensk historiker deltar ett nätverk av institutioner från de historiska koncilie- och synodorterna, som Istanbul, Rom, Jerusalem och Moskva, men också Aachen, Konstanz, München, Genève och Wien. Israels president besöker påven Israels president, Shimon Peres, träffar i dag påven Benedictus XVI i Castel Gandolfo. Samtalet kommer med stor sannolikhet att handla om fredsprocessen mellan palestinier och israeler, en process som i dag återupptas i Washington, efter 20 månaders uppehåll. På dagordningen står även samarbetet mellan Vatikanen och Israel. Nytt lutherskt samfund i Nordamerika I fredags, den 27 augusti, grundades ett nytt lutherskt samfund i Nordamerika. Samfundet har fått namnet North American Lutheran Church, NALC. Initiativet till den nya kyrkobildningen har utgått från gruppen Lutheran CORE, som har samlat medlemmar i Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) och Evangelical Lutheran Church in Canada (ELCiC). Man kan alltså se det nya samfundet som en utbrytning ur dessa båda samfund. Den utlösande faktorn för skapandet av NALC var beslutet på ELCA:s årsmöte förra året att församlingar kan kalla personer som lever i samkönade relationer till pastorer. Många medlemmar i ELCA, främst representerade av Lutheran CORE, kunde inte acceptera detta, och NALC har skapats som ett svar på ELCA:s beslut.
Präst skjuten på polisstation i Colombia Mer än 3000 personer deltog i söndags, den 22 augusti, i Colombias huvudstad Bogota i begravningen av den katolske prästen Herminio Calero Alumia, som i fredags dödades genom flera pistolskott på en polisstation i huvudstaden. Åklagarmyndigheten ska nu utreda om prästen dödats avsiktligt eller om det rörde sig om oavsiktliga vådaskott. Prästen befann sig på polisstationen för att försöka mäkla fred mellan några taxichaufförer och några poliser som råkat i bråk med varandra.
El Salvadors kyrka förväntar sig en snar saligförklaring av Romero Ärkebiskopen av San Salvador, José Luis Escobar Alas, förväntar sig en snar saligförklaring av den mördade ärkebiskopen Oscar Arnulfo Romero (1917–1980). Det sade Escobar i söndags i San Salvador vid en presskonferens med anledning av att det gått 93 år sedan hans företrädare föddes. Escobar kräver att den döde inte ska instrumentaliseras eller politiseras, så att inte saligförklaringsprocessen hos den ansvariga kongregationen i Rom försvåras. ”Vi kommer att fortsätta att be för att ärkebiskop Romero blir saligförklarad snarast”, sade Escobar enligt internetportalen Terra.
Vatikanens hemsida har tre miljoner besökare varje dag Vatikanens officiella hemsida på internet, www.vatican.va, har dagligen tre miljoner besökare från hela världen. Detta antal anger Vatikanens internetansvarige, Lucio Adrian Ruiz, i en intervju i onsdagens nummer av Vatikantidningen l’Osservatore Romano. Av olika skäl räknar man dock med fler användare. Dessa kommer framför allt från USA, Italien, Spanien, Tyskland och Brasilien, säger Ruiz. Det största intresset väcker internetsidorna om påven Benedictus XVI.
|
|||||||
|
|||||||||
|
|
|||||||||
